Konsten att tala med knuten tunga

Undervisning är en konstform, en rätt ädel sådan. Konsten att undervisa med framgång är en fingertoppskänsla med en grund i något jag inte riktigt tror man kan lära sig till fullo. Undervisa kan alla göra, med en varierande grad av faktisk verkan, men hur långt du når med dina ord är beroende av någonting mer – lust.
Undervisa är för mig synonymt med att motivera, att inspirera, att bjuda in till en möjlighet för någon annan att inse sin potential och nyttja den. Vem som helst kan ställa sig i ett auditorium fullt med folk och rabbla information från en powerpoint, men inte vem som helst kan få det intressant. Intresse kommer med passion, med viljan att föra vidare sin kunskap till någon annan. Hur många gånger har inte du, och jag, suttit och lyssnat på någonting som borde vara intressant och lärorikt men blir lika utdraget som sekundvisarens långsamma tickande på väggklockan? En sådan person kan återge information, men de kan inte undervisa.

Tillåt dig själv att minnas. Den där första stunden när du ställde dig inför en grupp människor och skulle säga något du hade på ett papper framför dig. Kommer du ihåg? Papperet var kanske lite skrövligt, naggat i kanten av nervösa fingrar, lätt fuktigt av handsvetten. Din blick flackar och försöker undkomma alla de andra ögon som tittar rakt på dig. De första ord du försöker säga stockar sig i halsen som klister. Värmen sprider sig i ansiktet och den tydliga samt ovälkomna rodnaden blossar upp alldeles högröd längs halsen och ansiktet. Kommer du ihåg? Vi har alla varit där.

Det var någon gång under 90-talets början, jag stod bakom katedern i ett klassrum på mellanstadiet med en schampoflaska i handen. Den var ljuslila och av märket Finesse. Hela klassen hade fått i uppgift att leta upp en produkt hemma som vi skulle ta med och prata i en två minuter om och övertyga sina klasskamrater om produktens superioritet. Det var tänkt som en rolig grej men alla mådde pest över den utlämnande situationen där längst framme. Jag minns det som igår. Känslan, oron, nervositeten, den ljuslila flaskans form och många av de ord och haranger som rann ur mig. Nervositeten fick mig att köra på värre än Mike med gigantglasögonen från 90-talets amerikanska TV-shop (om ni minns honom) när han krängde dammsugare till frustrerade hemmafruar. Varför detta minne är så tydligt etsat i min hjärnbank kan jag bara finna en anledning till; det har en betydelse. Trots all nervositet av att prata inför folk, vilket följde mig i många år, fanns där alltid en vilja att nå fram. En idé att vad jag än kände så var jag inte där för min egen skull utan för alla de andra som satt där, de var dem som skulle lära sig någonting av det jag presenterade och inte tvärtom. De var i fokus, inte jag. Den insikten har följt mig genom alla år och gett bränsle som slutligen ledde fram till den tydliga klartexten att jag har en stor förkärlek att till andra föra vidare av vad jag vet. Men egentligen är lära fel ordval, jag har aldrig velat bli lärare. Jag har aldrig velat stå bakom en kateder och hålla informationsmöte, men vad jag insett med tidens gång är att jag vill handleda. Jag vill visa praktiskt hur saker och ting fungerar, jag vill prata med människor så de växer i sin roll och ser sin potential. Jag vill inte lära ut, jag vill inspirera, jag vill ha det personliga mötet. För att nå det målet måste jag först bli handledd, lära mig mer om den ädla konsten genom att själv långsamt bemästra del för del. Men om grunden och passionen aldrig funnits där från början, hade jag heller aldrig haft ambitionen. En bra handledare har viljan som språngbräda, inte tvånget.

Varje gång jag får möjligheten att handleda och undervisa på det sätt jag vill: personligt, engagerande och interagerande så påminns jag om hur berikande det är. Den möjligheten fick jag idag, och det kändes så bra. Snart får jag också presentera på ett seminarium om läkarstudenter som forskar. Ge mig mer. Mer, säger jag.