28 augusti, 2009

Läkarvårderns fula byk med ett bitterljuvt slut

Precis som Maskrosen tittar jag på den senaste serien ifrån Uppdrag Granskning, ett ingående reportage om det horribla som stafettläkeri ofta kan innebära. För er som inte känner till vad en stafettläkare är så är det en läkare som hela tiden jobbar på olika platser, dvs de hyrs in från bemanningsföretag. Resultatet av detta system innebär att de patienter som träffar dessa läkare aldrig, eller åtminstone mycket sällan, får någon kontinuitet i sina läkarsamtal och många diagnoser blir därmed ofta fel med både allvarliga och till och med dödliga konsekvenser i sitt kölvatten. Låter det osannolikt eller bisarrt? Tyvärr är det varken det ena eller andra utan en ytterst reell verklighet som många människor i mindre orter och samhällen möter där brist på personal är som allra mest tydlig. Men frågan är vad kan man göra när det inte finns nog många utbildade läkare för att motsvara efterfrågan?

Sitt allra bästa antar jag. Det går inte att på hälsocentraler meddela patienter "nej du får återkomma om fem år när vi utbildat fler läkare", det måste trots allt finnas någon läkare där och man gör därför det bästa av situationen. Ja om det vore så väl, för tyvärr görs det allt som oftast inte alls det bästa av situationen. Flera stafettläkare har tidigare flera HSAN och Lex Maria anmälningar i sitt plumpa protokoll efter sig, och något särskilt förtroende inger det knappast. Att jag sedan sitter och ser en hälsocentrals verksamhetschef sitta och blåljuga att han inte skulle ha känt till en specifik läkares olämplighet att utöva yrket i fråga gör mig helt bestört. Om nu patienterna själva skulle ha känt till läkarens olämplighet, vilket de i princip aldrig gör, tror ni de hade valt att låta sig behandlas av denna? I think not. Nej, istället blundas och tittas det bakom skygglappar i hopp om att ingen ska se de vansinnigt ökade kostnader som blir för både landsting och skattebetalare, men det jag finner värst utav allt är alla de läkare som medvetet gör dessa val och bidrar till ökade problem. Läkare väljer alltså, medvetet, att hellre jobba stafett vilket på deras pluskonton innebär högre löner för mindre arbete men på de stora minuskontona att man i hög grad riskerar patientsäkerhet, att missa diagnoser, att ta felaktiga beslut som leder till onödigt lidande och till och med död för andra människor. Jag vet inte om jag egentligen kommer fram till något med allt mitt prat, men samtidigt blir jag så djupt förbannad och bestört över vad jag ser. Är det så illa att kärnan i alltihop endast bottnar i människans alltjämt giriga levnadsförfaranden att mycket måste ha mer? Tell me it isn't so. Kan det inte räcka med den värdighet och förtroende man faktiskt får genom att ha möjligheten att hjälpa människor? Har man den borde det ta mig fan uträttas med värdighet och professionalitet!

Men just som Maskrosen också skriver håller jag med om, och jag citerar: "Men det finns också många som är väldigt kompetenta och yrkeskunniga. Om dessa duktiga människor kan tänka sig att byta stad för ett tag och hjälpa en vårdcentral och patienter som behöver läkare tänker jag bara lyfta på hatten för dem."

Vidare så går vi från A till B och därmed någonting som vi alla kan göra oavsett vår bakgrund, kunskap eller någonting annat. Att ge blod. Gick till blodcentralen, as always, med de två veckors mellanrum man måste ha för att lämna plasma (helblod får man endast lämna 3-4 ggr per år). Fyller i den sedvanliga hälsoblanketten och knatar in i tappningshallen där sedan sköterskan bakom disken tittar nästan bedjande på mig.

- Är det du som ska lämna plasma?

- Jepp.

- Skulle du, möjligtvis, snälla, kunna lämna helblod istället..?

- Visst, inga problem alls.

Hon ser extremt lättad ut och jag får då höra att sjukhuset just nu lider stor brist av just A blod som rinner runt i mina vener och artärer. Sedan slås jag, som så många gånger förr, av den bisarra ekvationen på det fåtal människor som lämnar blod (12-15% av befolkningen) kontra det behov som finns. Sedan blir jag, som så många gånger förr, förbannad över det faktum att fullt friska människor som kvalificerar sig för blodgivning inte ens gör det. Vad är ni rädda för? Ett litet nålstick som svider till i två sekunder? Två ynka svidande sekunder och för det kan du gott och väl ha räddat livet på en annan människa! Jag var patologiskt rädd för nålar som barn och i ungdomsåren men överkom hela nålfobin genom att bli just blodgivare. Tänk dig själv, skulle du ta emot blod om du var svårt sjuk och behövde det för att tillfriskna? I de allra flesta fall tror jag du svarar ja utan någon särskilt lång betänketid. Varför ska man då ens fundera när det kommer till raka motsatsen om att donera?
Efter mitt besök på blodcentralen är jag på väg genom sjukhuset tillbaka till jobbet. Framför mig går en sjuksköterska med tre påsar blod. Vi åker samma hiss upp, hon kliver av på våningen för THIVA, intensivvårdsavdelningen för thorax (hjärta/lungor) och kvar står jag med bandaget runt armen medan hissen tar något ytterligare steg uppåt. De tre påsarna hon bär med sig in på avdelningen motsvarar allt det blod en människa fått lämna under ett helt år. Jag tänker bara på vilken tur att just den eller de människor som lämnat blodet därmed ger en patient inne på den avdelningen fortsatt hopp om att kunna bli fullt frisk.

Om du ger blod så ger du andra chansen till ett fortsatt liv.

Är så upprörd nu att jag skippar kvällscappucinon. Det egna sympatikuspåslaget lär räcka till morgonkvisten no doubt.

7 kommentarer:

Sara sa...

Skäms - än en gång - över att jag ännu inte lyckats övertala mig själv att lämna. Känner djupt obehag inför både blod utanför kroppen (framförallt mitt eget) och nålar specifikt tillverkade för att punktera hud. Försöker verkligen samla mod och lovar att meddela när jag lyckas...

Doktoranden sa...

Sara, jag hoppar innerligt du åtminstone försöker. Klarar man sedan inte av att lämna blod av vilken anledning det än må vara är det en annan sak. Att försöka är en fantastisk bedrift. Obehaget med sprutor, blodtappningar etc är ett väldigt vanligt problem men om man någonstans får bra med stöd och hjälp så är det just på en blodcentral. De är löjligt bra på att sätta nålar och väldigt pedagogiska. Kanske bara gå dit och prata med dem som en första gång? Att bekanta sig med miljön och tillvägagångssättet? Små steg således. Man klarar av mycket mer än man tror!

Sara sa...

Jo, att jag tvivlar på min egen förmåga i NÅGOT är mycket märkligt med tanke på saker som varit. Besynnerligt hur lätt man glömmer sin egen kapacitet...

Tolkia sa...

Bah, jag har upprepade gånger försökt övertala DEM, men de verkar inte vilja ha mitt (en alternativ förklaring är väl kanske att de tycker att blodet i fråga verkar behövas där det är). :P Det är lite kul att gå dit när man inte är rädd för nålar dock; alla jag har träffat verkar förutsätta att man är skiträdd för att bli stucken och gullar med en så att man känner sig duktigt fånig.

Mårr sa...

Word(s).
Gissa hur bedrövad jag är över att Trombylätande jag inte längre får lämna :(

(Inte får jag stafetta heller, än :) Undrar dock om jag verkligen skulle trivas med det - har en kompis som gjorde det en period och hon var djupt frustrerad över att aldrig få veta "hur det gick" och att inte ha någon som helst koll på att uppföljning verkligen gjordes, så det är nog olika hur man är funtad och med en del självkännedom tvivlar på att jag skulle palla av just sådana anledningar.
Däremot är jag en jävel på att skriva långa meningar, ehum.)

Anne sa...

Nej, skäms inte.

Ändå kan jag bara konstatera att det australiska sjukvårdssystemet fungerar betydligt bättre än det svenska. När man ringer en läkarmottagning frågar de vilken tid som passar. Det finns privatmottagningar överallt och det är lätt att komma till, enkelt att få vård, som det borde vara också i Sverige.

Doktoranden sa...

Sara, men man kan påminna sig om den.

Tolkia, håller med om att de ofta tror nålfobi är någonting generellt. Förvisso kanske det också är så, men likt allt annat så finns det en normalfördelning. Eventuella förskjutningar av den undanhåller jag mig. Och om du behöver blodet själv är det nog bra att det stannar där det är. :)

Mårr, bedrövad till tusen no doubt. Men å andra sidan, du har lämnat tidigare och är därmed långt mycket mer bidragande än de som inte gjort det.
Skulle nog inte själv heller palla stafettande, man får ju aldrig (sällan) veta hur det går med de människor man behandlar. Skulle inte kännas helt bra. Dock vet du att jag har yttersta respekt för människor som kan skriva långa meningar. En konstart i sig.

Anne, låter som en medicinsk idyll i jämförelse.