I blame Scotland

Nu börjar jag bli jävligt gammal.

Whisky är helt plötsligt gott.

Fan också.

It's a two-sided coin no matter how thee looks at it

Konfererandet rullar på. Presenterar poster, samtalar med kollegor på workshops, seminarier, över luncher, över kaffe och dreglar över dyr men helt fabulös utrustning jag vill köpa in till labbet för att automatisera min vardag. Har någon en enstaka miljon eller två på fickan? Men om än konferensen är myntets framsida är Glasgow som stad dess motsats och ett rätt gigantiskt tillika pittoreskt rövhål. En anrik stad med fantastisk historia där man istället försöker framhäva sig med moderna glasfasader. Lord provost, I ain' buuin' tha' mate. Dessutom har jag aldrig sett maken på sådant borstbinderi av rökbolmande, my gosh. För övrigt toppat med obscent fet och flottig mat samt ölhäveri i världsklass och vi har det perfekta receptet på sjukvårdskostnader av magnitud. Är folk verkligen så omedvetna och oförstående inför verkligheten?

I morgon galamiddag och fest på Hilton som avslutning. Ikväll filmknarkande på hotellrummet.

Svettlök

Notera barn, lokaltrafiken i Glasgow är en styggelse.

Ett helvete på jorden.

Bara så ni vet.

Heathrow, Terminal 5

Det är någonting med flygplatser, vet inte exakt vad. Från barnsben har jag alltid tyckt om flygen, flygplatserna och dess oavbrutna flöde av resenärer. Det finns i luften; förväntningarna, förändringarna, okända människor som under en kort del av sitt liv delar samma upplevelse med alla andra - resandet.

Mitt jobb har med tidens gång börjat innebära mer och mer resande. I och med detta även mer och mer tid på flygplatser där man väntar på sin nästa flight. Det är en behaglig upplevelse att slå sig ned på en restaurang eller en bar och beställa in något att äta eller dricka, någonting för att fördriva den känsla av att tiden på genomresa står stilla. I en evig strid ström passerar människor förbi, människor man delar just resandet med. Föräldrar och uppspelta barn på väg mot charterflyget, den lätt joggande affärsresenären med rullväskan i släptåg och slipsen vajande, flygvärdinnan som kommer gående med flickan som flyger ensam för första gången. Vid bordet snett därifrån man sitter läser en kvinna Pilgrimsresan av Paulo Coelho och läppjar på ett glas vitt vin. Man beskådar människorna runt omkring en, fabricerar lättsamt en historia till varför just dom sitter här just idag.

Sedan hör man sin flight ropas upp, tar en sista klunk av sin Bloody Mary, plockar upp sina saker och lämnar Heathrow bakom sig. Eller Frankfurt. Eller München.

Varför vet jag inte, men jag tycker om det.

Icke officiell men synnerligen reell semester

Min handledare och chef skrattar alltid lika gott varje gång jag nämner ordet "sista" när det kommer till forskning och laborationer. Egentligen finns det bara en början och en fortsättning. Men ändock, min frånvaro från den laborativa miljön kommer att vara påtaglig då nu pappaledigheten står för dörren och i dess kölvatten nya utmaningar likaså.
Återstoden av mina arbetsdagar beklär sig närmast i en resa till whiskeyns förlovade helgedom Skottland och Glasgow i morgon. Inte nu för att jag ska dit och springa på whiskeyprovningar då jag varken känner någon smakskillnad mellan tallbarr, gran eller tjära. Rävgift som rävgift. Nej vad som istället hägrar på denna europeiska kontinent är den största konferensen inom mitt forskningsfält. Tydligen är det också tänkt att jag ska dit och presentera min forskning, vilket därmed leder texten osökt in på det uppenbara faktumet att jag sitter på hotell Blu i Sky City på Arlanda och skriver dessa rader - samtidigt som jag självfallet knaprar Malaco Truly från Pressbyrån. Men varför ändå i alla fridens helgedomar tillbringar jag en midsommarafton ensam på ett hotellrum på en flygplats? Ja miserabiliteter aside så hade jag icket mycket till val det ska sägas. Tydligen föredrar den svenska luftfarten att morgonflyg inte ska existera på midsommardagen varpå stackars intet ont anande doktorander måste flyga ned dagen innan när de till råga på allt gjort det inte helt strategiska draget att bosätta sig norröver. Så midsommarmiddag inmundigades på Stockholm Fisk; hängmörad entrecôté, rabarberkruka med vit chokladparfait samt lite rosévin där jag även stiftade bekantskap med en forskare från hemstaden. Hade ändock hellre tillbringat den med mina barn springandes runt benen, trevligt sällskap och tillika goda drycker i ett mygginvaderat Norrland.

Man vill alltid ha det man inte kan få och älskar högst det man saknar mest.

Pappa är hemma om några dagar.

"Livet på sidan 30"

Då jag månader senare och alltjämt faller under samma omintetgjorda ramar som anno dazumal, åtminstone med snälla och grunda mått mätt, är sommarreflektionen ofrånkomlig. Ärendet förblir emellertid om det händer så jäbla mycket under ett halvår. Tänkbart gör det det trots allt, även om man inte begrundar så förtörnat över det hela. Reflektion är ett ålderstecken, ett paradigm av paralleller mellan nutidens vardag och personligt upplevd historik, så mycket kan vi nog enas om trots rimliga divergenser i form av nojor och tankesystem. För alla blir vi äldre, så även du, om än linjerna i spegelbilden fortfarande är så mikroskopiska att villfarelsen om slät hy fortfarande har en gedigen tro. Det dova tickandet i bakgrunden, om det så må vara köksklockan på väggen eller hjärtslagen i bröstkorgen, tickar denne med ett ändligt crescendo. Nej inte tiden självt, men din tid. Vår tid.

Tiden.

Min tid.

Tidevarvet klämtar trettio och ögonblickligen befinner man sig på en sida om en numerisk förekomst som förut varit en obehörigt. Det går inte att hasta sig dit, ej heller hämma dess annalkande. Men vad är annorlunda? Ens någonting? Ingenting jag i varje fall inte skulle inrangera som något utanför normalitetens ramar utan snarare tillskriva det ansamlade kunnandet. ”Livet är som en dans på rosor” är en allegori för skön bildkonst som inte har med den praktiska tillvaron att göra, för hur mycket glädje skulle man attribuera livet om man aldrig upplevde motgångar och olägenheter? Mitt liv är hyggligt likt de allra flesta andras, en kakofoni av livsberikande upplevelser; barn som ger avgrundsdjup kärlek och dränerar tålamodet ur en på samma gång, en yrkesmässig tillvaro som stimulerar och frustrerar, intressen som driver på och berikar. Nej livet är sig likt och främmande, då bakom varje hörn och kurva väntar både välbekanta historier och nymodigheter, allt på samma gång. Men livet är vad man gör det till, insatsen förblir obevekligen relaterad till vinsten, den ekvationen går inte lura sig ur. Därutöver borde förtretligheter vara välbetalda, roligheter kan man göra till skänks.

t/r solen

Sommarsolen bokad och bekräftad. En vecka på Azorerna med E och lillgrabben.

Här tänkte vi bo.

Då gör det inget att regnet öser ned och helgen spenderas på forskningslabbet.

Close, but no cigar

Joråsåatteh, tentan kördes den här gången med nästan minsta marginal möjligt. Yippie-ki-yay mf hade jag uttryckt mig om det fanns en avsikt att imitera Bruce Willis i Die Hard. Den avsikten har jag inte. Min avsikt, eller åtminstone intentionen är att försöka se det hela i ett något längre perspektiv än min nätta näsa. Går inte gräva ned sig över sådant som egentligen har en ganska ringa betydelse. Eller ringa och ringa, måhända fel ordval ty underkända tentor inte är acceptabelt när man i slutändan vill ha ut sin examen. Men således, en omtenta är inte ens en liten del av världen. Inte när man kokar ned omständigheterna till eufemismen av en välsmakande fond. Allting, eller åtminstone det mesta måste beskådas med ett mer ansenligt perspektiv. Onekligen är dock ändå faktumet att jag och tentor verkligen inte går hand i hand, en mental writer's block varje gång jag sätter mig med dessa examinationsluntar framför mig. Sympatikusdefekt någon? Samtidigt får jag också se det från den positiva sidan, eller snarare att jag måste ha denna arma synvinkel att man förhoppningsvis blir ännu bättre på de områden som har avverkats. Det finns ju ett längre perspektiv i allting som knappast står eller faller med ett endaste tentaresultat.

Så vi ser det så här; sommarläsningen räddad. Negera Bob Hansson och hans Kärlek hur fan gör man?, eller för den delen tegelstenstext av Alan Sokal. Njurmedicin är ju faktiskt grejen, om man är lagd åt det lite masochistiska hållet. Men innan bokmässigt återtåg gör vi först lite resor, njuter av tillvaron och musik på det. Lite alternativsommar '10* sådär.


*ett urval

• J.R. Richards - June Becomes July
• Emerson Hart - If You're Gonna Leave
• Matthew Perryman Jones - Feels Like Letting Go
• Jason Walker - Down
• Tyler Hilton - I Believe In You
• Ace Enders & A Million Different People - When I Hit The Ground
• Ross Copperman - As I Choke
  
• Michelle Featherstone - Careful
• Mat Kearney - Annie
  

Idag för ett år sedan

Då stod vi där och höll varandra i handen, nervösa leenden över ansiktena under tiden som vigselförrättaren yttrade vänligheter över oss. Min blivande frus lila klänning med kallor i hand ramade in hela henne och den lätt charmant putande magen därunder som det vackraste av porträtt jag någonsin lagt ögonen på. Instinktivt reflekterar jag om hon ens förstår vad hon gett sig in på? Men hon säger ja, två futtiga stavelser som säger allt.

Ute på stranden vid havet fotograferas vi under regntunga moln. Kallt som en snålblåsardag i april och långt ifrån ljumma sommarvindar, men all värme jag någonsin behöver ryms i bara hennes blick och leende. Varenda dag sedan dess.

Så jag älskar henne.

Nashville skyline

Mitt musikträsk är somrigt enkelspårigt och jag tuggar lättsmält alternativ sommarrock på löpande band. I huvudrollen J.R. Richards både som soloartist och tidigare frontfiguren i vackra Dishwalla. Biroller spelas med fördel av Emerson Hart, Gavin Rossdale, Jon Foreman och Mat Kearney samt många flera. Som många av de teatraliska sångrösterna sjunger om livet upplever jag dess tärande omställning och vacklande vardag. Förändringen kräver en landningssträcka av magnitud där en totalt främmande känsla av otillräcklighet väller ur alla porer när tiden äntligen finns. För hur berättar man en historia som ännu inte är skriven; skriver man om förväntningarna? Ovissheten? Oron?

Ett lätt illamående kryper över mig på ett obehagligt sätt. En känsla av att allting runt omkring börjar stanna upp medan man rusar fram genom det stillsamma så allting blir till suddig periferi. En tillvaro där jag fotograferat i ultrarapid men som återges i slow-motion. Det främsta sättet att undkomma obehaget är att göra sig upptagen med vadhelst inom den suddiga periferin på bara armlängders avstånd - någonting för att undkomma känslan. Världen är som en uppskruvad illusion av David Copperfield, där ingenting är sanning om än man vill tro på det fiktiva miraklet. Är rädd att efter en tid där man jobbat så hårt, levt med sådan stress om än den inte upplevts negativ, att jag glömt bort den riktiga känslan av att leva. Att bara vara. Att bara stanna upp i nuets stund och låta periferin bli klarsynt. Inte jaga från den ena saken till den andra, inte längre behöva inse man redan borde vara någon annanstans för redan fem minuter sedan. Helt plötsligt ska livet både fotograferas och levas i slow-motion.

Hur fan gör man?

Skrivarkonst

Jag vill skriva om livet, människor, förändringar och mer om livet.

För stunden vill livet något annat.

För stunden lyssnar jag på det örat.

Och med andra örat på fantastiska Beautiful End med J.R. Richards.

Återtåget

Den gamla tillvaron skiljer den nya åt med endast en helg utomstädes som ackompanjerades av behövlig eftermiddag på spa likt dåtidens historiker avnjöt samma kurerande effekter på den belgiska orten. Tillika blev jag och E utbjudna på middag av rang. Drack gott vitt, avnjöt grillade lambracks och ljuvlig hjortronpannacotta. Därefter huserade vi på bröllop där festen varade långt inpå småtimmarna och med ögonlockens tilltagande tyngd klättrade morgonsolen åter upp på himlavalvet.
Väl tillbaka i hemmastaden är sig allting likt men radikalt annorlunda. Terminen gjorde abrupt halt och med det enda framledes mig under dryga året har (nästan) ingenting med dito att göra. Föräldraledighet och forskning är versen och refrängen, långt bort från sena jourkvällar på akuten och rondande på avdelningar. Kommer jag sakna det? Ja. Kommer jag längta tillbaka? Gör jag redan. Kommer det bli skönt att odla distans och perspektiv? Tror det. Att låta livet gå sin gilla gång under en tid där varje dag inte ackompanjeras av en redan tidigare dikterad Outlook-kalender. Nu endast fåtalet veckor kvar på jobbet med ett klimax på Europas största konferens inom mitt fält. Därefter en heltidstillvaro med helt nya utmaningar. Bara en sådan sak som att lära sig babyteckenspråk.

Man växer mer för varje dag man lever.

Som doktorand.

Som blivande läkare.

Men framför allt som pappa till tre fantastiska barn.

Honey, it's you not me

Jag tog med mig "fel" byxor till kostymen.

Min fru fick frispel.

Dessutom var jag tvungen gå och köpa en ny skjorta eftersom den jag tagit med mig var "graventreprenörsaktig".

Varför säger ingen att giftermål ackompanjeras av sådana här saker?

När trigeminussmärtan sjunker tillbaka ner i djupet

Amen fifan vilken, pardon my french, jävla urladdning tentan var. Nog för att jag alltid haft tentaångest under alla tidigare år, men ingenting riktigt på den här nivån förut. Upplevelsen att kvällen innan sitta och känna tvivel över allting man tror sig kunna, vetskapen om allt man definitivt inte kan. Hur kan man orsaka så mycket tvivel inom sig själv att man börjar ifrågasätta vad man egentligen kan, att man rent ifrågasätter sig hur man ska klara av utbildningen? Vältrade mig i ångest på en helt annan nivå än tidigare vilket, i ren ärlighet, skrämde hin håle ur mig. Samtidigt är det en spännande känsla när man vaknar på morgonen. Tankarna börjar samlas ihop till en utstuderad helhet, en struktur där det finns ett logiskt resonemang att följa. När vi sedan sitter där tillsammans, alla med ett falskt avslappnat uttryck i ansiktet, och papprena läggs ut framför en känns det rätt ok. Bläddrar igenom bunten och upptäcker emot alla odds att det inte bara är grekiska framför ögonen. Fattar pennan och börjar skriva. Kommer till ett case om en man med rätt diffusa symptom, icke-konklusiv CT-bild, inga lab-prover - diagnos? Funderar och funderar. Lämnar frågan ett tag. Återkommer. Borde vara pankreatit. Skriver in det. Visar sig vara rätt. Hey, vet jag alltså vad jag pysslar med? Sen kommer ett case där en 69-årig tidigare frisk kvinna köper en "rem-Johan" från -73. Med skrattet och fnisset i halsen är all ångest som bortblåst. Skriver ihop resten. Lämnar in. Det går som det går. Jag kan åtminstone mer än jag trodde mig kunna, och just nu räcker det gott.

Kvällen bjuder därefter i regi av A på mat med kolgrillat kött, rabarberchutney och färskpotatissallad med parmesan och basilika. Till dessert kladdkaka på passionsfruktchoklad toppad med frukt en masse. Dricker även ett av de viner från högen av 30-års presangerna, tillika ett av de bästa viner jag någonsin smakat - Capitel De'Roari Amarone 2006. My gawd. I rent lyckorus av post-tenta, trevligt sällskap, god mat och vin kan jag utan skrupler utbrista att jag tycker Erik Grönwalls platta Between a Rock and a Hard Place faktiskt är djefligt bra. Nu iväg till norrlandsskogarna till familjen och barnen jag saknat så mycket hela veckan, att hålla om dem, krama dem, länge. En helg tillsammans utan distraktioner även kantad av halvdag på spa, middag på restaurang med far och bröllop.

Jag lever oundvikligen ett kontrastrikt liv. Det tycker jag om - åtminstone för det mesta. Heh.

:)

Självtvivel

Efter en hel termin av kunskapssamlande nås i morgon det klimax stavat t e n t a. Det ofrånkomliga är att jag och tentor aldrig varig goda vänner, än mindre långväga släktingar och allra minst ytligt bekanta. Av någon anledning är tentor min stora nemesis. De flesta andra examinationsformer rör mig inte i rygghåren, men just skriftliga tentor är som karikatyren att tugga i sig en hel hög med böcker, sätta sig vid bänken och spy ut de nu idisslade sidorna över hela bänken och gå därifrån. Efter mig lämnar jag allt som oftast en hög med nonsens där logiken inte övervunnit förnuftet och förnuftet inte heller vunnit över hjärncellsbristen. Terminen har varit lång, jobbig och evinnerligt tröttsam i ena vågskålen. I den andra vågskålen har jag hittat en eventuell framtid inom det medicinska fältet, en ökad förståelse om mig själv och vart jag är på väg. Månaderna har, utöver studierna, kantats av läkarbesök och ovissheten över min så bottenlöst älskade son och alla hans komplikationer som ännu fortlöper i 180. Känns ändock som om mina ord bara väver in sig i själva utan mål eller konkret slutsats. Ordbajseri på bästa sändningstid. Tar en promenad i sval kvällsluft. Äter en smörgås. Tittar igenom anteckningarna en sista gång. Endokrinologin, allmänkirurgin, gastroenterologin, internmedicinen. Tvivlar på mig själv å det grövsta. Sluter ögonen. Sover.

I morgon är det över. Oavsett.

Behöver förändringen.