Spännande laborationsanalyser i all ära, men att få en 45 minuters personlig crash-course i den ädla konsten av konfokalmikroskopi och därefter sätta mig framför redan nämnda dito följt av "pröva dig fram" känns inte helt förtröstansfullt. Tänk lasrar, sjuttielva olika inställningar och dataprogram som får Photoshop att likna en 3-årings sandlådelek med hink och spade. Till råga på allt är hela utrustningen värd så många hundratusentals kronor att mikroskopet ger mig stora skälvan. Allt det bara för att se blått och grönt på ett tillfredsställande sätt. Ett steg i taget sägs det ju, jag satsar på myrsteg idag och doktorandkurs resten av veckan. Förnekelsen att jag måste greppa det där kunskapsområdet är just nu min bästa vän. Och det samtidigt som alla andra jäbla experiment, laborationer och analyser som i slutändan kan leda upp till publikationer och en disputation i avlägsna framtider och galaxer.
Håhåjaja.
Håhåjaja.
5 kommentarer:
Kära doktoranden, vilken häftig grej att få kofokalmikroskopa dig fram på labbet. Svälj nervositeten (personligen frågar jag ALDRIG hur mycket diverse antikroppar eller apparater kostar - stora skräcken besöker inte de ovetande) och känn dig som en rockstjärna bland forskerinördarna. I mina ögon rockar du fett i alla fall.
Sincerely,
Julia (på mycket bra humör)
Julia, har du knaprat uppåtpiller nu igen? Tack och bock samt skämt åsido. Normalt brukar jag inte bekymra mig särskilt om kostnader, men med ett mikroskop och utrustning till ett värde av drygt halvmiljonen kan man tänka till åtminstone en gång extra. Och visst är det kul, lärorikt och hela den där svängen - om än inlärningskurvan är brantare än brantast.
Grymt avis är jag!!! Har drömt i många år att få till ett projekt där konfokalet skulle kunna nyttjas. Men icke. Håller för övrigt med ovanstående talare att det har sina fördelar att hålla sig ovetande om kostnader (och om någon av kemikalierna skulle råka var det sista som går att få tag i av substansen - så där överhuvudtaget...)
Okunskap är faktiskt att rekomendera i vissa fall. Ganska många vid eftertanke.
Det känns som om man borde behöva jobba lite för att lyckas ha sönder konfokalen. Själv konfronterar jag numera apparater med en något mer avslappnad inställning än vad jag gjorde på den tiden då det förväntades av mig att jag inte bara skulle kunna använda dem, utan även leverera en vettig redogörelse för hur de fungerade (Autentisk tentamensfråga: "Beskriv principerna för konfokalmikroskopi. Rita strålgången." Argh.)
Därmed inte sagt att jag inte får en panikattack om de typ börjar ge ifrån sig märkliga ljud.
Forskarmamman, jag har ju dock aldrig haft ambitionen att "konfokala", och visst, rätt häftigt är det ju. Faktiskt. Måste bara läsa mer av dom där 500 rekommenderade sidorna..
Tolkia, det behövs säkert sin beskärda del knapptryckningar och felmanöbrar för att rendera micket obrukbart. Men ändå. Och strålgången ja, bara en sån sak. För att inte nämna Z-axlar och rumsorientering. Gah. Lite spännande. Faktiskt.
Skicka en kommentar