28 juni, 2011

Tid må läka sår men aldrig bleka minnen

Två år sedan. 730 dagar sedan jag satt där inne på sal 16 med den tunna och bräckliga människa som låg under filten och ännu drog ytliga andetag. Uppehållen var nästan som konstpauser; haltande, stapplande steg på väg bort från liv och medvetande. Bräcklig och skör. Allt det jag förknippat henne med, livsglädjen och omtanken, hade sjukdomen skoningslöst drivit ur henne. De gör sig till ännu till minnes, minnena, och samtidigt det hårda spännbandet runt bröstkorgen av att hur kort det fysiska avståndet mellan oss än var i den stunden utgjorde den kvävefyllda luften en så tydlig gräns att den kunnat skäras med kniv.

Försiktigt, ja nästintill ljudlöst sade jag mitt farväl, och lade därefter igen dörren till sal 16. Sjukhuskorridorerna var vindlande långa likt meanderbågar utan synligt slut. När den friska sommarluften slog emot mitt ansikte var det med kraften av en tegelvägg. Inne, ute. Livet, bortgången. Ögon till brädden tårfyllda vittnade om saknad, förlust men den ändå betryggande vetskapen om att det långvariga lidandet snart ebbar ut. Det tog endast några timmar, när jag vaknar av telefonsamtalet många mil därifrån att andetagen ebbat ut och ersatts av ett värdigt lugn, där allt det onda slutligen lagts till sin sista vila. Vi försöker alla förbereda oss på döden och näras bortgång, men oavsett slår den oss lika hårt varje gång. Vi värdesätter det faktum att vi får vakna ånyo en morgon till bekanta ljud och ljus. Och när vi vaknar kan vi minnas de minnen som aldrig bleknar, de som etsat sig fast bland våra neuroner och hårdkodats i vår bark. De minnen över hur hon lyckligt dansar med min pappa i en prunkande trädgård i medelhavssolen. Hennes stolta leende när hon kommer gåendes på uppfarten till vårt hus med sitt examensbevis i handen; en av hennes stora triumfer av stolthet. Minnen bleknar aldrig. Inte heller saknaden, de färgas dock med tiden oftare av leenden än saknaden. Idag minns jag min mamma.

3 kommentarer:

linda sa...

åh kram!

Sara sa...

Ja, man minns.

Kram.

Doktoranden sa...

Sara, så sant.