Självmedicinerar på vidsträckt front. Drew Karpyshyns präntade ord i Ascension, rökelsetyngd dubbel espresso toppad med skummad mjölk, allt medan Roger Shah driver svulstig syntetsynth från Openminded!? i 5.1. På intet sätt uppnås någon framgång i att döva den vomeringsbenägna känslan av vånda som likt syra löser upp hudkostymers yttersta lager. Det finns ingenting, inget konkret, allt lika blankt som ett tegelstenstungt ordlöst epos. Ingenting ackompanjeras av dur-klingande ord som submitted eller in press. Som ersättning målas undertoner i barock moll scenografin i gråa skalor i den dystra katedralen av mitt cerebrum. Kulmen planerad till tidiga 2013, men inga repetitioner i världen kommer leda till ett lyckligt slut. Saknar material, skådespelare, struktur. Urberget övermänskligt, olusten exceptionell. Ett ord ger form åt min föreställning och fyller mig till bredden; hjälp.
15 januari, 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack för din hälsning.
Stina, så lite så. Du skriver bra.
Skicka en kommentar