Somebody pick me down. Or leave me up there, doesn't really matter to me.

Efter att en lång dag av pre-kalasarbete och därefter kalas live för en sju-åring skulle den långa dagen göras ännu längre. Iväg bar det av till sjukhuset och iklädande pyjamas för att springa medicinjour på akuten under eftermiddagen och kvällen.

Kärlek.

Love is in the fucking air på ren svenska.

Inte nog med att jag gick med medicinjouren och därmed varit med om patientsamtal där närstående är i livets slutskede, misstänkta lungembolier, hjärtobservationer och ytterligare. Därefter hakar man på akutjouren och spenderar halva natten med alkoholtragedier, misshandel, olyckor, ambulanser, gastriter, gamla, unga, barn, ja allt. Jag har pratat, klämt och känt. Suturerat, dikterat och lyssnat. Det här är mitt medicinska element. På alla sätt. Fifan vilket jäbla privilegium att studera och jobba med detta.

Jag är en lycklig fisk, kompis!

Soundtrack? David Bowie med Heroes.

Bradykardi (and a shot of adrenalin)

Uppenbart är att det finns vissa kriterier som är mer viktiga än andra hur man trivs på en avdelning. Det mest primära är definitivt kollegor; sympatiska läkare och varmhjärtade systrar med glimten i ögat (nej, jag lägger inget könsperspektiv i beskrivningen). Tyvärr är avsaknaden av detta just nu lite för påtaglig och upplevelsen bidrar sällan med positiva influenser till mitt redan labila tillstånd. Inget patientflöde, ingen fart, no nothing i acidotisk ärlighet. Visst, jag rondar själv (med ÖLen andandes i nacken), men vari ligger utmaningen då man sällan har något nytt att säga till patienten? Dubbelsuck. Förvisso har jag fått en flukt av IVA igår och hej, vilken underbar värld! Anestesi, fart, ingrepp, behandlingar - en liten shot adrenalin för en ytterst depriverad kandis med Fluoxetinbehov.
Dessbättre börjar omtentaangsten lägga sig, it's not the end of the world som man säger. Möjligheten finns ju att faktiskt kunna lungmedicin på rikt istället för att pseudogissa behandlingar vid andningsbesvär på akuten. På någon nivå har jag ändå en tilltro att jag vill bli något av en internmedicinare med tentakler i akutverksamheten i en avlägsen framtid. Dessutom satt min ever första blodgas alldeles ypperligt i radialisartären hos dagens väldigt charmanta patient. Återstår att se hur sex veckor kirurgi kommer påverka huvudet, starten blir med två veckor i norrlands inland. Det kan väl verkligen inte vara så att jag faktiskt.....tycker om det? Hemska tanke. Men för att inte avrunda med en kirurgiskt banal cliffhanger bjuder jag istället på följande dialog som idag utspelades i njurmedicins kandidatrum:

(J, S och E är av kvinnlig härkomst...)

J - S, vad gör du för nåt?
S - Skriver ihop en lista på mediciner jag måste repetera..
J - Så duktigt...
E - Ah, borde jag också göra. Har ju inte använt den kunskapen sedan T4.
S - Exakt! Sex borde man repetera oftare innan glömmer hur man gör!
Alla andra - ..................... (tittar runt på varandra)
S - Eh....
Alla andra - AHAHAHAHAHHAHAA!!!


På lördag har jag medicinjour på akuten. Underbart.

Beware: speaker's corner med en touch av gnäll

Tänk dig att du skriver två tentor vid samma tillfälle. Den ena handlar om kliniska undersökningsmetoder och den andra om lite olika sjukdomstillstånd.

Tänk dig sedan att du spikar den ena tentan, det vill säga jackpot, och att du failar den andra tentan med några få pinnar.

Kan du tänka dig det?

Bra.

Då förstår ni varför jag går hem och dränker mina sorger i obscena mängder socker.

Idag känner jag mig som en urusel kandidat.

Dessutom är jag begynnande förkyld och njurmedicin är definitivt INTE the shit.

Make love.

Veckan som studiemässigt lättsamt borde kunna jämföras med Navy S.E.A.L's egna hell-week är äntligen över. Tillika fann jag mig själv att idag åter igen göra det fatala misstaget att döma hunden efter håren. Efter snabbt inkastade av mediokert värmd lunchlåda i foderluckan trodde man en intressant timme väntade om laparoskopiska metoder, men istället blev man efter en Jack Bauer i op-mössa och munskydd serverad meta-analyser på löpande band. Var som om någon satte en cvk i mig och tryckte in Propofol för brinnande livet. Efter detta sömnpiller hade man föga förhoppningar om tillkvicknande när timmen därefter signalerade om esofagus och ventrikelkirurgi. Tillika såg föreläsaren ut som en mossig stofil i för gammal kavaj. Lyckligtvis bedrog jag mig då han skapade en synnerligen interaktiv och intressant timme, och den som lyckas få mig intresserad av GI-kanalens kirurgi ska ha all tillgänglig heder possible.

Men som början antydde, hell-week är slutligen över.

Hemmavid korkar jag upp en sval australiensk vit från bolagets nyhetshylla, McGuigan Semillon 2008, svänger ihop en Prawns á la fuck och njuter i stora drag av både mat och vin. Helgen bjuder endast upp till högkvalitetstid med familjen. På schemat står skridskoåkning som Bambi, några timmar på ett lekland, sena frukostar, mysiga middagar och rejält med sömn. Så mycket jag behöver detta. Så jag har längtat.

På måndag är det njurmedicin med efterföljande helgjour på akuten.

Men inte än.

Först ledig helg.

Vi ses.


Ett soundtrack? Absolut. U2 - Heartland.

Depriverad på timmerstockar

Tröttheten slår mig som ett skenande tåg rakt in i solar plexus. Förra veckans mastodontarbete med i snitt 12 timmar per dag på labbet (där jag normalt ska jobba 4 timmar per dag) tog ut sin beskärda och retrospektiva rätt. Produktivt, javisst. Sömndepriverad i efterlopp, lita på det. Det positiva är timmar tillgodo på pluskontot. Har ändock ett sömnbehov som sträcker sig ifrån en ledig fredag kväll med gott vin och räkor till en sen söndag morgon där brunch inmundigas med familjen när solen gått upp och lyser starkt över de vita taken. Veckan som gått har, hitintills, varit extrem på många sätt. Kursledningen tycker det är fantastiskt att varva föreläsningar 8-15 med ytterligare två timmars praktik varje dag post hypoxiskt föreläsningskoma (kaffe är det enda sympatikuspåslag man kan tillgodogöra sig). Har hunnit med att vara på operation och lära mig rutiner, utbildats i detta landstings evigt värdelösa journalsystem som nu kommer med flashiga (yeah right...) uppdateringar, utbildats i traumahantering och lärt mig suturera sår med snigga(?) stygn. Ställer någon upp som försökskanin? Lovar vara snäll med nålen och tråden. Får nog vid närmare eftertanke fara förbi ICA och köpa en biff eller nåt.

På måndag är det medicinplacering. Lutar åt nefrologi.

Ska bara sova och klippa håret först.

Och så rullar man in på T7..

..med huvudet före.

På en dag har jag hunnit få mig serverat trauman i olika former i en så koldioxidrik miljö (sal 135) att man borde ha ringt Greenpeace för eventuell toxisk miljöutredning av kandidater. Därefter blev det bjudlunch på Institution Svett av A med trevliga D som celebert och nytillkommet sällskap.

Eftermiddagen tillbringades på Operationscentrum för inlärande av rutiner och lite inblick i den kirurgiska verkligheten. Roade oss med att skrubba händer, handleder och underarmar skinande rena med både tvål och desinfektion alldeles för många varv tills spritångorna steg oss till huvudet och lullandes vinglade in i förberedelserummet och OP-salen. Där var det påklädning av OP-syrror; rock, handskar och diverse pryttlar tills man liknande Herr Michelin himself. Mer rutiner och förfaranden, allt under ledning av trevligt folk. Hela terminen framför fötterna kommer bjuda på regionmedicin med start på måndag (ännu okänd avdelning), därefter kirurgi i riktiga Norrland, mer kirurgi vid hemmasjukhuset, mer medicin på medicinsk akutvårdsavdelning följt av lite lunga. Därefter är det sommar. Hej vad det går.

Men utan att springa händelserna i förväg bjöd dagens sena eftermiddag, som oftast, på lite forskning. Den här gången stod mikroskåpet för arbetsuppgifter och jag tog mycket snigga uv- och normalljusfoton till mitt första manuskript som ännu är i sin skrivningsfas. It's a work in progress såattsäga.

Hemmavid nattas de stora barnen, minstingen i sin dödsskalle-jamas hänger i bärselen varpå jag inte ser händerna på tangentbordet och ber retrospektivt om ursäkt för eventuella tangentfloskler. Om några månader är det föräldraledighet i några månader; sicken skön behaglighet.

Nu vill någon ha lite välling i liten flaska. I'll surely be back.

När verkligheten tränger sig på

Verkligheten är en diffus upplevelse man aldrig kan skriva av som en absolut realitet. Verkligheten målas upp av nyckfullt elektriska signaler som till lika delar styr spastiska muskelryckningar, vår akustiska uppfattning, våra synintryck och allt behandlas till en helhet baserat på inlärd kunskap som skiljer varje individ åt. Det jag tycker luktar fisk post partus (ode to ordsallad) är lavendel och blåklockor till grannen. Vad säger att den verklighet jag lever i är en verklighet för dig eller någon annan? Alla människor har inte barn som verkar fullt friska men egentligen är ordentligt mycket mer sjuka än anblicken förtäljer. Man möts av leenden, joller, bekymrade blickar och funderar över om de själva egentligen vet mer än man kan förmå sig själv ana. Det är min verklighet. Vår verklighet. Inte allas, men dessvärre påverkar den andras verkligheter likt rippeleffekten. Att omedvetet och tvunget åsidosättas trots den idogt pockande uppmärksamheten på ett smärtkänsligt sternum. Hur jag egentligen orkar med allt jag gör och jonglerar på denna evinnerliga kontinuitet i oavbruten åtta är mångas frågor och ibland min egna. Den bästa grunden sätter jag inte själv, har aldrig gjort, utan den byggs av tillit, förtroende och stöd hos de omkring mig. Det flekterande skyddsnät som varje gång rätar upp mig när längden blir för lång och vindens vanmakter försöker driva omkull mig. Kalla mig aldrig kall eller okänslig, ty bakom fasaden inryms en pragmatiker.

Det är aldrig lätt att rättfärdiga vartenda beslut och slutsats man drar. Att tillbringa den största delen av sin vakna tid i en labyrint av sjukhuskorridorer, labutrymmen, sjuka patienter, i böcker, skrivandes artiklar; allt det där som stjäl tiden ifrån de stunder där man ser leendena, upplever kramarna, känner kärleken, närheten. Jag hyser en obeveklig tilltro till att jag i det långa loppet gör rätt, att jag kan se träden för skogen, att jag slutligen finner balansen som i dessa tidevarv har en övervikt åt protokollens och teorins vågskål. De allra flesta av oss gör så gott vi kan i de situationer vi befinner oss, vi gör vad vi kan av vår upplevda verklighet även om det inte passar in i ramen hos andra.

För om vi inte passar in i oss själva, vad har vi då kvar?

Hur vet man att man har rutin på labbet?

Man går in i ett mörkt rum och låter det förbli mörkt.

Öppnar en mörk kyl med massor av kartonger (kit) i sig.

Tar ut det kit man är ute efter.

Plockar ut ett reagens (av åtta olika flaskor) ur kitet.

Går därifrån med rätt reagens.

I just did it.

Allt jag vill ha är dig

Min U2 psykos börjar ta sig oproportionerliga mått. Det börjar likna som den gången där jag -92 satt i min storebrors vardagsrum och lyssnar på de första tonerna från I Believe, spår nummer ett från Bon Jovis då nya album Keep The Faith (en historia i sig självt tillhörande LIEK). Visst har jag alltid gillat denna konstellation av tvåstavelser, men likt en blixt från klar himmel har deras musik slagit rot i maggropen, infuserat hela kroppen med svävande sågklingsgitarrer signerat Edge och hämningslös sång av Bono. Alla album (och lite till) har införskaffats (how I don't say), ordnats, sorterats och laddats över till iFånen. Allt för att v.b-behandling kunna dosera mig själv med själafrämjande musikbalsam närhelst jag än behöver.

Men jag har en svag aning att min psykos började när jag såg framträdandet av den här låten, det främsta sätt i musikalisk väg jag skulle kunna översätta de tre viktigaste orden jag känner för E.

Och då är vilken psykos som helst ok.

"I see the dust cloud disappear. Without a trace."

Krisp morgonluft svalkar bröstkorgens monotont hävande insidor. Begynnande solljus dröjer sig ännu tröttsamt kvar bakom trädtopparna och hintar om en stundande vacker dag. Från telefonens inbyggda iPod strömmar ur lurarna Mosaic med Woven Hand. Denna starkt restriktiva, tillika tidsbundna, mellan-terminer-period av behaglighet där jonglerandet helt plötsligt förlorat en boll är en andningspaus av så fallossymboliska mått att himlavalvets kupol upplevs begränsande. Bara jag och min forskning; en miljö som plötsligt och ur ingenstans antagit sig nya nivåer. Idéer, samarbeten, funderingar, skrivande, analyser; delarna flyter ihop till en perfekt kittad mosaik. Utan att bli långrandig kan man säga, kompis, det är bra nu.

Så helt, bara sådär, när man går hemåt med Bono sjungandes Where The Streets Have No Name i lurarna under ett stjärnprydande nattvalv känner man sig befängt priviligerad till ytterlighetens ruinerade brant.

Och till alla er som talar blandbandsspråket.

Ta er an det här.

Mixtape: Write / Sing / Move
Bruce Springsteen - The Wrestler
Heather Nova - Every Soldier Is A Mother's Son
Feist - How My Heart Behaves
Tanita Tikaram - Cathedral Song
Meja - Don't Look Down
Tanita Tikaram - Valentine Heart
John Waite - Missing You
Melissa Etheridge - The Letting Go
Regina Spektor - Eet
Meja - Waiting For The Rain
Antony & The Johnsons - Daylight And The Sun
Eddie Vedder - Society
Fleet Foxes - Tiger Mountain Peasant Song
Kings Of Convienence - 24-25
Jose Gonzales - Teardrop
Regina Spektor - Man Of A Thousand Faces
Tom McRae - Hummingbird Song
Switchfoot - The Shadow Proves The Sunshine
Goo Goo Dolls - Without You Here
Green River Ordinance - On Your Own
Klaus Badelt - Linda And Jim
James N. Howard - Thought I'd Never Call?

Termin 6: När drömmen om klinik blir till pseudoverklighet

Efter att under vad som nästan kan betraktas som en mindre utbildning i sig själv får du tillfället i akt att äntligen lämna preklinen bakom dig. År och dagar av föreläsningssovande, virkande och smyg-sms:ande till andra hörnet med folk på gruppträffar följt av för många öl på EPP:en är till ända. Det är nu du ska praktisera alla de fantastiska faktorer som PI3K och MapK du tvångsmatat dig själv med under drygt två teoretiska år. Alldeles för tidigt för sin mentala hälsa inser man att all denna kunskap är totalt bortkastad och på bästa gröngölingssätt börjar du slänga dig med fraser som "det är på kliniska terminerna man lär sig allt ändå...". Hela tiden har målet varit klin-terminerna, den period där man får börja leka doktor på riktigt; tror man åtminstone. Äpplet faller sällan lång från trädet men någon kan ändå plocka upp det, kasta det över vägen och ner i ett överväxt dike. Någon landstingspyjamas eller riktiga patienter kan man glömma att beskåda. Istället blir det projektarbete där de flesta skoltrötta kandidater ser möjligheten till universitetsbetald semester. I kall senhöst hägrar Afrikas savanner dit en inte helt oskyldig hög kandidater gör enkätundersökningar i tvenne dagar om sjukdomar som var väldigt uttalade i det goda San Francisco på det glada 80-talet, evigt minnesvärt verbaliserat av Eddie Murphy i RAW. Resterande åtta veckor spenderas på en strand vid havet. Andra kursare väljer istället att sätta sig på ett riktigt lab. Tyvärr förväntar de sig oftare en miljö liknande Numbers eller Bones, en sanning långt ifrån verkligheten. Deras dystra uppsyn post-projektet kopplat med vinterblekheten är omöjlig att förbise.

Väl tillbaka innanför sjukhusets väggar är det föreläsningskoma 8-17 fem dagar i veckan eftersom kursledningen vill trycka in en helterminskurs på en halv termin. Du känner lugnet och tänker att allting löser sig i slutändan. Viktigare är att återigen få dricka dåligt kaffe i pappmuggar med kursare och berätta hur många ränder man noterade på zebran på savannen. Sedan kommer den första riktiga placeringen. Som den bluff man är fyller man upp pyjamasen med alldeles för mycket grejor (behandlingslistor, anteckningsblock, stetoskop, pennor, en kandidatsökare om du har tur, med mera) i tron att prylarna gör doktorn när sanningen egentligen är den omvända. De riktigt duktiga doktorerna använder salarnas egna lekstetoskop och gör alla anteckningar med hjärnan. Som kandidat skriver man så pennan glöder när en patient redogör sin sjukdomshistoria och nuvarande besvär, därefter fumlar man runt med svetten i pannan när du försöker komma ihåg vad testen för ett nervstatus är samt hur man tar ett blodtryck.

Placeringen är över fortare än man hinner med och helt plötsligt står du där med storhelgerna för dörren och tentorna kort därefter. Man åker iväg, äter för mycket mat, godis och bejakar horisontalläge för kroppen innan man panikpluggar och klarar tentorna med nådens åder. Därefter kommer veckan av presentationer från projekten, där man faktiskt får veta den dåliga statistiken som blir när man intervjuat fem personer om hälsoläget; allt till det facila priset av en gratis tur-och-retur resa till Libanon.


Ord och uttryck termin 6: "vadå strimformade nagelblödningar!?", Waran, wikipedia for the win, Nasonex, klum, gratissemester, spiders, telangiektasier, "rädda-hjärnan-larm"

Z71.1*

Serverades en fantastisk måltid häromsistens. Förrätten bestod av klassisk pre-tenta ångest vilket verkar vara en generell uppfattning av smak just nu i många av de kandidatbloggar jag läser. Varmrätten für mich var sobert placerad av akuta somatiska tillstånd, bara för att avrundas med en behaglig del kliniska undersökningsmetoder utan ens nämnvärt huvudbry. Säger bara strimformade nagelblödningar och bakteriell endokardit.
Tentaskrivning är ett kaskadvomerande av rang, något de flesta av oss kan enas om. Således har den uppenbara bloggtystnaden haft sin behagliga upprinnelse i egensinnigt kunskapspackande (att jag tidigare i veckan var på bio och beskådade Alvin & CO 2 håller vi tyst om). När man sedan slutligen, över de ställda frågorna man uppenbarligen borde kunnat svara på om man hade varit en duktig student, lämnar in pappershögen till Facialisparesen (internt) infinner den sig as always; lättjan. Vadå lust att gå till jobbet och vara duktig? Nej, det blev istället mat - indiskt på Taj - och kaffe av hisnande karaktärer så det känns som om tarmen sätter eld på sig själv när det vankas nummer två timmarna senare. Sen infinner den sig ju ändå, känslan, utöver att magen står i sjutton hörn, att man faktiskt borde gå till labbet och vara åtminstone lite duktig. Att betona lite är inte alls felaktigt gjort i detta syfte. Gick till jobbet, blandade lite medium, packade ihop laptopen och gick hem. Eller, ja, jag lovade Handledaren att uppdatera alla figurer till manuskriptet under helgen. Låt mig säga så här:

Det är inte gjort på en handvändning.

Jag har ännu inte gjort ett dyft.

Lättja var ordet.

Nu film med E.

I morgon träning en masse.

Snart rullar vi på T7.


*Z71.1 - Person med befarad sjukdom där ingen diagnos ställs (icd.nu)

El Bosso

Att Handledaren är chef och oundvikligen av högre rang är tydliggjort med emfas. Eftersom den blå måndagen åter gjort sitt intågande (lediga klämdagar är ingen realitet i en livskombination av läkarstudier och doktorerande) var det bara att ta sig till jobbet och åter installera sig i sitt skrivrum. När jag som bäst sitter och äter lunch med Bull kommer Handledaren in och säger;

- Trivs du med din iPhone?, följt av en något finurligt plirande blick bakom glasögonen.
- Jodå, alldeles förträffligt, lägger jag till svar.

Och vad gör han? Jo ur fickan drar han, samtidigt ackompanjerat av en rolig ljudeffekt närmast något jag förväntar mig från min 7-åring, en iPhone. En 3GS. Som min. 32Gb i minne. Inte som min. Fan också. Varpå Handledaren ljudligt skanderar;

- Jag vinner!

Fan också. Det går inte mäta sig med El Bosso.

Men mig hittar man ändock inte gråtandes över spilld mjölk trots att prylnörden i mig fick en syrlig törn i sidan. Laddar istället ner två avsnitt MNK som Podcast, pluggar lurarna i öronen och skrattar i tyst mjugg åt Patrik och Katla samtidigt som lungmedicinens frågetecken reds ut. Sen dricker jag gott kaffe med C på Kahls och äter helvärd sushi med L på Sagami. Gotta love Monday's.

Varning / rödflagg

Nu är det riktigt nördigt.

Mixtape: Dr Dr
Thompson Twins - Doctor! Doctor!
Weird Al Yankovic - Like A Surgeon
Kiss - Calling Dr. Love
Xzibit feat. Ras Kass & Saafir - Plastic Surgery
Mötley Crue - Dr Feelgood
Cypress Hill - Dr. Greenthumb
Ratata - Doktor Kärlek
La Excepcion - Zapato Ortopedico
Ween - The HIV Song
Les Paul, Billy Gibbons - Bad Case Of Lovin' You
Laja Eta Mikel - San Pedrok Prostata
Recloose - Cardiology
Otep - Autopsy Song
Bon Jovi - Bad Medicine
The Tiger Lillies & Norrlandsoperan Orchestra - Gonorrhoea
Gerry Mitchell & Little Sparta - Scalpel Slice
Type O Negative - Anesthesia
Joy Division - Incubation
Jackson Browne - Doctor My Eyes
Alanes Morissette - Not The Doctor (acoustic)
Cute Is What We Aim For - Doctor
Fleetwood Mac - Doctor Brown
Gyroscope - Doctor Doctor
J.J. Cale - Call The Doctor
John Holt - Private Doctor
Motörhead - I'm The Doctor
Geoff Love & His Orchestra - Doctor Who
The Game - Remedy
The Sisters of Mercy - Doctor Jeep
Surgeon - Dr. Psycho

Borta bra men hemma rules the bomullsvärld

Hela staden hade under vår flykt till norrländska skog och marker blivit totalt inbäddad i Korpilombolo-bomull. Aldrig sett så mycket snö sen jag var en liten parvel och sprang omkring i en blå overall storlek 104 och vitluddig mössa med öronlappar på 80-talet. Virade därför på mig halsduken och jackan med ullkrage tätt om halsen följt av att stoppa in en grinig stor grabb, en alltid leende dotter och sovandes lillgrabb i bilen tillsammans med E för att bekanta mig med de familjära omgivningarna. Längs stadens gator styrde jag kosan mot Costas för att inhandla fantastiska kaffebönor och Sverigets godaste kaffe för att långsamt avnjutas i detta dagens kyliga vinterlandskap. Att hitta tillbaka till sitt behagliga lugn efter veckor av sympatikus kräver inte mer än en vettig kaffe i pappmugg och glada barn bland gator där man känner sig mer hemma än någon annanstans. Helheten är nästan i sin utformning alldeles för enkel.

Till veckan är det dubbeltenta.

Jag säger bara det.

Cotton Trees.

Last Minutes with Oden

Villkorslös kärlek är någonting mer än vi i vår världsbild förmår greppa. Jag vet hur han känner och förlusten när de inte längre finns.

Last Minutes with ODEN from phos pictures on Vimeo.