Nätverkandet går mot sitt slut. Forskningen är presenterad, min och 299 andra, postrar monteras ned. Och som alltid är det intressant att reflektera över vad agendan bjudit på.
För mig har mötets kärna varit något mer perifert i sin utformning i relation till min redan förvärvade kunskapsbas. Å andra sidan har det varit mycket lärorikt att bredda sin förståelse i angränsande områden och jag vill tro att det gör mig till en bättre forskare. Ofrånkomligen går det inte heller låta bli att reflektera över hur olika seniora forskare (min förutfattade hypotes är att de skall vara duktiga på att presentera sin forskning men varje gång faller hypotesen ihop som ett dåligt byggt korthus) väljer att adressera auditoriet. Några korta tips:
- - Publiken sitter inte i dina powerpoint-bilder så låt gärna bli att stå med ryggen mot auditoriet
- - Håll tiden! Säg inte "fem minuter till?" moderator när du redan är fem minuter sen
- - Prata tydligt
- - Alla är inte lika djupt insatta i din forskning och förstår alla små mekanismer
- - Presentera generellt och förståeligt. Tänk att de som levde i romarriket inte pratade antik grekiska, ungefär så
- - Selektera, kapa, selektera igen, kapa ännu mer. Du hinner inte 50 ppt-bilder på 10 minuter, hur mycket du än vill
- - Lär dig presentationen, att läsa innantill är inte att presentera!
- - Laserpekare är av ondo!
- - Framstå inte som en dörr-knackande försäljare. För att citera medelsvensken; lagom är bäst
Sist men inte minst blir det borderline pinsamt uppenbart hur dåliga många är när det kommer en som verkligen är bra. Som inspirerar, motiverar, engagerar. När ingen pillrar på sina smartphones för att lägga nya brickor i WF, svara på sms eller mail, utan alla lyssnar med både öron, hjärta och hjärna. En handfull sådana presentationer fanns, och det tilltalar mig gruvligt mycket. De är förebilder att ta efter.
Annars är det i min smak för mycket ”dear colleagues, dear collaborators” och sockersötade fraser med bomullsfötter på distala sammetstarsaler, men skrattar gott när det vid enstaka frågestunder blir dråpliga språkförbistringar och alla för ett kort och mänskligt ögonblick släpper den ofta påklistrade konferensfasaden. Och som alltid; maten, vinet, miljöerna och allt runt omkring levererar hög klass. Vardagslyx för att summera. I morgon hemåt, vilket hur roligt det än är att åka iväg är det absolut bäst att komma hem. Varendaste gång.
4 kommentarer:
Punkt 6 kunde även med fördel implementeras bland vardagsföreläsarna på utbildningen ... Laserpekare har jag dock inget emot (så länge de funkar.). De kräver dock en relativt stadig hand för att man inte skall få ett epilepsianfall av att titta på.
Jag tycker man med fördel skall använda muspekaren till detta. Med laserpekaren så måste jag vända mig ifrån auditoriet, bättre om jag kan vara vänd mot dem och ändå peka.
Word. Gäller inte bara forskare som presenterar sina resultat utan alla föreläsare. Mest irriterande är nog punkt 1, 2 och det där med att läsa innantill. När man kan gå hem med PowerPoint-häftet i handen utan att lyssna på föreläsningen och ändå förstå allt, då är det inte bra.
Camilla, bra föreläsningar växer inte på träd. Vilket är rätt skrämmande om man tänker på det. Mer pedagogik till folk som ska undervisa (även om det finns ett fåtal som är naturligt duktiga utan att ha läst en futtig pedagogikpoäng).
Skicka en kommentar