09 maj, 2010

En liten historia om en liten helg

Adjektiv och ordformer som blöjbyten, matflaskor, solsken och fler därtill bör aldrig underskattas. Ordformer i trilogi. Alla definierar de fabulösa aspekter av livet, allra minst en minnesvärd helg. Barnen leker ute, leker inne, lek i sina oskyldiga hjärtan. Den minsta somnar på täcket i köket under leksaksgymmet med armarna runt mjukiskaninen Henry (tänk "'anrii" med franskt uttal) medelst de andra slamrar på runt frukostbordet.
Skrubbar bort månader av vintersmuts från balkongens fiskbensmönstrade ekplattor. Skruvar ihop bordet, beklär ekstolarna med de gröna dynorna och de ljumma vårvindarna värmer alla sinnen. När hungern gör sig påmind är kvartersrestaurangen med pizza inte långt borta för att tillfredsställa både hunger och ens dåliga vanor på fel sida om trettiostrecket just denna behagliga söndag av söndagar.
Sätter mig i bilen, ögonen gömda bakom däckfirmans presang i form av billiga solglasögon som tack för val av däckhotell (de sitter dock gjutet och är perfekta vid bilkörning nota bene). Siktet är inställt på sjukhuset med både tanken och planen att spendera några timmar som kandidat på kirurgakuten. Timmarna flyter samman av kaffedrickande, dikterande, status- och anamnestagande. Patienter med spann från det tidigaste stadien av livet till de absolut senaste. Sjukdomar och behov av vård är när det kommer till tidpunkt i livet av ringa betydelse. Patienter som förlorat nära anhöriga och nu drabbats själva, andra situationer där man varken kan vårda eller lindra men åtminstone trösta. Lyssnar på hjärtan och lungor, klämmer på magar, utreder neurologiskt status efter svimningsattacker. Kvällen förflyter i ett metodiskt lugn där värmande lovord från blivande kollegor värmer kandidatsjälen inför den stundande sit-in examinationen till veckan.
De tysta korridorerna när jag lämnar akuten bakom mig är ett distinkt avbrott ifrån den normalt sjudande kittel av febril aktivitet man är van i påfallande dagsljus. Korridorerna är dunkelt belysta, de mest distinkta och nästan solitära ljud är fladdrandet av läkarrocken i symbios med det matta ljudet från sandalerna emot det polerade golvet.
Kvällsluften när man kliver ut från sjukhuset smakar krisp och kall i bröstkorgen, väcker sinnena till liv. På väg hem noterar man hur gatlysena speglas i vattnet, hur svaga dis av dimma svävar lätt över vattendraget längs ängarna, hur svepande vita stråk är sobert målade emot den mörkt blåa himlen från ena vädersträckets horisont till det andra. Hur liksom vad man än ser, vad man än känner, är det som om allting bara känns lite mer än vanligt. Med ett sista andetag kliver jag in genom ytterdörren. Huset sover. Alla sover, sånär som på katten. Gång på gång inser jag hur mycket jag älskar mitt liv. Inser gång på gång hur mycket jag älskar att bara göra den enkla saken som att leva. Dessutom smakar en tallrik med flingor, mjölk och lingonsylt aldrig så gott som med dessa känslor i sin ryggsäck.

Konstigt. Eller helt naturligt.

3 kommentarer:

Jessica sa...

Både konstigt och naturligt. Tänker ofta på det, att det är konstigt att det kan vara så enkelt. Samtidigt naturligt, på något sätt så naturligt att det är just där den gömmer sig, lyckan. Och väldigt vackra, funderingarna, klädda i dina ord.

linda sa...

åh fint! man känner och hör och luktar allt i din text. helt säkert! och tänker och tackar för att få läsa sådant. fint.

Doktoranden sa...

Jessica, jag håller bara med.

Linda, åh tacken.