Inte ens tiden rättar frågetecken

Länge, alltför länge, har jag funderat över hur man ska verbalisera situationen med lillgrabben och hans situation. Jag kan det fortfarande inte. Under månader kantade av både oro och funderingar har väldigt få konkreta lösningar arbetats fram eller uppenbarats sig. Man har likt en studsboll med oavbruten energi skoningslöst kastats mellan två tegelväggar. Tid av frustration, ledsamhet, frågor och funderingar. Man läser information man kommer över, men i slutändan vet man inte hur det kommer att påverka livet, familjen och honom. Allt är som ett kakofonistiskt, kontrapunkterande musikstycke i B minor. Men den viktigaste insikten till trots är nog att när väl polletten trillar ner så inser man att det helt enkelt inte finns några lösningar. Det handlar om förändringar. Jag vet bara inte vilka förändringar och därmed känns det ’nu’ man lever i falskt förtroendeingivande. Teorin säger sina saker, men att sätta teorin i praktik när man håller den lilla guldklimpen framför sig och han fyrar av sitt största tandlösa leende som sträcker sig från maggropen ändå ut genom ögonen känner man sig totalt älskad och samtidigt totalt vilsen i en djungel av ovisshet. Man lär sig uppskatta de små sakerna man tog för givet med hans syskon. Det tydliga jollret med hela do-re-mi-skalan som dröjt i sin ytterhet, den ännu inte helt tydliga finmotoriken, alla de små egenskaperna.
Människan är en fantastisk varelse att kunna vältra sig i egentligt enfaldiga idéer och barocka påståenden. Man anklagar och ifrågasätter sig själv om man gjort något fel. Man känner skuldkänslor utan att ha fog för vardera det ena eller andra, men logiken förblir en okänd komponent i ekvationen.

Men jag kan ännu inte sätta ord på vad jag verkligen känner. Det kommer måhända med ännu mer passerad tid i bagaget.