Enkelt och kort

Inga nyårslöften.
    Bara förväntan på framtiden.
        Och god mat.
    Samt årets låt.

Smuts?

Kör hem från stormarknaden med både många påsar mat och familj i släptåg. Närmar mig ett trafikljus och kommer ikapp bilen framför. Svårt att definiera färgen på bilen i mörkt skymningsljus och den hårt ansamlade smutsen, men när jag kommer ännu närmare ser jag en text skriven i den gråa smutsen på bakrutan som vindrutetorkaren inte nått.

"I wish my husband was this dirty.."

Jag skrattade hela vägen hem.

Att se (gå vidare)

Press play.

Likt så många andra texter börjar även denna med '..nu går året mot sitt slut'. Den retrospektiva spegeln 365 (366?) har samlat minnen av färggrann karaktär i vad som blir ett makalöst kaleidoskop. Vad är spegelbilden mer än reflektionen av vår egen skrivna nutidshistoria? Alla är vi författare. Alla kan vi i våra ögon spegla oss själva i de lyckligaste stunder och bedrövliga missöden. Ingen människa är en ensam ö under strålande sol ty även regnet faller i annalkande storm. Vågorna rullar in över de sanddränkta stränderna och slätar ut både imperfektioner som brister. Nya ting rullar in, gamla och förbrukade ting dras med ut. Låt dig minnas vad som förde dig till denna timme, denna minut, detta nu. Lämna inget till tärningens slump.

Ingen tid i mitt liv har varit så omvälvande som denna årsspegel. Jag har sett, hört, upplevt, sörjt, skämts, skrattat, färdats, fröjdats och njutit. Över hav och land, från utgångspunkten i mitt kök omgiven av doften från lasagnen där jag nu sitter till jordens mest avlägsna hörn. Har träffat och lärt känna människor med livsöden från högt vajande till lågt gråtande; alltjämt berikande. Människor som för en kamp mot det stora byråkratiska till sina egna demoner; alla har berört mig. Jag har gjort misstag av olika karaktär och tillika införskaffat en förhoppning om att även lärt mig mer om mig själv i processen. Har medvetet öppnat nya dörrar i livet och omedvetet stängt andra, ty vissa kan aldrig kan vara öppna i samma stund. Korsdraget från en stänger den andra. Från det stora till det lilla, jag är den och vad jag är oavsett historien, framtiden eller nuet. Det räcker gott för mig.

Walk On med U2 känns relevant. Nu och länge till.

"Walk on, walk on
What you've got they can't deny it
Can't sell it, or buy it
Walk on, walk on...
Stay safe tonight"

I korthet

Bråkar fortfarande med den rätt nya datorn under trappen. Min vän därnere fungerar ännu inte helt som den ska men hopp om liv existerar. Om jag dock visade en bild på området skulle ni sätta i halsen; hänger kablar lite varstans och skärmen uppvisar lite udda tendenser men det ser värre ut än vad det är. Tur jag har E:s laptop för omvärldskontakt.

Humöret och tålamodet hålls dock uppe med U2's fantastiska "Live From Slane Castle" på hög volym samt en nybakad kladdkaka och hallon. Den positiva grunden lades dock redan tidigare idag vid middagen. Tänk att du mortlar ihop färsk salvia, färsk timjan, några vitlöksklyftor, citronskal, nymalen svartpeppar, mycket flingsalt och olivolja en masse. Gnid in alltihop på och i en kyckling. Skiva upp en till citron och tryck in det i kycklingen. Älska rustiken. Inneslut hela kycklingen i en deg gjord på bara vetemjöl och vatten. Lägg paketet i en ugnsform och stek i ugnen i två timmar. Knäck sönder det nästan svarta paketet och plocka ur den ångkokta kycklingen. Servera med en sallad på kokt broccoli, bräserade salladsblad av cacade och roman samt stekta potatisstänger. Stekskyn från kycklingen blir pricken över i:et.

Nu film.

Yin & Yang

Efter det senaste besöket hos mor och far var jag lika utskrapad som för lite smör på en alldeles för stor skiva bröd. En fantastisk analogi målad av Tolkien i Bilbos resonemang med Gandalf Grå här liknad med tung sinnesstämning. Mentala återhämtningen i behov krävde både tid och ork där de två var i total avsaknad. En känsla dränkt av mörker och tröstlöshet var allt som lyckades frambringas. Dagens visit var intet bättre med sista frasen jag får mig tilldelad av mor innan avfärd:

- Tror jag tar alla tabletter på en gång och får det överstökat.

Irritationen, ilskan och den omisstagliga förtvivlan bubblar upp i mig på ett okontrollerbart sätt. Blir uttryckligen och synbart arg men vad är min rättighet till det? Ur led är livet, relationen och tryggheten. Hur förhåller jag mig till det omöjliga?
Nattar senare min dotter. Läser om när teskedsgumman skulle plocka blåbär och lurar alla djuren; den sluga räven och snälla björnen. Stryker henne över kinden och håret. Innan sömnen tar henne till drömmarnas land säger hon:

- Pappa sova mig inatt.

- Såklart jag gör.

Att allt är en vågskål är tydligt. Att somna bredvid och med blicken på en av de mest kärleksfulla grundstenar mitt liv besitter är stärkande. Hur starka och vittrande vindar än viner i dystra stunder hålls grunden i livet upprätt av det fantastiska. Ett barns ovillkorliga kärlek till sina föräldrar och föräldrarnas dito. Balansen är hårfin men faller i favör. Den här gången.

Summering

Julhelgen går mot sitt slut och vid lördagsmorgonens gryningsljus styrs kosan hem mot kära hemstaden, en hemstad härjad ordentligt av brand i det även ganska kända studentgettot.
Överlag har helgen varit lite över förväntan. Mina förväntningar på julhelgen är sällan i någon högre division, en egenskap förvärvad med tiden, men den har i år kantats av både lugn och stillsamhet. Middagen hos J och L var lika trevlig som alltid och samtalen likaså på en berikande nivå.
Idag trotsades ändock mina drifter att hålla mig borta från våldsam trängsel (aka mellandagsrea) och att studera människors ha-begär över en latté i pappersmugg i ett termiskt kaos är en intressant företeelse. Många socialt bundna regler sätts fullständigt ur spel och hänsyn till andra är av obefintliga mått. Egot är aldrig så tydligt som i dessa dagar. Måhända blir man också både påverkad och färgad av miljön för till slut fann jag även mig själv inkluderad i samma skara. Jagade runt efter en snigg duffeljacka men hittade ingen av passande snitt, varpå jag istället införskaffade en snygg halsduk från Bläck med de tvivelaktiga motiveringarna "den var ju så snygg" och "kan inte gå tomhänt härifrån". Var den på rea? Inte ens det.

Middag och vin nu, ja tack.

Röda dagar

För första gången på många år var julaftonen en lugn och stillsam föreställning. Behövligt då jag inte är den som är särskilt överväldigad i normala jultraditioner och helst av allt skulle packa ihop familjen och befinna oss på en varm strand någonstans. Ikväll blir det i alla fall trevligt umgänge med J och L och god middag; italiensk tomat- och mozzarellapasta avrundat med cappucinokaka som dessert.

Ögats mörker

Stryp mig då, det är väl det du vill? Dra ur mig livskraften som det redan förgiftade korallrev du ser. Är likväl redan kvävd av både tanke och lust, din timmes sena ankomst är avskyvärt väntad med en känsla av ofrånkomlig vördnad. Dialogen väller över av svärtad sot och känslor till bristningsgränsen laddade av kvävande smuts; allt är mig likgiltigt som viskningar i en grav fylld till bredden med död.
Ilska, hat, förbannelse och krav. Vadå glädje? Vågar Fan själv stå där och skratta mig i ansiktet? Håna mig du men märk ord och handling. Allt går runt, tillbaka till perrongen och tåget märkt Hades. 'Giv plats, här kommer en död' utbrister stinsen genom sina gula tänder. Och en till död, en aldrig sinande ström av livsöden.

Hur väcker man insikten om döden till liv? Hur ser man klarhet då framtiden är frusen som ett stilleben av vanitasmotiv och historien väver in sina tankar i det aldrig existerande nuet? Gång på gång i ett evigt mörker ställs våra ögon mot dödens raviner. Djupet är vackert. Bottenlöst och lugnt. Vore det ändå så farligt att falla? Tiden är utmätt och räknad för oss alla, oundvikligt är vårt fall men vem säger fallet är obehagligt? Har någon beskrivit det? Det kan vara den skönaste känslan i världen för ingen har rapporterat om motsatsen. Kanske svävar man i ett limbo mellan dröm och vakenhet där varken regler eller fysikens lagar träder i kraft. Livet satt ur spel och med det dess begränsningar. Varför räds man en väg alla ska vandra? Varför inte stirra döden i vitögat och säga 'jag känns vid min stund och kommer inom tidsfristen'? Allt förloras i evigheten. Foga in upplevelsen av dödens ofrånkomlighet i livets alla sammanhang och kanske är det då man finner livet.


"No man is an island, entire of itself.
Each is a piece of the continent, a part of the main.
If a clod be washed away by the sea, Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manner of thine own or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me, for I am involved in mankind.
Therefore, send not to know for whom the bell tolls;
it tolls for thee."

- John Donne

Dra era egna slutsatser

Eddie Vedder - End Of The Road.

Clint Mansell - Ghosts Of Things To Come.

Som förut, fast mer

Då har man varit och gjort sin julmässiga plikt som så många gånger tidigare.

Har även beslutat mig för att ta det ett steg längre och bli plasmagivare. Det innebär lite mer från min sida och helt klart även fler nålstick, men jag gillar nålar. Plasma kan man nämligen, till skillnad från 4 gånger per år med helblod, donera med endast två veckors intervaller och upp till 26 gånger per år. Fast vad används det till?
Plasma används både till patienter på sjukhuset men även till fraktionering, vilket innebär att utvinna proteiner för tillverkning av analysreagenser inom sjukvården. Ibland kommer man även donera trombocyter. Trombocyter är en (fikon-)term för det mer vardagliga ordet blodplättar som håller vår koagulationsförmåga i styr. Trombocyter används endast till sjukhuspatienter.

Jag gillar starkt att vara blodgivare. Det räddar liv.

Nu mat och bio.

Dubbelfiligt

En del undrar varför jag gett mig in i det jag har. Att när jag redan som forskarstuderande och doktorand (samma sak, två namn), även ger mig in i läkarsvängen. Kan man inte vara nöjd med det ena och tycka det är bra så? Varför gapa över ännu mer då man redan har det man har?

Anledningarna är flertalet.

Forskning är för mig synnerligen intressant eftersom man har möjligheten att verkligen studera någonting på en liten nivå och lära sig fantastiska saker om en värld man egentligen inte kan se men ändå påvisa. Att visa hur någonting uppför sig i olika situationer och som driver människans kunskap om världen omkring oss framåt och i nya riktningar. Vi lär oss mer om sjukdomar, hur de fungerar, dess svagheter och hur vi kan påverka dem på olika sätt. Det är en sann tillfredsställelse att utföra experiment som verkligen påvisar någonting. En liten del i det stora.
Att koppla samman detta med läkeri är för mig, förutom en utmaning, en möjlighet till fantastisk utveckling. Samtidigt som jag i forskningsdelen med tiden blir bättre (förhoppningsvis) och förstår den mikroskopiska miljön, lär jag mig samtidigt att förstå människan, sjukdomarna och behandlingarna i ett större perspektiv. Det är som ett mynt, det har två sidor, precis som jag också anser mig ha två sidor; forskningen och den kliniska utbildningen. De blir varandras styrkor och komplement, inte hinder och kluvenhet. Reflektera bara kort över möjligheten att möta och behandla patienter med en viss sjukdom och sedan sjukdomen i sig som man forskar om på cellnivå. Vore det ingenting mindre än helt fantastiskt? Jag vill tycka så.

Det finns mycket att vinna om man ser möjligheten.

Så nu vet ni. Moving on.

Inte fy skam

Fick nyligen veta mitt tentaresultat från anatomin. Nej jag blev inte godkänd, vilket ändå var till fullo väntat, men att lyckas pricka in 37.5 pinnar med 44 dito för godkänt kändes överraskande bra. Först bortrest och sedan influensadäckad där timmarna spenderat i böckerna under två veckor innan tenta lättsamt går att räkna på en hand.

Känner mig nästan lite stolt. Udda.

Snälla Tomten

Bara den..

..och den.

Lyckan vore total.

* * *

Satt som mest framför datorn och försökte styra upp det virrvarr av stapeldiagram, dos-respons kurvor, fotosamlingar und so weiter till en någotsånär vettig och överskådlig bildserie (figur-layouter till manus) på jobbet. Då kommer helt plötsligt Handledaren in med en fin julpresang, en trestjärnig Blossa Glögg smaksatt med rom. Tack och bock. Den ska smakas och värma kroppen på kvällskvisten, lita på faktumet. Total lycka att jag även har mörk choklad (mango & röd grape) i skafferiet som bästa sällskap.

Men nu finns det husliga behov; var har jag nu slagborren..?

Periferin

Varför är det så svårt att ibland se ens egna begränsningar? Att inte se man har tagit ett eller rent av flera kliv för långt bort från vad som är både moraliskt rätt och riktigt?

Hur kommer det sig att man i sekunder av narrativ irritation ofrivilligt sårar en annan människa, när man egentligen tycker väldigt gott om dem?

Ett skrivet ord är skrivet och med emfas robust. Det går att fysiskt ta bort men skadan är ändå skedd, ty var fanns tanken innan handling? Människan är och förblir en villrådig varelse med ansenlig potential till det mesta, vår storhet begränsas i utbyte av vår betänksamhet. Utan egenskapen av betänksamheten är vi smaklösa och vulgära, dvärglika och späda. Tanken före talet borde vara en grundval på vilken vi står, men tillika fullt rämnar den ibland och lämnar efter sig sprickor merendels bara tiden vittrar den jämn.
När man ställs öga mot öga mot det saknade förnuftet existerar bara känslan av ett svart hål. Hela dess spektra är reducerat till ett överväldigande behov att kräkas. Nerverna klättrar utanpå huden som ett spindelnät där bara den omkringliggande vibrerande luften räcker för att brännas som eld. Fall djupt och långt. Samla upp bitarna på den mörkaste av bottnar och klättra upp igen. Varje grav är ett hål av lärdom. Så länge man tar sig upp igen och inte stannar kvar finns alltjämt livet.

Tanke före ord. Tanke före tal.

Alltid.

Scurry

Ser inte ut som en pirat längre, beställde därför två fina böcker åt mig själv. High Fidelity och Den utmätta tiden.

Vem säger man inte ska få present efter ett besök hos tandläkaren?

Vardagsrummets dialog

- Jag kan mycket väl tänka mig en mera poetisk tillvaro. Vårt behov av poesi är stort. Jävlar anamma. Det kan ni hoppa upp och klappa er i arslet på. Utan poesi skulle ni inte kunna leva i tre minuter. Från NU.

- Jag kunde mycket väl tänka mig en föränderlig värld.
- Jaah.

- Hela universum är expanderande.
- Nää, det har man vederlagt nu.
- Joo i morse...i morse så gick man över till....ja vi har funnit att Jorden krymper. Snabbare kommunikationer. Bättre tågförbindelser. Våra barnbarn kommer att få uppleva krympningens liksom lilla intressanta fas, när det inte finns något kvar.
- Detta är min hypotes...
- Jag tycker att du ljuger.
- Nej, alltså, det är en konstruktion. En hypotes som jag i strid mot strafflagens tredje kapitel vill hävda.
- Tror du att det räcker med att hävda en sån där osanning som är sann?
- Nej, men sen så efter det, så bygger jag upp en skön bild.

- Jag kan mycket väl tänka mig Jorden som en kub. Och så blir det lite svårt för vissa som bor längst ute på hörnen (Fru Fjäderquist). Och det är deras problem vi nu ska ta itu med.

- Man behöver sex väderstreck i en sådan värld.
- Det räcker med två.
- Det är bara gå över kanten från Väst till Öst.
(Paus)
- Du tänker dig alltså Jorden som en kub?
- Ja.
- Jag tänker mig den som en pinne.
- Ja?
- Jag ville bara tala om det, så du vet det.
- Det finns så mycket som man mycket väl kan tänka sig. Jag kan mycket väl tänka mig att jag var i Köpenhamn 1946.
- Ja, där är det ju många som har varit.

(Paus)

- Finns det något roligare än sanningen?
- Ja, det skulle vara med en stänk av bluff i det hela.

- Allvaret är som ett stänk av malört i glädjebägaren. Lögnen är en liten fraktion av sanningen. Den kommer att ligga som en rem. Som en gnagande oro utefter byxbenet.
- Allvaret är en rätt rolig sak, som vi inte skall försumma.

- Man kan lägga ut ett mönster för sitt liv.
- Och ändra på det.
- Somliga lägger ut ett enkelt korsstygnsmönster.
- Somliga går bara och tråcklar lite i kanten så här.
- Somliga knåpar till det mera för sig.

- Men det måste ju vara så, alla vill att folk skall trivas. Det är det det går ut på. Alla som sliter som fan för att dom ska få trivas.
- Dom kan ju inte gå skrattande genom livet heller. Oupphörligen. Då skulle dom få ont i kistan till slut. Nej inte skrattande. Det är inget mått på glädje och trivsel.
- Jag undrar om det inte är det ändå.
- Det undrar jag också.

- Hur skulle man se på omvärlden om man hade tappat såväl hörseln.
- Och plånboken.
- ...och bara hade synen kvar.

- Jag kan mycket väl tänka mig en världsbild med blå himmel. Vår bakgrund är inte en psykisk, inte en fysisk, men en målerisk fråga. Vårt behov av blått.
- Du garvar. Du kommer att garva döden på dig. Pojkjävel.

- Antag att tillvaron är ganska komplicerad.

- Du tar det som en hypotes?
- Jaa.
- Vi får acceptera den som den är. Och jobba en bit ifrån.
- Vi får nog tänka oss att vi lever i ett skal en liten bit utanför dom egentliga problemen.
- Vi kryper på det skalet. Försiktigt. Mycket försiktigt vill jag bara påpeka.
- NÅÅ, sen då?
- Ja, det är ungefär vad jag vill basunera ut.

- Om man antar att det till slut ändå blir godheten som segrar, varhelst den ställer upp.
- Var kom då ondheten ifrån?
- Det enda sanna det är det man gör va? Det som finns förverkligat.
- Nu förenklar du saken ganska mycket.
- Ja, för det är inte a.. aa....
- A priori?
- Nej.
- Apelbergsgatan?
- Nej, det har varken med sanning eller lögn att göra.
- Aforism?
- Nåja, men det goda har redan segrat liksom, och det onda försöker att sticka upp va...
- Ja, men på ohållbara premisser törs jag påstå.
- Det är bra så länge som du är säker på din sak. Då tror jag på dig, då vågar jag inte motsäga dig.
- Nä, ofta är det så.

- Och då säger jag så här, att tills vidare har jag inget bättre ord att tillgå än det här ordet "psykiska".
- Nu är vi inne på gissningarnas plan. Vi vet inte så mycket om det psykiska. Om det fysiska vet vi att det omsätts ganska kvickt. På några få år är allt material utbytt. På sju år finns ingenting.
- Utom minnet. Och utseendet.
(Paus)
- För min del förstår jag inte det.
- Vilket?
- Tja, vad var det vi var inne på?
- Tror du att Aristoteles hade några snejsare som satt på kontoret och skrev åt honom? Han hade väl inte gärna hunnit med så där mycket annars. Han har hållit hela mänskligheten i schack i åtminstone tusen år.
- Därom säger Vitruvius intet.
- Tror ni att Iktintos satt på kontoret hela dagarna?
- Äh, dom satt väl och snacka, det var ju Fidias som gjorde jobbet.
- Dom rita i sanden där, och så kom det ett kopieringsbud och skyfflade undan en kvadratmeter sand och la i en säck som han bar iväg med.
- Dom gick och mätte upp allteftersom dom byggde.
- Jo, så var det nog.
- Så måste det ha varit, för det blev ju ett Partenon till slut.

- Trots att Folkpartiet på den tiden var helt emot hela projektet.

- Jag kan mycket väl tänka mig en mera poetisk avtalsrörelse.
- Du kan dela upp den i avtal och rörelse. Jag kan tänka mig den poetiska rörelsen hos ett avtal.

- Tycker du att en skrivmaskin är enklare än en människa?
- Jaa, betydligt.
- Tycker du att en häst är enklare än en skrivmaskin?
- Jaaä...nu kommer du in på lite svårare grejer. Men, ja...jag törs nog säga det.
- Nå. Då har vi nått ett stadium ändå. Det är ändå ett resultat. Tänker du dig människan har en historia kanske?
- Det är möjligt att hon har, men det ger jag fan i. Jag tar henne för vad hon är. Och när jag säger det utgår jag från 38 års erfarenhet. Längre vågar jag inte sträcka mig.
- Du har ju varit med om mycket förstås.
- Jaa.
- Man får ju tro dig.

- Man kan mycket väl tänka sig att tillvaron är dyster. Om man är på det humöret.

- Målsättningen för samhället är att vi skall vara glada. Samhället är i stort sett summan av sina medlemmar. Människan är summan av sina föregångare. Minus alla erfarenheter förstås. Hundar och katter oräknade.
- Samhället är egentligen en ganska komplicerad sak.
- Jojo.

- Ibland är jag på ett ganska sjusärdeles humör. (Platon)
- Ibland har jag svårt att gå upp om mornarna. (Voltaire)
- Ibland är det uppåt vill jag säga. (Newton)
- Det går runt för mig. (Routeau)

- Med dom aspekter som vi sentida ättlingar applicerar på tillvaron, så är det inte så underligt att det ser ut som det gör.
- Nä.
- Det tog flera veckor för mänskligheten att upptäcka att Jorden är rund.

- Hur många ryggbast kan en människa ha?
- Frågan är felaktigt ställd.
- Var vill du ställa den då?
- Jag vill bordlägga den.


Att snacka med en TV-recensent, det är som att gå in i ett mörkt jävla rum och dra korken ur klockan och fråga: "Är du hemma?"

Vem är du, och vad gör du i mitt vardagsrum?

Fru Fjäderquist var av högborgerlig rang. Om man frågar henne själv. Någon annans uttalande var inte mer värdefullt än ett lingon i skogen. "Finns många lingon aber allenast en Fru Fjäderquist" svarade hon med snorken i vädret. Vädret var ganska grått och trist. Regnigt. Högborgerligt. Fru Fjäderquist huserade på Banérgatan, främst runt nummer 3 likt myriaden av alla andra Banérianer. Allt annat vore ovillkorligen otänkbart. Smakat deras Skagenröra? Som oundviklig kärlek från Horace Engdahl till Astrid Lindgrens flertaliga mästerepos. Banérianerna då, inte Skagenröran. Den är av yppersta klass. Fru Fjäderquist föddes utan farstu. "Vad ska man med en sådan till?". Kliv in. Klampa runt och för allt i världen behåll dina skitiga skor på fötterna. Varför blanda klaverad hästskit med doft av liktorn? Vilken bouquet. Sitt i soffan med din luggslitna minkpäls och fötterna på bordet. Har du en råtta i fickan med hårig svans?

"UUUT!" vrålar Man. Man? Vad är det för sats och tempusform? Icke högborgerligt men synnerligen framträdande. En hon? En han? Ett lejon? En bard? Snorkfröken? Vad är vikten av Man? Åt höger? Vrålet hörs längs hela Riddargatan och ger statyerna på Armemuseet kallkårig ståpäls minnesvärd finska vinterkriget. Utan minusgrader. Död mans viola spelar brudmarshen på glad volym. Fru Fjäderquist sitter alltjämt kvar. Snorkig.
"UUUT!" vrålar Man. "Talas det med mig?" utbrister Fru Fjäderquist. Snorkigt. Mödosamt reser sig Fru Fjäderquist upp, snorken alltjämt i vädret och klampar ut. Tar en ovillkorlig lov med skitiga skor genom köksregionen och högaktningsfullt intakt värdighet om högborgerligheten. Fjäderfä. Har du en höna i skatboet? Bouquen av liktorn och hästskit ligger kvar. Tung likt träok med rågade vattenspann. Minkhåren syns i soffan. Håriga råttsvansen med. Måste vart en gammal råtta det. Sju år på hösten.
Hur bli av med det som redan färgat? Man är svart, vill vara vit. Grått? Man har farstu endast synlig för fåtalet. Vett ta av sig skorna, vett att bjudas in, vett att låta beslut vara handlagt beslutsförfattaren. Se farstun. Ögonskåda första rummet dit inbjudan bär. För att kunna iakttaga sanningen måste man ha en tredje position, inte bara sanningen och lögnen utan även iakttagarens lilla position. Att stå på toppen av ett berg och sända rop ner i dalen, är inte detta lycka? Och om det inte äro lycka, så måste Man väl ändå medge att det är rätt kul att få göra det. Särskilt åt Fru Fjäderquist. Det är som med sådan här ostkaka; antingen lyckas det, eller också lyckas det inte.

1, 2, 3

Några dagars horisontell downtime har många effekter. Oglamorösa sådana. Idag på jobbet har jag varit tvungen ordna med papper till AEA, pappersexercis för löneförhöjning (dock mer självfallet charmerande rent resultatmässigt), sortera upp forskningspapper, avsluta ett kostsamt och onödigt försäkringsmedlemskap, planera upp nya experiment, fixa med 'ditt' för 'datt' och till sist visa lite experimentell data (som thank någon högre pojkvasker såg bra ut). Allt detta med andan i halsen på mindre än en halv dag. Gulligt. Men som ping-pong historien förtäljer har man alltid, hur stressad man än är, alltid tid för en kaffe med en vän. A i detta fall.

Nu sammanställa mitt RAW-experiment. Sen går jag hem.

Har ni hört talas om utbrändhet barely post-influensa?

Somewhere

Här är den således. Aberdeen-resan. Notera dock att alla foton är tagna med en standardiserad kompakt digitalkamera (SONY CyberShot 8.1mp) vilket inte är särskilt optimalt, snarare som Robert Gustavssons ful-öl. Kan någon snälla ge mig en systemkamera (Canon EOS 450D) så jag kan börja fota på riktigt. Det vore något.

Sunday, Bloody Sunday

Obviously.

Hittade en rolig lista hos Mårr och eftersom min egna kreativitet är uttömd passar jag på.


Åtta favoritprogram:
- Grey's Anatomy
- E.R
- Sjukhuset
- House (anar vi en trend här?)
- Battlestar Galactica
- Heroes
- Seinfeld
- Vänner

Åtta saker jag gjorde igår:
- Förbannade min influensa
- Hostade upp mina lungor för x:e gången
- Snöt ur mig litervis med grön, kletig kroppsvätska
- Såg ännu mer film
- Åt mörk choklad
- Lagade ganska vettig mat (panerad fisk med citronsås och äppeltärningar till lunch, fläskfilé med bakpotatis och keso till middag)
- Knarkade Vicks Lemon
- Kysste sambon när hon under ett tillfälle glömde bort jag var sjuk. Ahahaha!

Åtta saker jag ser fram emot:
- Slippa influensan
- Komma igång med forskningen igen
- Vår och sommar vilket inkluderar bröllop
- Resa ännu mer
- Få mitt första manus accepterat
- Att komma längre och djupare in i läkarutbildningen. I love it.
- Lite skön julledighet..
- ..vilket innebär mycket kvalitetstid med barnen.

Åtta smaker:
- Choklad
- Smultron
- Jordgubbar
- Rött vin
- Vitt Vin
- Rosévin
- Champagne
- Rosa-röd grillad köttbit

Åtta saker på min önskelista:
- En vettig systemkamera (ge mig!)
- Ekonomisk möjlighet att fixa till resterande saker i lägenheten
- Fler resor, helst med familjen
- Slippa influensan. Pronto.
- Åka tillbaka till paradiset på jorden (Nya Zeeland) så snart som möjligt
- Packa ihop familjen och göra post-doc på Nya Zeeland i minst ett år
- Hoppa fallskärm
- Att min mor inte ska behöva lida längre

Jag kan det här nu

Tentan gick inte särskilt briljant, men alla förutsättningar considering är jag ganska nöjd med min bedrift. Samtidigt som jag satt där och skrev fick jag jämna attacker av kallsvett och feberskakningar. Mysigt. Kunde en hel del men inte så det räcker för godkänt. Oh well, vad gör en liten omtenta? Då har jag med garanterad säkerhet någonting att läsa över jul och nyår.

Influensan börjar för övrigt gå i lite regression men fortfarande ordentligt kännbar. Den lyckades även däcka barnen, dock verkar små liv ha mer motståndskraft än vuxna dito, det är tydligt. De är redan mer på bättringsvägen än vad jag är. Det är som det är, helt enkelt.

. . .

Influensan håller mig hårt i sina klor och visar ännu inga tendenser på att släppa taget. Feber 38.7 vid senaste mätning och har sedan länge hostat upp flertalet viktiga interna organ, primärt lungor. Min checklista på utförda saker sedan mitten på gårdagen är mycket enkelt sammanfattad.

Sömn
Hancock
Requiem For A Dream
Ibumetin och dylika preparat
Grey's Anatomy x3
Några bitar mjukpepparkaka
Mycket lite anatomiplugg
Wanted
Hellboy II: The Golden Army
Ostkrokar
Babylon A.D
The Journey To The Center Of The Earth
Skumtomtar

Misery likes company, I like the way that sounds

Bon Jovi - My Guitar Lies Bleeding In My Arms.

Vaknade i en fullständig dimma. Influensa no doubt. Huvudet spränger, bihålor värker (sinus frontale på ett minimum) och har hostat upp en halv lunga före tuppen gol. Ville gå till käftis på morgonen och fixa till den lilla flisa som åkte från framtanden när jag var på resande fot. Dock tror jag inte det uppskattas av tandläkaren in question om man behöver hosta dödsrossel med 20 sekunders mellanrum i undersökningsstolen. Får således skjuta på det ytterligare och se ut som en pirat några dagar till. En Not-So-Jolly-Roger pirat om man vill se den mer humoristiska sidan av myntet.

Anatomitentan? Ahahhahahahaa! *host* *rossel*....

Varför är jag ens på jobbet? Borde vara anstiftat med akut ärkebusering.

Synonymer & antonymer

The Perishers - Pills.

Försöker behålla tankarna på det reellt verkliga men allt ramlar ned mot en spegelblank yta med vansinnig fart. Tankarna bryter ytan likt en klumpigt kastad projektil och driver iväg som vattenringar åt alla håll. På avstånd, nästan icke synliga, kommer andra ringar av tankar emot mina egna. De möts. Motsatserna fasar ut varandra under ett ögonblick, försvinner och drunknar i varandra. De märker ingenting. Känner ingenting. Växer åter fram från intet och fortsätter obehindrat vidare ut i ändligheten åt var sitt håll. Påverkade dem mig? Är jag ännu mig själv eller någon annan? Allt är lite som videoinstallationen av Erik Olofsen. En evig vandring på samma spår men aldrig ser det riktigt likadant ut. En annan nyans här, en annan vinkel där. Synvilla? Fantasi eller verklighet?

Bror J som brottas så svårt med mors sjukdom tog beundransvärt mod till sig. Åkte dit med lite mat, fika och ett varmt hjärta. Han försökte så mycket men fick inget tillbaka utom kyla. Mat och fika hade dom "i överflöd" och kapade därmed hans utsträckta, nakna hand med känsla av omsorg vid handleden med sylvass verbal giljotin. Varje yttrat ord av frändskap och omtanke möttes av suckar och blinda blickar; sårande riposter av semicirkulära parader. Det smärtar mig hårt att se någon försöka så mycket när man egentligen inte orkar och få spädare gehör än luft tillbaka. Som att stjäla månljuset från en redan mörk natt.
Låt henne somna in någon gång, sluta ögonen och segla bort över horisonten längs vad varje enskild människa håller för sanning. Låt henne somna in för allas vår skull och sinnen. Orken sinar som en brunn i Sjöskog för alla i ekvationen om livet och döden. Den går inte lösa så länge x är kvar. Tragiskt men ytterligt sant.

Kan mitt leende distrahera dig? Kan mina nävar slåss mot förnuftets luft så det aldrig syns och du aldrig behöver veta? Om min kärlek kunde göra dig blind. Om mina armar kunde binda dig. Så du aldrig ser vad vi vuxit att bli.

Aberdeen alley sunrise

Ett av de foton jag blev mest nöjd med.

Check!

PU-tentan var indeed check. Hämtade ut den idag och klarade med bra marginal. Feels good.

Idag var det palpationsövning på schemat. Det klämdes och drogs i muskler, kändes och trycktes på benvinklar och åsar. Letade djupa muskler i halsen och spinalutskott på halskotor. Ett och annat handskbeklätt finger åkte in i munnen på varandra för att palpera både muskler och benutskott från munhålans insida. Mucho lärorikt. Nu till att gräva ner sig i den teoretiska biten av anatomin. Eller ska jag redigera foton från resan till Skottland? Hmmh.

Schönes

Tog flyget hem till en stad där alla gator var av is, halkande omkring som Bambi utanför flygplatsen och in i bussen på sniskan och trekvart. Klev av utanför gymmet med både resväska på hjul och ett trött huvud i släptåg instruera mina två klasser. Hoppade och studsade runt ett tag med auditära vokaler i versaler. A dök upp på andra passet och efter avslut erbjöd han middag hemma hos sig. En mycket trött Doktorand på både fysiskt och psykiskt plan tackade gladeligen ja. Åt kunglig potatisgratäng med köttfärsbiffar och god sås i gott sällskap. Tog sedermera bussen hem och att vrida om nyckeln i sin egna ytterdörr är en positiv känsla. Resor och avstånd i all ära är intressant och livsvidgande, men nakna sanningen är den att det finns inget bättre ställe än hemma.
Hur stökigt det än må vara emellanåt, med husdjuren dammråttorna i hörnen, högen av disk i köket och legobitar på golven är det tveklöst det bästa stället alla kategorier. I morgon är familjen hemma igen. Ordning återställd. Hej sängen, jag kommer nu.

Dagens soundtrack. Oasis - Cast No Shadow.

Hemma igen. Kärlek.

Sicken trevlig lördag

Frukostmelodin ljöd av en skön och väl behövlig sovmorgon med en äkta svensk frukost. Ett behövligt avbrott efter närmare en vecka av flottig bacon, äggröra, korvar och stekt svamp. Engelska frukostar tar alla priser i bästa OS-stil när det kommer till kalorier. Senare på dagen mötte jag upp med Mården och räv vid Söder. Fikade i Skrapan vilken vi sedermera flydde fältet från just in time då olika tomtar och troll dök upp för att se några utröstade idoler bräka ur sig lite sång i komplexet. Vissa hade sovit i rulltrappan sedan igår kväll för detta evenemang varpå 'sic' är ett ord jag drar mig till att yttra utan större emfas. En promenad runt Söder följdes av en tur in till city för en mini-turné i jakt på lite julklappar åt barnen i bland annat kommersialismens högborg NK. Träffade även Mårds A en stund senare vilket var mycket trevligt och allt i allo en pleasant afternoon. Tack för sällskapet!

Kvällen spenderades sedan uppe på Öfre hos Maria och M där jag bjöds på god mat (fisk i champinjonkräm med ris, härlig sallad och gott vin) med sockerkoma som avrundning; kladdkaka, glass, noblesse och godis samt varmt te. Hur mysigt som helst.

I morgon flyger jag hem. Borta bra men hemma bäst är, just det, bäst.

Svensk mark

Är tillbaka inom rikets gränser. Sitter i vår huvudstad hos min syster L och känner lugnet. Klockan tickar med sina lugna och långsamma slag vilket sakta men säkert fångar upp mig i den lugnare och vidkända rytm jag hört förut. Dricker ett glas gott rött vin och samtalar lågt.

Sista dagen i Aberdeen var vidsträckt fantastisk, om man bortser från det kontinuerliga regnet och gråtunga moln som hängde över staden likt tunga sjok. De kunde dock inte betunga mig själv ty jag var lätt som en fjäder. Old Aberdeen var fantastiskt vackert med St Machars Cathedral och alla gamla byggnader som utgjorde hela King's College. Promenaden dit över Schoolhill från IMS var renande och behaglig med regnet kontinuerligt träffandes kinderna. Katedralen var magnifik och andetagspåverkande. De små gränderna runt universitetet var magnifika som sedan mynnade ut i en vacker gräsplan precis utanför King's College Chapel som påminde mest om den uteplats visualiserad i filmerna om Harry Potter. Kände mig nästan som en 14-årig trollkarl. Mörkret sjönk sakta över de slottliknande byggnaderna och målade in alla stenar och murar med ett lager av grånande svart. Regnet strilade ner i jämn takt där fötterna bar mig ner mot King Street. Hoppade på en buss och klev av i närheten av mitt hotell. Fixade och donade med lite packning och mötte därefter upp med Pamela från Wien och Sanja från Zagreb för en pubmiddag då vi tre var de enda från kursen som stannade till fredagen. Blev en god middag på Old Blackfriars (basilika- och tomatsoppa, milanese chicken avrundat med sticky toffee pudding) uppe på Castle Street Square. Självfallet inramat av en god öl.

I morse ringde väckaren på mobilen, tog mitt sista pick och pack och begav mig till flygplatsen för ett första flyg till Heathrow (igen). Avrundade åter med en lunch på Gordon Ramsay's innan sista flyget tillbaka till Stockholm där jag nu sitter hos min underbara syster ute i en Stockholmsförort och finner livet gott i största allmänhet. En film på kvällskvisten och i morgon träffa både Mården och Tinnitussan samt shoppa lite julklappar till la familia. Vem säger att livet är tråkigt? I don't.

Men att klara min anatomitenta i hals/huvud på fredag? Det är en helt annan historia för en helt annan tidpunkt.

Noterat

Min engelska börjar få en lätt hint av "skottiska". Det är lika skadat som det låter aningens konstigt.

Det är riktigt vackert på ett riktigt brittiskt sätt.

På bussarna måste man ha exakt växel eftersom de inte ger någon tillbaka. Har man för stor valör på mynten (stackars den med en sedel) är det bara betala överpris och le. Jag har hittills klarat mig bra med fadäsen £2 istället för £1.50 mellan His Majesty's Theatre och Cornhill Road.

Det finns ingen galen julhysteri som i Sverige vilket är ett fantastiskt avbrott på så många nivåer då jag inte är särskilt "keen" när det kommer till julen.

Fotar massor (+200 bilder by now) vilket kommer bli till ett fint bildspel efter hemkomst.

Alla tycker det är kallt men jag finner det milt och behagligt.

Skotska flygkaptener är synnerligen roliga. Om de är helt nyktra nar de flyger kan debatteras. Vad sägs om frasen "Dear jolly lads and chaps and o'course the love'y ladies! We have a straight line into Aberdeen, prolly oone of the straightest lines me has ever flouwn!" på skön skotsk dialekt under inflygning. Underbart.

Nu middag på en riktig pub; Prince Of Wales längs 7th Street Nicholas Lane. Eller för icke-Aberdeen bevandrade personer en riktig bakgata och trång gränd jämte Union Street. Det dracks Guiness och inmundigades en trevlig Beef Steak i glatt sällskap.
Igår hamnade vi på "Musa", en väldigt charmig bistro inredd i en gammal kyrka på Exchange Street. Synnerligen mysigt att sitta under ett högt kyrktak i trä av gamla anor och avnjuta en mycket god middag.
I morgon sista dagen på kurs och därefter ett besök till King's College och Old Aberdeen som ska vara väldigt sevärt som besökare. Och självfallet inte glömma köpa den obligatoriska whiskyn till Handledaren.

Granitstaden

Aberdeen, även mer känt som granitstaden ska sägas är en charmig plats. Längs gatorna trängs gamla kyrkor, teatrar, sanslöst vackra kyrkogårdar (nej, jag försöker inte vara makaber eller dylikt) och andra anrika byggnader med mer nymodern tradition och skapar en arkitekturisk kakofoni sällan skådad. Aldrig skådad i Sverige nota bene.
Kursen är stimulerande och berikande. Det rent laborativt tekniska är i milt ordalag imponerande och framtida idéer till mitt egna projekt sprudlar ur mig som en glad fontän i gassande solsken. Undrar hur pass väl min handledare kommer ställa sig till alla mina förslag då de också åtföljs av en sanslös budget jag tycker han kan bidra med. Ehrm. No pain no gain har en vis individ sagt någon gång. Gäller detta även högkvalitativ forskning? Hope so.

Efter kursens avslut på torsdag beger jag mig ut till Old Aberdeen som kantas av mer fantastisk arkitektur i form av museer, gamla King's College och grandiösa katedraler (St Machar's). Kameran lär fortsätta gå varm men det blir en mjuk avrundning inför fredag morgon då jag styr kosan tillbaka mot Sverige och huvudstaden för ytterligare ett helgbesök.

Nu en kväll ute på restaurang och skotsk pub med några kursdeltagare. Hog's Head eller Blackfriar längs Union Street någon?