06 augusti, 2009

Holiday

Andetagen är fuktigt tunga. Vet inte om det bara beror på luften eller om något elakt förkylningsvirus är på väg att tillfälligt bosätta sig (hej A/H1N1). Största delen av den förbipasserande gårdagen tillägnades det fantastiska Lightroom2 och de hundratals foton jag på något underligt sätt samlat på mig under lite drygt en vecka. Många av fotona blev helt fantastiska, jag klappar mig själv förnöjsamt på axeln. Satte ihop ett traditionellt bildspel jag blev tillika mycket nöjd med men insåg sedan fadäsen då den uppvisar ansikten av nära och kära till både höger och vänster. Att ladda upp det för att visa i en delvis anonym blogg är en komplett omöjlighet då Blogger inte besitter den fina möjligheten att kunna lösenordsskydda specifika inlägg (avsaknaden är pinsam). Därför måste jag självfallet göra en tråkig ny version med de foton som går att visa, men den är ljusår ifrån lika bra som originalet.



Till er som jag känner personligen, släng iväg ett mail åt mig så får ni se hur den var tänkt att vara.

Annars så kan tungandandet även ha sina andra källor ty hösten närmar sig med rungande steg och jag känner mig som ett valnötsskal på stormiga vågor. Semestern ringer ut sina sista klämtande klockslag om söndagen och istället står några av mina största äventyr och prövningar någonsin för dörren. Forskningen som bara blir svårare, mer krävande och mer intensiv, mitt tredje barn som jag redan vet kommer födas med en medicinsk komplikation och inte minst läkarstudier på nu seriöst allvar. Det mjukstartar med lite labbkurser, EKG och dylikt stoff innan T6-kursen andra halvan av terminen. Ja och även lite patologi, my gawd. Kommer känna mig lika novis och bortdribblad likt de lyckliga McDonalds-barnen som får vandra ut på planen i ett fotbolls-VM hand i hand med sina favoritspelare under rungande läktarapplåder på Camp de Nou. Jag kan ju tamigtusan ingenting. Nada. Zip. Nothing. För att travestera någonting uttjatat; I'm from Barcelona. Har inte läst patologi på evigheter. Hur jag ska klara av det vet jag inte riktigt men det ännu mer skrämmande är faktiskt att jag heller inte har något val utan det är endast till att bita i äpplet av okänd smak och göra så absolut gott jag bara kan.
Ingen människa kan någonsin känna sig missnöjd med sig själv, oavsett om man lyckas eller ej, om man försökt sitt yttersta och sitt bästa. För mig finns det dock inte i någon tankebana att misslyckas. Jag ska disputera som forskare. Jag ska bli läkare. Jag ska ha min avhandling. Jag ska ha min legitimation.

Jag ska.

Jag kan.

Jag hoppas.

10 kommentarer:

FiaLisa sa...

Det är klart att du kommer att fixa det. Håll bara ett öppet sinne för hur lång tid det kan få ta. Ibland finns det viktigare saker i livet än att hålla en tidtabell och det är inte ett nederlag om det tar längre tid än man tänkt.

En annan sak som jag tycker är viktig är att inte fastna vid det STORA svåra målet utan att hela tiden jobba mot delmål.

Nu ska jag börja T4, det känns görbart, läkarexamen däremot är lååååångt borta.

Tolkia sa...

Som FiaLisa säger, en tugga i taget, mer är sällan möjligt att bita över. Och vad doktorerandet beträffar även att släppa prestigen och låta det ta den tid det tar; avhandlingen kommer att leva längre än minnet av huruvida man skrev den på maxfart och minitid eller inte. Frågan om misslyckande handlar inte bara om ja eller nej, utan även om vad man väljer att definiera som ett "misslyckande". Tro mig, just den detaljen vet jag en del om. ;)

Doktoranden sa...

FiaLisa, du har alldeles rätt. Visst tror jag att jag kommer fixa det och lever även efter devisen 'ett steg i taget'. Tiden är ingen prioritet, det tar den tid det tar. Men när den ofrånkomliga tanken kommer över en hur stort och monumentalt det jag ger mig in i egentligen är, det är något av en drunknande känsla. Inte för att jag är rädd att jag kommer sjunka, men kanske utmattad innan man har fast mark under fötterna.

Tolkia, det är nog min största svårighet (och svaghet), tidsaspekten kring doktorerandet. Hela tiden ligger i bakhuvudet tankar om att publicera manuskript, hålla bra presentationer, prestera på seminarier (not to mention the dreaded halvtidsspektaklet); och hela tiden rinner tiden iväg. Känner mig bisarrt stressad över den situationen, vilket är så långt från bra det kan bli.
Men hur undkommer jag det? Det var ju mitt egna val till sits.
Vi behöver nog en långlunch med verbalt utbyte innan du lämnar landet.

Mårr sa...

Yes, we can.

Doktoranden sa...

Mårr, definitely.

Tolkia sa...

Det svåra är att hitta medelvägen mellan sina ambitioner och priset för att förverkliga dem. Det är imho överjävligt svårt, och det är inte alltid man lyckas, men det har onekligen sina fördelar om man slipper betala multum för saker som i ett långt perspektiv inte är värda priset. Forskningsvärden, much as I have loved it, är en ankdamm och saker får gärna astronomiska dimensioner fast de egentligen snarare är i ... tja, ankstorlek. Sedan ÄR det inte hela världen om man inte är den som är klar på kortast tid i hela universitetets historia (jag hade själv stora problem med den detaljen; det dämpades något när jag en dag råkade hörde min handledare beskriva mig i termer av att jag tagit mig igenom så snabt ... det beror på från vilken punkt man betraktar spektaklet, uppenbarligen).

Jag måste säga att jag har saknat våra luncher, indeed vi borde.

Doktoranden sa...

Tolkia, där slår du onekligen huvudet på the spik. Ambitioner och priset för dem är två högst motsägelsefulla komponenter i en överjävlig ekvation.
En avhandling är trots allt inte allt man står och faller med utan bara en del av helheten, men när jag från vissa forskarhåll hör "ja, nu har du bara xx lång tid kvar/på dig" och jag ännu inte har en endaste sak publicerat. Det hjälper INTE! Det känns emellanåt som om jag spelar huvudrollen i en farsliknande pjäs, dumstruten på skalpen och en skylt runt halsen som säger skämmes tamigfan.

Jag börjar åter jobbet jobba på måndag. I will call om lunch.

Tolkia sa...

Den där kommentaren tas bara ad notam om den kommer från ens handledare, obs obs. Det är trångt om utrymmet i forskningsankdammen, och trängda ankor reagerar gärna med att ge andra ankor ett tjuvnyp när de får chansen.

Doktoranden sa...

Tolkia, true.

Maskrosen sa...

Det är klart att du kan! Kom igen! :)

De kliniska kurserna går lättare än man tror. Vips så är det slut!

När det gäller forskning däremot tror jag att det är klokare att lyssna på de andras åsikter än mina... ;)