Egentligen?
En utan tvekan adekvat fråga och en som både aspirerande forskarstuderande wannabees tillika doktorander ställer åt sig själva. Sällan får de dock något bra svar men ändå vet de oftast redan svaret på den uppenbara frågan.
Vill vi vara bästa kompisar med våran ångest?
Vill vi bejaka och förstärka våra allra fulaste sidor och beteenden?
Självfallet inte, om än kutymet måhända framstår som sådant.
Vill vi skratta, bara lite, åt dåligt skrivna rapporter från grundutbildningsstudenter?
Ja kanske lite grann.
Nej att doktorera är faktiskt så mycket mer och det finns något fantastiskt i att genomgå den prövning som det innebär. Någonting som sträcker sig utanför och bortom de ibland tradiga timmar av pipetterande, sammanfattning av texter, konstruerande av figurer och den ofta orättvisa stressen att betrakta sig själv som hemulen bland hermeliner.
Doktorerande och forskarutbildning vilar på en tung tradition och ofta starkt bundet med begreppet "prestation". Det föreligger en särskild typ av prestationsförväntan på en doktorand. Man ska utvecklas till en duktig teoretiker med förmågan att se kopplingar mellan olika aspekter, man ska vara praktiskt duktig inom sitt område och hantera både tekniken och handlaget (mest uttalad inom den medicinska forskningen), man ska vara kunnig inom litteraturen i både bredd och djup, man ska lära sig skriva vettiga texter med god författarkvalitet, man ska publicera vetenskapliga skrifter, man ska gå kurser, man ska utveckla sin slutledningsförmåga, man ska lära sig hålla seminarier och presentera, ja man ska helt enkelt. Allt under en begränsad tid. Det är således lätt att få stora skälvan och känna sig lika obetydlig och liten som navelluddet i maggropen på morgonkvisten.
Men vad är det då som gör att man inte (alltid) känner så?
Jo för man gjort ett medvetet val att försöka komma på någonting som ingen ännu har lyckats lista ut. Man jobbar för att dra slutsatser, att bevisa frågeställningar som ditintills bara varit frågor utan svar. Det är en fantastisk tillfredsställelse när man väl lyckas. Att se sammanhangen komma ihop och bli till en helhet, att komma fram till någonting och sedan i sin mest extrema kulmination argumentera för sina fynd. Man lär sig fruktansvärt mycket, och då inte bara om sin forskning, men otroligt mycket om både sig själv, om andra och hur man fungerar tillsammans med andra i emellanåt ganska pressade situationer. En doktorandtid flyter aldrig felfritt under de år man valt att investera i dem, det är en utopi av ytterst drömskt tänkande. Men vad jag kan lova er är att man oftast kommer ut på andra sidan med en sådan mängd av personlig rikedom att man aldrig kan betrakta sig själv som samma människa. Jag är i runda slängar snart halvvägs och om än jag i min vildaste fantasi vill fortsätta tro att jag redan nu är densamma som jag en gång var är smilbandsdragande. Hur jag kommer vara när jag förhoppningsvis tagit mig igenom det hela vågar jag inte spekulera om, sällan tror jag heller att jag vill det. Det är lite som man också säger om livet. Det handlar hela tiden om upplevelsen under resans gång, inte ändstationen. Att sedan folk och fän säger man nästan ögonblickligen glömmer bort alla de tunga stunder och tider som doktorandtiden innebar och bara minns de glada stunderna och den magnifika upplevelse det faktiskt var direkt efter disputationen; det låter som en saga. Fast jag börjar nog så smått landa i att kunna acceptera den något bisarra tanken. Så smått.
En utan tvekan adekvat fråga och en som både aspirerande forskarstuderande wannabees tillika doktorander ställer åt sig själva. Sällan får de dock något bra svar men ändå vet de oftast redan svaret på den uppenbara frågan.
Vill vi vara bästa kompisar med våran ångest?
Vill vi bejaka och förstärka våra allra fulaste sidor och beteenden?
Självfallet inte, om än kutymet måhända framstår som sådant.
Vill vi skratta, bara lite, åt dåligt skrivna rapporter från grundutbildningsstudenter?
Ja kanske lite grann.
Nej att doktorera är faktiskt så mycket mer och det finns något fantastiskt i att genomgå den prövning som det innebär. Någonting som sträcker sig utanför och bortom de ibland tradiga timmar av pipetterande, sammanfattning av texter, konstruerande av figurer och den ofta orättvisa stressen att betrakta sig själv som hemulen bland hermeliner.
Doktorerande och forskarutbildning vilar på en tung tradition och ofta starkt bundet med begreppet "prestation". Det föreligger en särskild typ av prestationsförväntan på en doktorand. Man ska utvecklas till en duktig teoretiker med förmågan att se kopplingar mellan olika aspekter, man ska vara praktiskt duktig inom sitt område och hantera både tekniken och handlaget (mest uttalad inom den medicinska forskningen), man ska vara kunnig inom litteraturen i både bredd och djup, man ska lära sig skriva vettiga texter med god författarkvalitet, man ska publicera vetenskapliga skrifter, man ska gå kurser, man ska utveckla sin slutledningsförmåga, man ska lära sig hålla seminarier och presentera, ja man ska helt enkelt. Allt under en begränsad tid. Det är således lätt att få stora skälvan och känna sig lika obetydlig och liten som navelluddet i maggropen på morgonkvisten.
Men vad är det då som gör att man inte (alltid) känner så?
Jo för man gjort ett medvetet val att försöka komma på någonting som ingen ännu har lyckats lista ut. Man jobbar för att dra slutsatser, att bevisa frågeställningar som ditintills bara varit frågor utan svar. Det är en fantastisk tillfredsställelse när man väl lyckas. Att se sammanhangen komma ihop och bli till en helhet, att komma fram till någonting och sedan i sin mest extrema kulmination argumentera för sina fynd. Man lär sig fruktansvärt mycket, och då inte bara om sin forskning, men otroligt mycket om både sig själv, om andra och hur man fungerar tillsammans med andra i emellanåt ganska pressade situationer. En doktorandtid flyter aldrig felfritt under de år man valt att investera i dem, det är en utopi av ytterst drömskt tänkande. Men vad jag kan lova er är att man oftast kommer ut på andra sidan med en sådan mängd av personlig rikedom att man aldrig kan betrakta sig själv som samma människa. Jag är i runda slängar snart halvvägs och om än jag i min vildaste fantasi vill fortsätta tro att jag redan nu är densamma som jag en gång var är smilbandsdragande. Hur jag kommer vara när jag förhoppningsvis tagit mig igenom det hela vågar jag inte spekulera om, sällan tror jag heller att jag vill det. Det är lite som man också säger om livet. Det handlar hela tiden om upplevelsen under resans gång, inte ändstationen. Att sedan folk och fän säger man nästan ögonblickligen glömmer bort alla de tunga stunder och tider som doktorandtiden innebar och bara minns de glada stunderna och den magnifika upplevelse det faktiskt var direkt efter disputationen; det låter som en saga. Fast jag börjar nog så smått landa i att kunna acceptera den något bisarra tanken. Så smått.
Att forska är en fantastisk upplevelse.
Dessutom kan man ta hem kolsyreis att leka med en fredagskväll.
Gladare barn får man leta efter.
Dagens doktorandsoundtrack är albumet Let Love In med Goo Goo Dolls.Men kanske främst just den här låten.
6 kommentarer:
Wow... Skäms nu en stor smula över att jag idag haft en serie ångestattacker över upptäckten av höstens schema och litteraturlista till mina ynka 30 hp Konsthistoria. Hatten av för alla er medicinare!
Sara, ja både medicinplugg och doktorerande är inte helt lätt alla gånger men samtidigt fantastiskt roligt. Jag önskar man kunde läsa mycket mer än man har möjlighet till, för konst- och litteratur är någonting jag gärna skulle lära mig mer om. But alas, man får selektera i sin tillvaro. Hoppas kursen din blir bra.
Har nog mest ångest över att jag på sätt och vis stått utanför mitt eget liv under lång tid och därmed är rädd att jag ska misslyckas fatalt när jag nu kliver på tåget igen. None of my ducks in a row, så att säga. Än i alla fall. Och tack. ("Tack detsamma" låter ynkligt i sammanhanget, så jag låter bli.)
Sara, att försöka är aldrig ett misslyckande - oavsett utgång. Kom ihåg det.
Lycka till.
Jag tror de flesta doktorander har perioder där de undrar varför? Är det värt det? Men det är något lockande med utmaningen. Jag upplevde ofta att ribban låg för högt, men sen fixade jag det ändå på något sätt. Den kicken är min drivkraft - känslan av att jag växer. För tänk vad tråkigt livet vore om man slutade växa.
FiaLisa - det har vi nog. Jag har än så länge aldrig träffat på något som inte haft det. Visst växer man, inte i centimeter, men definitivt som människa.
Det är en stor vinst.
Skicka en kommentar