Allt går mycket fortare än jag hinner greppa på ett konstruktivt sätt. Den nu så tunna och sköra kroppen häver sig tungt med ytliga andetag. De tidigare så klara ögon med brinnande livskraft är blanka och tomma på vad som en gång existerade. Sjukdomen har under sin oresonliga och obevekliga tid dränerat den så föredömliga och självständiga kvinnan på liv och värdighet. Skört likt ugammalt papyrus. De fjäderlätta händerna försöker torka sig mot ansiktet men musklerna sviker direkt. Små jämrande ord och inkonklusiva meningar bryter av det monotona lungrosslet från torra slemhinnor. Fragment från hela livet plockas ur sin kontext likt bitar ur en mosaik och blir till en minneslänga och inblick i ett liv ur ett perspektiv man tidigare aldrig skådat. En stund av självupplevd historia på ett sätt ingen annan förmår förstå.
Dagarna har vandrat förbi likt ett kontrastrikt kaleidoskop av vakande vid sjukhussäng och emotionella stunder med andra människor av all tänkbar karakteristika, varpå jag skulle kunna orera sida upp och sida ner om utdragen, sentimental symbolik. Beskriva det helande med att se fria fåglar segla nära över vattenytan i skymningsljuset samtidigt som jag läppjar på ett svalt rödvin i ljumma vindar. Hur träden vajar sina tjockt grönbeklädda armar i omfamnande rörelser för att lindra smärtan. Jag skulle kunna bredda ut mina begrepp lika lätt som jag har en evinnerlig lust att svära obsceniteter och skällsord över oskyldiga människor nere på gatan. Att kaskadkräkas ut orättvisan i att någon ska behöva gå hädan när den bästa delen av deras liv skulle börja. Men vad hjälper det. Den felaktiga principen över de diffusa begreppen låser mig med blytunga och skavande bojor fast i tanken om vad det skulle bringa mig för fördelar i något konkret yttrande. Tröst? Lindring? Förståelse. Nej. Ingetdera.
Döden är vad döden är. Precis som schackbrädet har rutor av svart och vitt. Du finner inget grått. Att säga döden är en naturlig progression av livet föder en känsla av skrattretande liska även om jag i djupet vet att så är fallet. Man ska inte rädas döden men inte fan behöver man tycka om den eller att den för med sig någonting bra. Eller jo, måhända, på sitt synnerligen bisarra sätt för den med sig en sak jag inte kan se falla över i vågskålen där gråt, sorg och förlust väger tungt. Döden för i många fall med sig ett slut på utdrget och plågsamt lidande, men inte fan behöver jag tycka om den för det.
Futilt och barnsligt, alla hanterar vi våra sorger och förluster på olika sätt. Jag letar musik, texterna och känslan i tonerna, för att beskriva vad jag känner men allting faller kort. Inte ens paradnummer som With Or Without You (U2), See The Sun (Dido), Could It Be Any Harder (The Calling), Ready To Fly (Richard Marx) eller Why? (Kip Winger) räcker till. Den sistnämna gör ett mycket behjärtansvärt bra försök. Konstigt nog hittar jag till slut Wither (Dream Theater) som, om än där varken texten eller musiken är något extravagant, väcker den eteriska känsla jag söker. Något ordlöst som bara kan upplevas och aldrig göras förståelig eller levande med allra minst bokstäver. Jag sitter bara stilla och vältrar i allt som sköljer över mig. Historien. Framtiden. Nuet.
Dagarna har vandrat förbi likt ett kontrastrikt kaleidoskop av vakande vid sjukhussäng och emotionella stunder med andra människor av all tänkbar karakteristika, varpå jag skulle kunna orera sida upp och sida ner om utdragen, sentimental symbolik. Beskriva det helande med att se fria fåglar segla nära över vattenytan i skymningsljuset samtidigt som jag läppjar på ett svalt rödvin i ljumma vindar. Hur träden vajar sina tjockt grönbeklädda armar i omfamnande rörelser för att lindra smärtan. Jag skulle kunna bredda ut mina begrepp lika lätt som jag har en evinnerlig lust att svära obsceniteter och skällsord över oskyldiga människor nere på gatan. Att kaskadkräkas ut orättvisan i att någon ska behöva gå hädan när den bästa delen av deras liv skulle börja. Men vad hjälper det. Den felaktiga principen över de diffusa begreppen låser mig med blytunga och skavande bojor fast i tanken om vad det skulle bringa mig för fördelar i något konkret yttrande. Tröst? Lindring? Förståelse. Nej. Ingetdera.
Döden är vad döden är. Precis som schackbrädet har rutor av svart och vitt. Du finner inget grått. Att säga döden är en naturlig progression av livet föder en känsla av skrattretande liska även om jag i djupet vet att så är fallet. Man ska inte rädas döden men inte fan behöver man tycka om den eller att den för med sig någonting bra. Eller jo, måhända, på sitt synnerligen bisarra sätt för den med sig en sak jag inte kan se falla över i vågskålen där gråt, sorg och förlust väger tungt. Döden för i många fall med sig ett slut på utdrget och plågsamt lidande, men inte fan behöver jag tycka om den för det.
Futilt och barnsligt, alla hanterar vi våra sorger och förluster på olika sätt. Jag letar musik, texterna och känslan i tonerna, för att beskriva vad jag känner men allting faller kort. Inte ens paradnummer som With Or Without You (U2), See The Sun (Dido), Could It Be Any Harder (The Calling), Ready To Fly (Richard Marx) eller Why? (Kip Winger) räcker till. Den sistnämna gör ett mycket behjärtansvärt bra försök. Konstigt nog hittar jag till slut Wither (Dream Theater) som, om än där varken texten eller musiken är något extravagant, väcker den eteriska känsla jag söker. Något ordlöst som bara kan upplevas och aldrig göras förståelig eller levande med allra minst bokstäver. Jag sitter bara stilla och vältrar i allt som sköljer över mig. Historien. Framtiden. Nuet.
Det är mycket jag inte vet, men jag vet.
Efter idag, när jag stängde dörren till rum 11, kommer jag aldrig mer se henne i livet.
Och ingen text i världen gör den förlusten rättvisa.
Efter idag, när jag stängde dörren till rum 11, kommer jag aldrig mer se henne i livet.
Och ingen text i världen gör den förlusten rättvisa.
5 kommentarer:
Kram!
Nej, man behöver inte alls tycka om den.
Alla mina sympatier, och respekt för en (som vanligt) eminent text.
Jag har inget klokt att skriva men skickar dig en kram.
Inför döden är vi alla barn(sliga), hur gamla vi än blir.
Linda, nej inte behöver man tycka om den. Likväl kommer den ändå, för oss alla. Rätt intressant är det att det enda sakerna vi människor kan vara helt säkra på att alla få "uppleva" är vår födelse och död. Resten är helt upp till oss själva som individer.
Maskrosen, tack.
Mårr, din uppskattning värmer. Som alltid.
FiaLisa, att bara skriva någonting är långt bättre än motsatsen, så tack.
Tolkia, onekligen. Barnasinnet går aldrig ur, och tur är väl det.
Skicka en kommentar