Hemma igen. Retrospektivt en helg med en hel del händelser, mycket resande och i efterförloppet en något trött doktorand. Initialt kan man reflektera över att man egentligen inte borde åka på denna konferens, för just likt förra gången jävlades det enormt med flygen som sig uppenbarligen bör. Planet till Frankfurt är försenat pga extrema åskväder. Jag fördriver tiden på Arlanda med en lunch på O'Learys. Hoppar ombord på planet någon timme senare och muttrar en snäll ramsa om snälla vindar och att anslutningsflyget till Poznan är försenat även det. Låt oss säga att det inte handlade om många minuter till godo. Väl i Poznan checkar man ut hyrbilen och i ösregn man aldrig sett maken till ska jag och Chefen navigera oss till en liten by, Ciazen, ute på den polska slätten utan vare sig GPS eller en detaljerad karta (en undermålig Google-version fick duga). Det är fabulöst roligt köra bil i ett land där de ännu inte förstått det briljanta i att vägskyltar bör placeras i varje korsning och inte bara sporadiskt där de känner för det. Kan ofta leda till mycket kreativ bilkörning om vi säger så. Vi skulle ta oss 66 km utanför staden. Det tog 2½ timme, behöver jag säga mer?
När man sedan upptäcker att internätet inte är tillgängligt i den lilla byn ute på den stora slätten leder det till svår abstinens hos någon som brukar kolla mailen var femte minut. Vad fan gör man då? Interagerar med folk i det verkliga livet? Men nog ska det sägas att mänskliga interaktioner har man ingen ork till efter att man fått uppleva äkta polsk husmanskost. Tungt, stabbigt och något fler adjektiv som kan stoppa upp vilken effektiv tarmmotilitet som helst. Friterat, hårdstekt, panerat, fett och flottigt. Som jag sa åt chefen vid lördagens konferensmiddag: "När jag kommer hem går jag direkt till sjukhuset och lägger mig på angio-lab". Dock ska man inte förakta faktumet att det går hålla ett åtminstone rätt bra föredrag trots minimal grad av förberedelse. Improvisera, fake it 'til you make it, lite sådär. Något som jag tyvärr inte kan säga gäller alla. Brokig (and that's being generously kind) öststatsengelska sammankopplat med biokemisters föredrag som inte kan anses vara min starka sida. Inte någon sida i all ärlighet. Att biokemister dessutom gillar att snurra in sig själva lika mycket som de proteinstrukturer och aminosyror de visar hjälper icket. Som kamrat G från Lund uttryckte det: "Det är ju intressant, men man orkar ju inte frossa i det!". I mer positivt ordalag startar man kollaborationer som gör att man får möjligheten att tillbringa några veckor i ett annat europeiskt lab (Max Planck Institute, Cologne) vid en passande tidpunkt framöver och jobba med spännande metoder.
När således jag och chefen idag ska ta oss tillbaka hemåt via München så händer det fantastiska när vi kommit oss dit. Ett åskväder slår ut hela radarsystemet för ATC i södra Tyskland. Hej förseningar. Då tar vi till en Weissbier i puben. Väl på Arlanda på inte helt utsatt tid (heh) tar jag mina carry-on väskor, springer genom ett halvöde SkyCity till en säkerhetskontroll manövrerad av sniglar. Väl igenom till gaten med andan i halsen där passagerna är på väg ombord kvällens absolut sista flyg hem till hemmastaden kommer jag med svetten rinnandes och rosiga kinder. Ner i stolen, sluter ögonen och efter vad som känns som nästan bara ett ögonblick är jag hemma i bohaget igen. Det var min lilla European-tour så här långt denna sommar. Den kommer fortsätta, var så säker, detta var bara session I.
Trots allt var det ju inte helt tokigt - vi bodde ju i ett slott.
När man sedan upptäcker att internätet inte är tillgängligt i den lilla byn ute på den stora slätten leder det till svår abstinens hos någon som brukar kolla mailen var femte minut. Vad fan gör man då? Interagerar med folk i det verkliga livet? Men nog ska det sägas att mänskliga interaktioner har man ingen ork till efter att man fått uppleva äkta polsk husmanskost. Tungt, stabbigt och något fler adjektiv som kan stoppa upp vilken effektiv tarmmotilitet som helst. Friterat, hårdstekt, panerat, fett och flottigt. Som jag sa åt chefen vid lördagens konferensmiddag: "När jag kommer hem går jag direkt till sjukhuset och lägger mig på angio-lab". Dock ska man inte förakta faktumet att det går hålla ett åtminstone rätt bra föredrag trots minimal grad av förberedelse. Improvisera, fake it 'til you make it, lite sådär. Något som jag tyvärr inte kan säga gäller alla. Brokig (and that's being generously kind) öststatsengelska sammankopplat med biokemisters föredrag som inte kan anses vara min starka sida. Inte någon sida i all ärlighet. Att biokemister dessutom gillar att snurra in sig själva lika mycket som de proteinstrukturer och aminosyror de visar hjälper icket. Som kamrat G från Lund uttryckte det: "Det är ju intressant, men man orkar ju inte frossa i det!". I mer positivt ordalag startar man kollaborationer som gör att man får möjligheten att tillbringa några veckor i ett annat europeiskt lab (Max Planck Institute, Cologne) vid en passande tidpunkt framöver och jobba med spännande metoder.
När således jag och chefen idag ska ta oss tillbaka hemåt via München så händer det fantastiska när vi kommit oss dit. Ett åskväder slår ut hela radarsystemet för ATC i södra Tyskland. Hej förseningar. Då tar vi till en Weissbier i puben. Väl på Arlanda på inte helt utsatt tid (heh) tar jag mina carry-on väskor, springer genom ett halvöde SkyCity till en säkerhetskontroll manövrerad av sniglar. Väl igenom till gaten med andan i halsen där passagerna är på väg ombord kvällens absolut sista flyg hem till hemmastaden kommer jag med svetten rinnandes och rosiga kinder. Ner i stolen, sluter ögonen och efter vad som känns som nästan bara ett ögonblick är jag hemma i bohaget igen. Det var min lilla European-tour så här långt denna sommar. Den kommer fortsätta, var så säker, detta var bara session I.
Trots allt var det ju inte helt tokigt - vi bodde ju i ett slott.
6 kommentarer:
Det låter spännande! Vad forskar du på mer specifikt?
Läk.kand, jag forskar om cystatiners påverkan på differentieringen av osteoklaster. Ett mer grundforskningsinriktat projekt där jag har olika cellsystem för att ta reda på cellmekanismen om hur detta fungerar.
I korta ordalag.
well, you made me smile. Blev det några bilder?
Anne, ett leende säger mycket. Bilder är för övrigt uppe.
Haha! Vad roande att läsa. Det där med polska vägar och vägskyltar (och inte minst förare...) har plågat mig alla somrar under min karriär som kartläsare när jag var "ung". Lösningen är att ha en tillräckligt detaljerad karta där namnen på de hundratals byar, som likt ett pärlband alltid infinner sig längsmed vägen, står med. Stämmer namnet på samlingen slitna hus utanför fönstret med det på kartan så är man på väg åt rätt håll. Se, vettiga vägskyltar på vettiga ställen är överskattat...hrrrm.
Julia, vilket tips. Topp! Det ska jag nyttja när behovet faller sig på igen.
Skicka en kommentar