15 augusti, 2009

Berättelsen om varför allting känns som förut men ingenting är som förr

Få dagar in och allting känns som förut men ingenting är som förr. Historien om Karin och huset på Fågelbovägen 32 dröjer sig kvar i tankarna om hur en tanke att vilja göra någonting gott och bra övergår till ett uttryck av både hat och äckel över andra och sig själv. Den förtvivlan och fördärv men kan bringa över sig själv med fel sorts tankar, och när man omedvetet travar över den osynliga gränsen hos någon annans zon av integritet och personliga sfär.

Rummet är vitt och sterilt men behagligt i sin enkelhet. Ligger på den grå och rätt bekväma britsen och med tappningsnålen i armen försöker jag bilda mig en uppfattning om varför allting känns som förut men ingenting är som förr. Min uppmärksamhet på tankarna brottas idogt med Numb som utan pardon maler fram sitt rätt intressanta bildspel på tv:n i taket. Filmens djupa mening försöker leta sig in och hitta likheter i min person men målet går förlorat och allt förmår inte bli mer djuplodat än att filmen i sin kontext är rätt ok. Nålen tas ut, armvecket bandageras snabbt och effektivt samtidigt som filmens eftertexter rullar förbi och tar avsked med ett blekt ”jaha ja”. Lämnar som alltid förr ersättningen av blodgärningen till Barncancerfonden och det känns som förut. Bra. Sätter mig och dricker apelsinjuice, äter renkött i polarbröd och en kanelbulle med socker på. Det smakar som det alltid gjort förut, bra, men lite torrt.

Står på scenen och ropar ut både bekanta och nya fraser över både bekanta och nya människor som följer mina rörelser och uppmaningar efter bästa förmåga. Hela tiden försöker jag i ett avskärmat sinne emellan högenergetisk musik och svettdränkta kläder bilda mig en uppfattning om varför allting känns som förut men ingenting är som förr. Ordsatsen är i sin syntaktiska konstruktion och pragmatiska ton formad som ett påstående, men i avsaknaden av språkmelodin, går det avfärda tanken på att den ändå är en fråga?

Äter lunch med en god vän, en för mig högt uppskattad vänskap som växt fram ur ett mycel av ettor, nollor och inspirerande dialoger. Nyheter och förändringar haglar som små hårda block över mig och jag glädjs med alla de val och stunder som nu ligger framför oss båda. Allting känns som förut men otvivelaktigt är ingenting som förr. Alla de upplevelser man lagt bakom sig och medvetet tagit klivet bort ifrån är miljöer där i grunden goda och ärliga människor har alldeles för lätt att ofrivilligt odla sina allra värsta sidor och vässa sina armbågar till silverprojektiler. Måhända finner vissa en inspiration av dess kompetitiva natur men ingen av oss ser nog i någon större utsträckning det fantastiska att odla pansarhud.

Går längs den glasade korridoren och tittar ut mot innergården belamrad med cyklar längs kantstenarna. Bortom kantstenarna tonar de gråvita byggnaderna av sjukhuset sig höga. Alltjämt som förut men inte som förr. Utanför sätter sig en ung kvinna ner på ett av de upplysta konstföremålen om än dagsljuset i sig maskerar den önskvärda effekten. I samma ögonblick som jag noterar hennes barnrunda mage ser jag hur cigaretten tänds och de gråa ångorna forslas in och ut med kontrollerande andetag. I ren filmisk stil går allting ner i slow motion och mina tankar slår an mot vad jag betraktar som orättvisa emot någon som inte kan styra över sin förutsättning. Mina steg stannar upp, hennes blick möter min och jag tillika ser och känner hennes ögonblickliga känsla av att skämmas över sin handling. Den lätt glödande cigaretten faller ur hennes hand och ögonblicket senare har framdelen av hennes skobeklädda fot släckt den för gott. Utan planerad vilja drar jag på munnen i ett lätt leende samtidigt som huvudet nickar vänligt innan hela situationen försvinner utom synhåll innanför tegel- och glasväggarna.

Cyklar genom augustiluften som blandar en lätt kyla med en ännu behaglig värme. Limen skärs i klyftor och mortlas med rörsocker och is innan det blandas med en behaglig skvätt värmande cachaca, självfallet beredd av kvällens expert brasilianaren P himself. Den smakar exakt som förut men känns inte som förr. Fruktig, söt, stark, kall - härlig. För där sitter vi, en liten grupp människor i myriaden av alla andra omkring oss som skålar, pratar, kramas, umgås och finner nattens mörker och uteserveringens dansande ljus som vilken annan alldaglighet som helst. Vi sitter där, insuper atmosfären, utbyter blickar och reflekterar över alla de sedan sist nya tillfälligheter, erfarenheter, upplevelser, styrkor och svagheter gör att allting känns som förut men ingenting är som förr och aldrig kommer det heller att bli.

Yannis "Voices" omger mig i tankarnas reflektion och slutligen har alla mina teoretiska begrepp om kombinationen blivit till en ovillig praktisk handling.

Vad instängt det är här.

Kan du skicka mig saltet?

2 kommentarer:

Tolkia sa...

Jag vågar den obvious gissningen: Inte heller du är som förr.

(Dag Hammarskjöld: "Man återvänder aldrig. En annan man finner en annan stad.")

Doktoranden sa...

Tolkia, Dag Hammarskjöld bör inte föraktas, det ska sägas.