Ligger i soffan och mentalsammanfattar. Flera långa seminarier; några riktigt intressanta, en del sömnpillervarning utan röd tråd. Det är ofrånkomligt faktumet att det förblir lättare och synnerligen mer charmerande att lyssna på riktig engelsk dialekt kontra knagglig finlandssvenska med tvivelaktiva uttal. Vad som är tillika ofrånkomligt på konferenser är hungerskänslor. Förmiddagsfika som mer liknar en andra frukost. Lunch med älgfärsbiffar och rostade rotsaker. Eftermiddagsfika med fruktshot (blåbär, lime, chili), nötter, frukter. Sedan middag i stil - rosastekt anka med Karl-Johan sky, morötter och svartvinbärschutney. Till dessert crème brûleé. Under postersessionen glaset med vin i handen, snittar i den andra, leendet på plats och hjärnan i skarpt läge. Samtalar, resonerar, ifrågasätter, blir ifrågasatt, utvecklar. Lärorikt som alltid. Lärt mig massor, det vill säga mer än om mat då.
Nu några sidor med Saul Hudson, sen sömn. I morgon mer av samma.
Nu några sidor med Saul Hudson, sen sömn. I morgon mer av samma.
4 kommentarer:
Det är inget fel på knagglig finlandssvenska ;).
Eva, jo när det handlar om forskningsengelska är det fel. Är man forskare, särskilt högt meriterad sådan, anser jag det viktigt att kunna presentera på ett adekvat sätt. Nu var det väldigt svårt att förstå, följa med och lära sig något. I vardagligt tal bryr jag mig inte öht.
Jo, håller helt med. Men för en finlandssvensk så lät det bara kul :). Förstår precis vad du menar! Vet inte om man ska skylla på att finlandssvenskar i 30-års ålder börjat läsa engelska först i klass 5. Men jag vet. Den är ofta bedrövlig.
Eva, bra du åtminstone såg min text med glimten i ögat som det också var skrivet. Språk kan man nörda ner sig ganska mycket i!
Skicka en kommentar