Det finns aldrig bara en sida av någonting

Läser lite varstans om hur vi påverkas så fundamentalt av den känsla som så momentant infinner sig när vi lyckas klara av någonting vi företagit oss. Det kan vara från de mest triviala till livsavgörande hinder, från att bemästra en låt på piano eller gitarr till att komma in på den där utbildningen vi kämpat så hårt för. Ett hinder i ens väg är för den ene med minsta ansträngning lätt att överkomma och för den andra en kamp ackompanjerat med blod, svett och tårar, ty vi är individer med enskilda egenskaper. Den gemensamma nämnaren är istället den glädje, den euforiska upprymdhet som förmår berika vår tillvaro och våra liv när vi endast med vår egen förmåga och beslutsamhet överkommer någonting vi initialt ansåg svårt.
Senaste dagarna istället en enda gigantisk emotionell berg-o-dalbana. Högt och lågt. Smalt och brett. Där små ord på egen hand växer till en svart dramaturgi och spelar på hela spektrumet av människans känslor. Ilska, uppgivenhet, ledsamhet, förstånd, förlåtelse, insikter, förtvivlan, återkastning, vilket lämnar mig tom och ledsen. Jag upplever mig för första gången ha misslyckats i en av mina viktigaste roller i livet, vilket gör mig ont. Djupt ont. På ett sådant sätt helt i den andra änden av spektret än när vi lyckas med våra åtaganden. Och i retrospektiv respekt till musikvärldens förlust av Gary Moore finns det bara en sak som sammanfattar det bättre än mycket annat;

I still got the blues, av fler anledningar än så.