26 juni, 2010

Heathrow, Terminal 5

Det är någonting med flygplatser, vet inte exakt vad. Från barnsben har jag alltid tyckt om flygen, flygplatserna och dess oavbrutna flöde av resenärer. Det finns i luften; förväntningarna, förändringarna, okända människor som under en kort del av sitt liv delar samma upplevelse med alla andra - resandet.

Mitt jobb har med tidens gång börjat innebära mer och mer resande. I och med detta även mer och mer tid på flygplatser där man väntar på sin nästa flight. Det är en behaglig upplevelse att slå sig ned på en restaurang eller en bar och beställa in något att äta eller dricka, någonting för att fördriva den känsla av att tiden på genomresa står stilla. I en evig strid ström passerar människor förbi, människor man delar just resandet med. Föräldrar och uppspelta barn på väg mot charterflyget, den lätt joggande affärsresenären med rullväskan i släptåg och slipsen vajande, flygvärdinnan som kommer gående med flickan som flyger ensam för första gången. Vid bordet snett därifrån man sitter läser en kvinna Pilgrimsresan av Paulo Coelho och läppjar på ett glas vitt vin. Man beskådar människorna runt omkring en, fabricerar lättsamt en historia till varför just dom sitter här just idag.

Sedan hör man sin flight ropas upp, tar en sista klunk av sin Bloody Mary, plockar upp sina saker och lämnar Heathrow bakom sig. Eller Frankfurt. Eller München.

Varför vet jag inte, men jag tycker om det.

2 kommentarer:

Jessica sa...

Åh, förstår precis vad du menar! Känslan av att vara på väg, oavsett vart, och känslan av att känslan är så delad, delad mellan människor som på ingen annan plats ens skulle mötas, än mindre faktiskt ha något gemensamt... Njut, och fly safely!

Doktoranden sa...

Jessica, det torde du göra din rutinresarräv. Jag njöt och flög säkert.

Och tyckte om det.