Just som Cinderella sjunger från albumet Night Songs detta fantastiska musikår anno 1986. Just så våldtas Sverige 2009 av en frenetisk värmebölja av oanade mått och där bleka svenskar lapar sol som svältfödda labradorvalpar. Just så bjuder som alltid den fantastiska ironin upp till tango.
Planen och tanken var att sätta sig bakom ratten med familjen och köra mot hemstaden i en ac-kyld bil där till och med en Corona med lime skulle trivas fina fisken. Men om dottern lyckas med konststycket att vara duktig och klättra upp på en gunga för att sedan dratta omkull och slå bakhuvudet så det behöver sys, ja då vill hon knappast sitta i sin bakåtvända bilstol timmarna tvenne.
Det finns bara en sak att göra ty jag måste hem av flera anledningar. Än en gång måste jag brottas med något av mitt livs främsta nemesis, Kustbussen. Denna plåtlåda i två våningar som ger mig stora skälvan och har gett uppslag till många tidigare hatiska frispel och negativa känsloyttringar både verbalt och skriftligt. Inser det ännu mer fatala, den fantastiska boken Underdog är nästan till ända och att den ska räcka hela fyra timmar bland suspekta kroppsodörer är en önsketanke av grandiösa mått. Gräver febrilt runt bland min fars böcker men den enda tänkbara som jag ville läsa (Den unge Stalin av Simon Sebac Montefiore) har han självfallet utlånad. Panik. Här finns bara deckarböcker av det slag jag för det mesta avfärdar som möglig skåpmat. Han övertalar mig att ge Kamelklubben av Baldacci en chans. Jag tar motvilligt emot chansen och stoppar ned den i axelväskan innan jag hinner ångra mig. Pussar frun och barnen hejdå och springer ned till hållplatsen.
Bussen kommer, kliver ombord och ser till min någorlunda lycka att det finns lediga säten i allergiutrymmet på bottenplan. Mer avslappnat, lugnare och så. Brukar det vara. Inte för att jag är allergiker, tvärtom, men jag hostar lite ljudligt och kryper in i vad jag hoppas ska vara lite mer av en fristad bland plåtpöbeln. Att ha sådana förhoppningar är egentligen ganska behjärtansvärt. Dumt alltså. Rent ut sagt vansinnigt hysteriskt dumt. Det börjar bra, har ett eget tvåsäte där jag och Underdog trivs alldeles utmärkt. Historien levererar fyndighet efter fyndighet och det går ingen nöd på mig. Tar små klunkar ur min flaska Loka passion som smakar friskt och bubbligt.
Sen.
Varför slutar det blåsa luft från taket?
Varför börjar det bli så varmt?
Varför tar min bok slut?
Frågorna är många men svaren få. Till råga på allt kliver det vid någon hållplats i en håla man knappt trodde existerade (nä, det var ju ingen expressbuss heller till råga på allt) ombord en korpulent dam som definitivt passerat sina bästa år. Det är en person på varje tvåsäte i allergiutrymmet och varför hon nödvändigtvis väljer just mitt övergår mitt förstånd. Jag utsänder inte direkt några signaler att "snälla sätt dig ner här, jag är så social och trevlig så det förslår" med halvkorsade armar och solbrillorna över ögonen. Värmen börjar bli olidlig och Kamelklubben är en sådan besvikelse att jag nästan svär högljutt efter bara femtio sidor att sådant här skräp borde vara förbjudet att skriva. I ren frustration och förbannelse sträck-/skumläser jag ändå hela boken i mitt anletes svett. Svett ja, situationen förbättras knappast när den korpulenta kvinnan bredvid mig tycker att lyfta upp sin arm och lägga den bakom huvudet är en bra idé. Ur den extremt hårbeklädda gropen svävar ångor som får barnblöjor med nummer två när de börjat med smakportioner att likna dofter av lavendel och blåklockor. Ryggar tillbaka med en ögonblicklig och automagisk rörelse följt av att vrida mig så mycket som möjligt åt sidan. Svetten rinner i stora klasar från min panna och kombinationen av värmen kryper långt in under huden på mig, och just då, då hade jag passat in som den mest eminenta ränksmidaren possible i senaste upplagan Robinson. Den nationalhatade Christian hade varit en västanfläkt i jämförelse. Bästa höjden nås när en rökfårig dam runt de sextio sätter sig i barnvagnsutrymmet bakom och pratar i mobiltelefon för hela bussen och de närliggande gårdar och hus som skymtar förbi utanför fönstren. Mitt tålamod rinner över som en champagnekork flyger ur en flaska Bollinger, vänder mig om och ber högaktningsfullt damen i fråga sänka volymen på sin röst eller lägga på asap innan jag slänger ut telefonen genom rutan.
Fyra timmars hell on wheels.
Jag känner mig lika smutsig som historien om Roger och Porsfyr i Underdog.
Det säger inte lite.
Planen och tanken var att sätta sig bakom ratten med familjen och köra mot hemstaden i en ac-kyld bil där till och med en Corona med lime skulle trivas fina fisken. Men om dottern lyckas med konststycket att vara duktig och klättra upp på en gunga för att sedan dratta omkull och slå bakhuvudet så det behöver sys, ja då vill hon knappast sitta i sin bakåtvända bilstol timmarna tvenne.
Det finns bara en sak att göra ty jag måste hem av flera anledningar. Än en gång måste jag brottas med något av mitt livs främsta nemesis, Kustbussen. Denna plåtlåda i två våningar som ger mig stora skälvan och har gett uppslag till många tidigare hatiska frispel och negativa känsloyttringar både verbalt och skriftligt. Inser det ännu mer fatala, den fantastiska boken Underdog är nästan till ända och att den ska räcka hela fyra timmar bland suspekta kroppsodörer är en önsketanke av grandiösa mått. Gräver febrilt runt bland min fars böcker men den enda tänkbara som jag ville läsa (Den unge Stalin av Simon Sebac Montefiore) har han självfallet utlånad. Panik. Här finns bara deckarböcker av det slag jag för det mesta avfärdar som möglig skåpmat. Han övertalar mig att ge Kamelklubben av Baldacci en chans. Jag tar motvilligt emot chansen och stoppar ned den i axelväskan innan jag hinner ångra mig. Pussar frun och barnen hejdå och springer ned till hållplatsen.
Bussen kommer, kliver ombord och ser till min någorlunda lycka att det finns lediga säten i allergiutrymmet på bottenplan. Mer avslappnat, lugnare och så. Brukar det vara. Inte för att jag är allergiker, tvärtom, men jag hostar lite ljudligt och kryper in i vad jag hoppas ska vara lite mer av en fristad bland plåtpöbeln. Att ha sådana förhoppningar är egentligen ganska behjärtansvärt. Dumt alltså. Rent ut sagt vansinnigt hysteriskt dumt. Det börjar bra, har ett eget tvåsäte där jag och Underdog trivs alldeles utmärkt. Historien levererar fyndighet efter fyndighet och det går ingen nöd på mig. Tar små klunkar ur min flaska Loka passion som smakar friskt och bubbligt.
Sen.
Varför slutar det blåsa luft från taket?
Varför börjar det bli så varmt?
Varför tar min bok slut?
Frågorna är många men svaren få. Till råga på allt kliver det vid någon hållplats i en håla man knappt trodde existerade (nä, det var ju ingen expressbuss heller till råga på allt) ombord en korpulent dam som definitivt passerat sina bästa år. Det är en person på varje tvåsäte i allergiutrymmet och varför hon nödvändigtvis väljer just mitt övergår mitt förstånd. Jag utsänder inte direkt några signaler att "snälla sätt dig ner här, jag är så social och trevlig så det förslår" med halvkorsade armar och solbrillorna över ögonen. Värmen börjar bli olidlig och Kamelklubben är en sådan besvikelse att jag nästan svär högljutt efter bara femtio sidor att sådant här skräp borde vara förbjudet att skriva. I ren frustration och förbannelse sträck-/skumläser jag ändå hela boken i mitt anletes svett. Svett ja, situationen förbättras knappast när den korpulenta kvinnan bredvid mig tycker att lyfta upp sin arm och lägga den bakom huvudet är en bra idé. Ur den extremt hårbeklädda gropen svävar ångor som får barnblöjor med nummer två när de börjat med smakportioner att likna dofter av lavendel och blåklockor. Ryggar tillbaka med en ögonblicklig och automagisk rörelse följt av att vrida mig så mycket som möjligt åt sidan. Svetten rinner i stora klasar från min panna och kombinationen av värmen kryper långt in under huden på mig, och just då, då hade jag passat in som den mest eminenta ränksmidaren possible i senaste upplagan Robinson. Den nationalhatade Christian hade varit en västanfläkt i jämförelse. Bästa höjden nås när en rökfårig dam runt de sextio sätter sig i barnvagnsutrymmet bakom och pratar i mobiltelefon för hela bussen och de närliggande gårdar och hus som skymtar förbi utanför fönstren. Mitt tålamod rinner över som en champagnekork flyger ur en flaska Bollinger, vänder mig om och ber högaktningsfullt damen i fråga sänka volymen på sin röst eller lägga på asap innan jag slänger ut telefonen genom rutan.
Fyra timmars hell on wheels.
Jag känner mig lika smutsig som historien om Roger och Porsfyr i Underdog.
Det säger inte lite.
2 kommentarer:
Kustbussen är from hell, särskilt sommartid respektive dagar då alla studenter samt lumpare på jordens yta åker mot samma destination som man själv. Y-bussen är dock snäppet värre, tycker jag (ännu mindre plats).
Tolkia, Y-bussen skulle jag aldrig våga mig på. Aldrig. Om det fanns flyg mellan de två städer jag tvingas åka Kustbussen vore det värt varenda surt förvärvad dollar.
Skicka en kommentar