Make love.

Veckan som studiemässigt lättsamt borde kunna jämföras med Navy S.E.A.L's egna hell-week är äntligen över. Tillika fann jag mig själv att idag åter igen göra det fatala misstaget att döma hunden efter håren. Efter snabbt inkastade av mediokert värmd lunchlåda i foderluckan trodde man en intressant timme väntade om laparoskopiska metoder, men istället blev man efter en Jack Bauer i op-mössa och munskydd serverad meta-analyser på löpande band. Var som om någon satte en cvk i mig och tryckte in Propofol för brinnande livet. Efter detta sömnpiller hade man föga förhoppningar om tillkvicknande när timmen därefter signalerade om esofagus och ventrikelkirurgi. Tillika såg föreläsaren ut som en mossig stofil i för gammal kavaj. Lyckligtvis bedrog jag mig då han skapade en synnerligen interaktiv och intressant timme, och den som lyckas få mig intresserad av GI-kanalens kirurgi ska ha all tillgänglig heder possible.

Men som början antydde, hell-week är slutligen över.

Hemmavid korkar jag upp en sval australiensk vit från bolagets nyhetshylla, McGuigan Semillon 2008, svänger ihop en Prawns á la fuck och njuter i stora drag av både mat och vin. Helgen bjuder endast upp till högkvalitetstid med familjen. På schemat står skridskoåkning som Bambi, några timmar på ett lekland, sena frukostar, mysiga middagar och rejält med sömn. Så mycket jag behöver detta. Så jag har längtat.

På måndag är det njurmedicin med efterföljande helgjour på akuten.

Men inte än.

Först ledig helg.

Vi ses.


Ett soundtrack? Absolut. U2 - Heartland.