Att se. Att lära.

Släcker ned delar av belysningen i korridoren, gillar att husera själv på den annars så livliga avdelningen. Tystnaden bryts diskordant av de små puffar med koldioxid till cellodlingsskåpen, surrandet från pcr-maskinen när den växlar temperatur, den lugna musiken i skrivrummet. Helt för mig själv, med tankar om allt och inget. Hur ting kommer och går, i vågor. Under väntetiden på temperaturcyklernas slut läser jag, lite om mycket, allt från relevant forskning till relevant om livet, om sonen och pappan där det gått riktigt snett. Relaterar till hur vi alla tappar fotfästet ibland, hur vi gör misstag och efteråt skäms över våra tillkortakommanden. Vi lär oss hela tiden, av våra misstag, men som i detta enskilda fall gick alldeles för långt och passerar alla gränser för ett "accepterat tillkortakommande". Mediadrevet ångar och ryker, tycker och talar, går på anfall och offensiv. Hela historien är sorglig och hårdhjärtad. Likt alla andra tycker jag enormt synd om pojken, men likväl är det synd om pappan som fallerat så fullständigt i sin uppgift som förälder. Den fågel fenix i kölvattnet är att det uppmärksammas, på fler ställen, i fler avseenden. Därmed kan fler få den hjälp de behöver, för ingen skall behöva stå ute i kylan. Varken mentalt eller kroppsligt. Hjälp att hjälpa, inte bara döma. Ibland ta två steg tillbaka, se skogen, inte bara träden.