Min U2 psykos börjar ta sig oproportionerliga mått. Det börjar likna som den gången där jag -92 satt i min storebrors vardagsrum och lyssnar på de första tonerna från I Believe, spår nummer ett från Bon Jovis då nya album Keep The Faith (en historia i sig självt tillhörande LIEK). Visst har jag alltid gillat denna konstellation av tvåstavelser, men likt en blixt från klar himmel har deras musik slagit rot i maggropen, infuserat hela kroppen med svävande sågklingsgitarrer signerat Edge och hämningslös sång av Bono. Alla album (och lite till) har införskaffats (how I don't say), ordnats, sorterats och laddats över till iFånen. Allt för att v.b-behandling kunna dosera mig själv med själafrämjande musikbalsam närhelst jag än behöver.
Men jag har en svag aning att min psykos började när jag såg framträdandet av den här låten, det främsta sätt i musikalisk väg jag skulle kunna översätta de tre viktigaste orden jag känner för E.
Och då är vilken psykos som helst ok.
Men jag har en svag aning att min psykos började när jag såg framträdandet av den här låten, det främsta sätt i musikalisk väg jag skulle kunna översätta de tre viktigaste orden jag känner för E.
Och då är vilken psykos som helst ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar