Uppenbart är att det finns vissa kriterier som är mer viktiga än andra hur man trivs på en avdelning. Det mest primära är definitivt kollegor; sympatiska läkare och varmhjärtade systrar med glimten i ögat (nej, jag lägger inget könsperspektiv i beskrivningen). Tyvärr är avsaknaden av detta just nu lite för påtaglig och upplevelsen bidrar sällan med positiva influenser till mitt redan labila tillstånd. Inget patientflöde, ingen fart, no nothing i acidotisk ärlighet. Visst, jag rondar själv (med ÖLen andandes i nacken), men vari ligger utmaningen då man sällan har något nytt att säga till patienten? Dubbelsuck. Förvisso har jag fått en flukt av IVA igår och hej, vilken underbar värld! Anestesi, fart, ingrepp, behandlingar - en liten shot adrenalin för en ytterst depriverad kandis med Fluoxetinbehov.
Dessbättre börjar omtentaangsten lägga sig, it's not the end of the world som man säger. Möjligheten finns ju att faktiskt kunna lungmedicin på rikt istället för att pseudogissa behandlingar vid andningsbesvär på akuten. På någon nivå har jag ändå en tilltro att jag vill bli något av en internmedicinare med tentakler i akutverksamheten i en avlägsen framtid. Dessutom satt min ever första blodgas alldeles ypperligt i radialisartären hos dagens väldigt charmanta patient. Återstår att se hur sex veckor kirurgi kommer påverka huvudet, starten blir med två veckor i norrlands inland. Det kan väl verkligen inte vara så att jag faktiskt.....tycker om det? Hemska tanke. Men för att inte avrunda med en kirurgiskt banal cliffhanger bjuder jag istället på följande dialog som idag utspelades i njurmedicins kandidatrum:
(J, S och E är av kvinnlig härkomst...)
J - S, vad gör du för nåt?
S - Skriver ihop en lista på mediciner jag måste repetera..
J - Så duktigt...
E - Ah, borde jag också göra. Har ju inte använt den kunskapen sedan T4.
S - Exakt! Sex borde man repetera oftare innan glömmer hur man gör!
Alla andra - ..................... (tittar runt på varandra)
S - Eh....
Alla andra - AHAHAHAHAHHAHAA!!!
På lördag har jag medicinjour på akuten. Underbart.
Dessbättre börjar omtentaangsten lägga sig, it's not the end of the world som man säger. Möjligheten finns ju att faktiskt kunna lungmedicin på rikt istället för att pseudogissa behandlingar vid andningsbesvär på akuten. På någon nivå har jag ändå en tilltro att jag vill bli något av en internmedicinare med tentakler i akutverksamheten i en avlägsen framtid. Dessutom satt min ever första blodgas alldeles ypperligt i radialisartären hos dagens väldigt charmanta patient. Återstår att se hur sex veckor kirurgi kommer påverka huvudet, starten blir med två veckor i norrlands inland. Det kan väl verkligen inte vara så att jag faktiskt.....tycker om det? Hemska tanke. Men för att inte avrunda med en kirurgiskt banal cliffhanger bjuder jag istället på följande dialog som idag utspelades i njurmedicins kandidatrum:
(J, S och E är av kvinnlig härkomst...)
J - S, vad gör du för nåt?
S - Skriver ihop en lista på mediciner jag måste repetera..
J - Så duktigt...
E - Ah, borde jag också göra. Har ju inte använt den kunskapen sedan T4.
S - Exakt! Sex borde man repetera oftare innan glömmer hur man gör!
Alla andra - ..................... (tittar runt på varandra)
S - Eh....
Alla andra - AHAHAHAHAHHAHAA!!!
På lördag har jag medicinjour på akuten. Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar