Serverades en fantastisk måltid häromsistens. Förrätten bestod av klassisk pre-tenta ångest vilket verkar vara en generell uppfattning av smak just nu i många av de kandidatbloggar jag läser. Varmrätten für mich var sobert placerad av akuta somatiska tillstånd, bara för att avrundas med en behaglig del kliniska undersökningsmetoder utan ens nämnvärt huvudbry. Säger bara strimformade nagelblödningar och bakteriell endokardit.
Tentaskrivning är ett kaskadvomerande av rang, något de flesta av oss kan enas om. Således har den uppenbara bloggtystnaden haft sin behagliga upprinnelse i egensinnigt kunskapspackande (att jag tidigare i veckan var på bio och beskådade Alvin & CO 2 håller vi tyst om). När man sedan slutligen, över de ställda frågorna man uppenbarligen borde kunnat svara på om man hade varit en duktig student, lämnar in pappershögen till Facialisparesen (internt) infinner den sig as always; lättjan. Vadå lust att gå till jobbet och vara duktig? Nej, det blev istället mat - indiskt på Taj - och kaffe av hisnande karaktärer så det känns som om tarmen sätter eld på sig själv när det vankas nummer två timmarna senare. Sen infinner den sig ju ändå, känslan, utöver att magen står i sjutton hörn, att man faktiskt borde gå till labbet och vara åtminstone lite duktig. Att betona lite är inte alls felaktigt gjort i detta syfte. Gick till jobbet, blandade lite medium, packade ihop laptopen och gick hem. Eller, ja, jag lovade Handledaren att uppdatera alla figurer till manuskriptet under helgen. Låt mig säga så här:
Det är inte gjort på en handvändning.
Jag har ännu inte gjort ett dyft.
Lättja var ordet.
Nu film med E.
I morgon träning en masse.
Snart rullar vi på T7.
*Z71.1 - Person med befarad sjukdom där ingen diagnos ställs (icd.nu)
Tentaskrivning är ett kaskadvomerande av rang, något de flesta av oss kan enas om. Således har den uppenbara bloggtystnaden haft sin behagliga upprinnelse i egensinnigt kunskapspackande (att jag tidigare i veckan var på bio och beskådade Alvin & CO 2 håller vi tyst om). När man sedan slutligen, över de ställda frågorna man uppenbarligen borde kunnat svara på om man hade varit en duktig student, lämnar in pappershögen till Facialisparesen (internt) infinner den sig as always; lättjan. Vadå lust att gå till jobbet och vara duktig? Nej, det blev istället mat - indiskt på Taj - och kaffe av hisnande karaktärer så det känns som om tarmen sätter eld på sig själv när det vankas nummer två timmarna senare. Sen infinner den sig ju ändå, känslan, utöver att magen står i sjutton hörn, att man faktiskt borde gå till labbet och vara åtminstone lite duktig. Att betona lite är inte alls felaktigt gjort i detta syfte. Gick till jobbet, blandade lite medium, packade ihop laptopen och gick hem. Eller, ja, jag lovade Handledaren att uppdatera alla figurer till manuskriptet under helgen. Låt mig säga så här:
Det är inte gjort på en handvändning.
Jag har ännu inte gjort ett dyft.
Lättja var ordet.
Nu film med E.
I morgon träning en masse.
Snart rullar vi på T7.
*Z71.1 - Person med befarad sjukdom där ingen diagnos ställs (icd.nu)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar