13 maj, 2010

Don't mess with akuten

Kliver upp. Startar espressomaskinen och maler den sista ransonen av bönorna från J&N till morgonens latté. En snabb frukost, en cykeltur genom svalkande vårluft och huvudet omgivet av vackra Backspacer med Pearl Jam. Kliver in på jobbet och startar igång det som ska startas. Tar därefter på mig sjukhuskläderna, knäpper fast id-skylten, hänger stetoskopet runt halsen och går ned till akuten för att rulla på lärorika kirurgen några timmar.

I retrospekt är akuten onekligen en värld av svart och vitt. Senast lugn och kontrollerad. Idag totalt kaos. Patienter i en ström så snabb att man nästan chockas. Jag och N jobbar i ett tempo man normalt inte orkar upprätthålla mer än korta stunder. Vi håller på i timmar. Att diktera snabbt får en helt ny innebörd, att ta adekvata anamneser med logiskt riktade status blir av yttersta vikt. Hur studiekamrater ärligt säger "ja men man lär sig inget på frivillig-jour, böckerna är vad som gäller" är jag helt frågande inför. Instämmer hellre med briljanta N som anser att verkligen lära sig bli läkare är att träffa patienter och utveckla förståelsen för yrket. Kunskapen är grunden, men yrkets hemligheter går inte att läsa sig till hur mycket man än tror. Learning by doing I say.
Ambulanser parkerar och rullar in patienter på löpande band, tillika dundrar helikoptrar in till plattan några våningar ovanför våra huvuden och patienter körs in på akutsalarna. Ser mitt livs första avkapade arm och jag kan inte låta bli att tycka det är tragiskt men oerhört fantastiskt. Det snabba, minutiösa och perfekta omhändertagandet. Snabbt som blixten är patienten på operation och under handkirurgernas varsamma vård. Det är en dag där vardagen målas upp av personer som blivit plågsamt behandlade, buksmärtor, små barn med hjärnskakningar, njurstenar, alkoholism, kräkningar och massor av kirurgiska åkommor som behöver få hjälp. Mitt i den hela skruvade och brusiga tillvaron står jag, en liten vilsen kandidat, och bara trivs som fisken i azurblått vatten. Först långt in på eftermiddagen kan jag sätta mig ner utan att ha någon patients anteckningar framför mig på ett papper eller med en diktafon i handen. Äter en banal lunch på blanka tio minuter innan allting bara fortsätter som en evig cirkus. Innan jag går hem är läget något sånär lugnt och under kontroll. N är berömmande nöjd med min insats. Växte bara någon millimeter längre än när jag kom dit den morgonen.

Cyklar hem i skymningsljus, nu med vackra Kite och Singing Goodbye som stänger vinden ute. Kommer hem. Lagar middag med en lätt mediumstekt köttbit, grönsaksröra på bland annat zucchini och paprika med svartvinbärssås. Dricker ett glas rött bin2. Jobbar på labbet i morgon och på lördag. Lördag kväll går jag kvälls- och nattjour - jag längtar redan nu.

Gonatten.

4 kommentarer:

carro sa...

SV; skönt att höra att det lättar.

Och din fas av utbildningen verkar mycket mer spännande än min, det matar ju på motivationen lite. Vilken termin går du?

Doktoranden sa...

Carro, om det lättar vete tusan. Man har alltid nya hinder, nya kunskaper och nya utmaningar att se fram emot. Ett av, i mina ögon, största tjusningar med detta jobb.

Motivationsmässigt så går jag på T7.

Diarium sa...

Det är underbart. Och bin 2 var ett bra val. Välförtjänt. :)

Doktoranden sa...

Diarium, bin 2 fungerar alltid. Alltid I say.