16 januari, 2010

När verkligheten tränger sig på

Verkligheten är en diffus upplevelse man aldrig kan skriva av som en absolut realitet. Verkligheten målas upp av nyckfullt elektriska signaler som till lika delar styr spastiska muskelryckningar, vår akustiska uppfattning, våra synintryck och allt behandlas till en helhet baserat på inlärd kunskap som skiljer varje individ åt. Det jag tycker luktar fisk post partus (ode to ordsallad) är lavendel och blåklockor till grannen. Vad säger att den verklighet jag lever i är en verklighet för dig eller någon annan? Alla människor har inte barn som verkar fullt friska men egentligen är ordentligt mycket mer sjuka än anblicken förtäljer. Man möts av leenden, joller, bekymrade blickar och funderar över om de själva egentligen vet mer än man kan förmå sig själv ana. Det är min verklighet. Vår verklighet. Inte allas, men dessvärre påverkar den andras verkligheter likt rippeleffekten. Att omedvetet och tvunget åsidosättas trots den idogt pockande uppmärksamheten på ett smärtkänsligt sternum. Hur jag egentligen orkar med allt jag gör och jonglerar på denna evinnerliga kontinuitet i oavbruten åtta är mångas frågor och ibland min egna. Den bästa grunden sätter jag inte själv, har aldrig gjort, utan den byggs av tillit, förtroende och stöd hos de omkring mig. Det flekterande skyddsnät som varje gång rätar upp mig när längden blir för lång och vindens vanmakter försöker driva omkull mig. Kalla mig aldrig kall eller okänslig, ty bakom fasaden inryms en pragmatiker.

Det är aldrig lätt att rättfärdiga vartenda beslut och slutsats man drar. Att tillbringa den största delen av sin vakna tid i en labyrint av sjukhuskorridorer, labutrymmen, sjuka patienter, i böcker, skrivandes artiklar; allt det där som stjäl tiden ifrån de stunder där man ser leendena, upplever kramarna, känner kärleken, närheten. Jag hyser en obeveklig tilltro till att jag i det långa loppet gör rätt, att jag kan se träden för skogen, att jag slutligen finner balansen som i dessa tidevarv har en övervikt åt protokollens och teorins vågskål. De allra flesta av oss gör så gott vi kan i de situationer vi befinner oss, vi gör vad vi kan av vår upplevda verklighet även om det inte passar in i ramen hos andra.

För om vi inte passar in i oss själva, vad har vi då kvar?

4 kommentarer:

julia sa...

Jag säger som jag sa idag i ett filosofiskt samtal: Det viktigaste är att försöka, att göra så gott man kan, än att göra rätt och perfekt.

Doktoranden sa...

Julia, så rätt du har.

Anne sa...

Är det inte så att vi blir lite lugnare, lite tryggare i oss själv när vi blir "äldre" och framförallt vågar lita på det vi känner?

Doktoranden sa...

Anne, säkerligen. Dessvärre kan man nog ibland lyssna lite för mycket på sig själv och därmed missa en del av omgivningens ofta viktiga input. Men absolut, tryggheten kommer med åldern, och logiken likaså. Som alltid är tillvaron något av en evig vågskål.