Det irriterar mig.
Översitteri.
Lämnade av barnen på dagis och precis bredvid ligger låg- och mellanstadieskolan. Hojade förbi skolgården och precis innan jag ska svänga ut och vidare genom idylliska bostadsområden med riktning sjukhuset ser jag något i ögonvrån som instinktivt får mina tunntarmar att slå blåknutar runt colon. Vrider blicken till det bisarra. Där står ett helt gäng av osäkra grabbar omringandes två stycken andra grabbar. Den ena är tio storlekar större än den andra som är knappt synbar då han ligger över honom. Skulle tro de går i tvåan eller trean. Det jag ser av den mindre killen är hans plågade och ledsna ansikte där tårar trillar ur ögonen på honom och hur han är helt fastlåst då andra killen håller fast både ben och huvud på honom. Han skriker emellan gråten hur ont det gör och hur dom vill att han ska släppa honom. Runt omkring skallar bara skratt och glåpord från den slutna cirkeln av osäkra pojkar.
Jag mår illa.
Jag tänker inte.
Jag agerar.
Kliver av, går framåt mot cirkeln med tysta men bestämda steg. Tar tag i den [sätt in valfritt advektiv av avskyvärd karaktär] mobbaren och säger:
- Vad tror du att du håller på med?
- .......ehh.....va?
Gruppen av wannabee-tuffa killar sprids för vinden som i en höststorm och kvar är bara jag, mobbaren och den nu lättade killen på marken.
- Jag sa, vad tror du att du håller på med? Du gör honom riktigt illa och jag har svårt tänka mig han har gjort något så du måste göra på det där sättet!
Han är helt i chock.
- Nu tar du och visar mig vägen till din lärare på en gång.
Han bara skakar på huvudet. Jag tar samtidigt hand om den nedbrottade killen, frågar om han har ont och sedan om dom går i samma klass, det gör dom, och om han kan visa mig vägen till deras lärare. Han nickar och svarar med ett försiktigt ja. Leder in mobbaren med resoluta steg och förklarar för läraren vad jag sett och den irritation jag sedermera såg hos läraren över vad som hänt gav mig en viss trygghet att det kan undvikas i framtiden. Kanske.
Precis innan jag ska gå ut genom dörren för att ta mig vidare till jobbet känner jag hur någon petar på mig för att få min uppmärksamhet. Det är den lilla killen som blev nedbrottad. Han säger:
- Tack. Det var jättesnällt gjort av dig.
Böjer mig ned och säger tillbaka:
- Ingen orsak. Ingen får göra så mot någon annan som han gjorde mot dig. Det var väldigt fel. Du är en jättebra grabb.
Sen ger han mig en kram.
Tänk om någon hade gjort samma sak för mig.
Laleh - History
08 juni, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Fifan, som hämtat ur Bamse (jag kanske bör påpeka att den jämförelsen är en komplimang). Jag önskar att fler vuxna skall göra vad du gjorde.
Heja dig! Bra gjort!
starkt. Och det gör mig glad att det finns människor som agerar som du gjorde.
Guldstjärna! Det drar ihop sig i magen på mig när jag tänker på att mina barn är på väg till den perioden av livet. Fy sjutton vilken värld det är. Jag blir alldeles rörd, du får en kram av mig med!
Heja! Du är ju helt underbar! Jag håller med Tolkia, önskar att fler vuxna vågade agera. Skulle du tröttna på medicinbanan finns det plats för fler som du inom mitt kall!Haha! Ha en skön sommar:) Kram
Och för mig... Ord och slag lämnar likadana skador på en liten människa. Får jag en chans ska jag också ändra historien. Pay it forward. Tack.
Bra jobbat! Det behövs vuxna som säger ifrån! Den killen kommer att komma ihåg dig lång tid framöver... :)
Tolkia, Bamse är en bra kille. Likaså var den här grabben.
Mellanbarnet, tack.
Anne, jag har en känsla få vuxna skulle kunna gå förbi det jag såg utan att ingripa. Det torde inte bara gå.
FiaLisa, jo jag vet känslan. Min grabb är själv på väg in i skolvärlden till hösten. Den kan vara hård och tuff.
Linda, vänliga ord. Tack.
Sara, pay it forward, ja. Det är ett fantastiskt begrepp fler människor borde använda sig av.
Maskrosen, förhoppningsvis. Både den mindre killen och mobbaren, av helt olika anledningar.
Jag ryser när jag läser, både av ilska och av stolthet. Den lille killen kommer alltid komma ihåg dig. Och förhoppningsvis den store också.
Jäklar, grymt jobbat. Give the world some love :)
Jävligt bra gjort!!!
Och bra skrivet!!!
Jag befinner mig inte hemma som vanligt.. men snart snart borde vi ta fika/lunch!
Linda, de flesta ser nog men kanske inte alla agerar. Det är synd.
Drw, jag hoppas bara jag kunde bidra med någonting bra. Att hjälpa till, om än bara lite grann.
PHE, man försöker åtminstone.
Christel, tack.
Så du menar jag bör vara förvånad att du är på resande fot? Icket. Men absolut lunch framöver!
Även mobbaren vill bli sedd... Om barn och ungdomar inte blir sedda alls för något av det bra de gör eller ÄR - då gör det DUMT!
Du såg - det är bra! Den grabben som låg är garanterat oerhört tacksam - och efter alla års arbete med barn - tror jag - att mobbaren oxå kommer vara tacksam. Han gjorde en allvarlig provokation för att få uppmärksamhet av NÅGON. Du såg - o han kommer vara tacksam för den gränsen!
Så - jag uppmanar alla vuxna - VAR VUXNA! TA ANSVAR! SE BARNEN! BEKRÄFTA ATT NI SER DEM!
Så kanske vi kan hjälpa dem att göra RÄTT istället.
O så till dig - BRA GJORT!
Dr Kristina, du har så rätt i varje ord du skriver. Hatten av.
BTW har jag skrivit en blogg i ämnet med en länk till din fina historia.
:-)
Dr Kristina, så ytterst vänligt gjort av dig.
Åh, så bra! Jag får tårar i ögonen.
Och, jag HAR faktiskt gjort en liknande sak, men sedan min dotter föddes har jag blivit så skraj av mig, och har mycket svårare att gripa in när något händer. Men, nu ska jag skärpa mig omedelbums, sporrad av vad du gjorde!
Fru K, vänligt sagt. Att agera är, i de flesta lägen, bättre än att passivt titta på. Det bör sägas det är heller inte helt lätt att agera alla gånger.
Skicka en kommentar