Nashville skyline

Mitt musikträsk är somrigt enkelspårigt och jag tuggar lättsmält alternativ sommarrock på löpande band. I huvudrollen J.R. Richards både som soloartist och tidigare frontfiguren i vackra Dishwalla. Biroller spelas med fördel av Emerson Hart, Gavin Rossdale, Jon Foreman och Mat Kearney samt många flera. Som många av de teatraliska sångrösterna sjunger om livet upplever jag dess tärande omställning och vacklande vardag. Förändringen kräver en landningssträcka av magnitud där en totalt främmande känsla av otillräcklighet väller ur alla porer när tiden äntligen finns. För hur berättar man en historia som ännu inte är skriven; skriver man om förväntningarna? Ovissheten? Oron?

Ett lätt illamående kryper över mig på ett obehagligt sätt. En känsla av att allting runt omkring börjar stanna upp medan man rusar fram genom det stillsamma så allting blir till suddig periferi. En tillvaro där jag fotograferat i ultrarapid men som återges i slow-motion. Det främsta sättet att undkomma obehaget är att göra sig upptagen med vadhelst inom den suddiga periferin på bara armlängders avstånd - någonting för att undkomma känslan. Världen är som en uppskruvad illusion av David Copperfield, där ingenting är sanning om än man vill tro på det fiktiva miraklet. Är rädd att efter en tid där man jobbat så hårt, levt med sådan stress om än den inte upplevts negativ, att jag glömt bort den riktiga känslan av att leva. Att bara vara. Att bara stanna upp i nuets stund och låta periferin bli klarsynt. Inte jaga från den ena saken till den andra, inte längre behöva inse man redan borde vara någon annanstans för redan fem minuter sedan. Helt plötsligt ska livet både fotograferas och levas i slow-motion.

Hur fan gör man?