I mitt stilla sinne av Sodom & Gomorra-kaos, om än efter två dagars självspäkande börjar reda ut sig, kan jag skriva om något helt annat för ovanlighetens och den goda sinnesstämningens skull.
Musik.
För vilka överhuvuden man än måhända eventuellt lägger sin tilltro åt (Kurt Cobain, Olof Palme, Dan Brown, Sofie Farham, ja the list goes on) så lita på en sak - musik funkar alltid. Jag gillar musik, fruktansvärt mycket så jag gillar musik. Inte all musik, ånej, men mycket. Därför måste jag i bästa krönikör-wannabe-anda reda klarhet i detta med musik åtminstone för mig själv.
Hur kommer det sig att man som ett barn av 80-talet limmar fast sig i träsket av 80-tals rocken? En period av extravagans där jag varken slängde mig med nitar eller tuperad pudelfrisyr, även om jag försökte komma undan med tjocka halskedjor i fusksilver i stil med pudelfrisyrernas anfader Joey Tempest från baksidan av "Out Of This World". Inte heller hade jag skinnjacka med rockiga t-shirts under eller pastellfärgade skjortor. Fan det närmaste jag kom rocken i klädväg var nog när jeansen omedvetet gått sönder och de få gånger man hann använda dem innan ens arma moder antingen hade lappat dem eller dömt ut dem till brasved. Till det yttre var jag ingen rocker, varken kläderna eller attityden var attribut fanns där, men känslan för rocken fanns det desto mer av.
När så 90-talet infann sig och pudelfrisyrerna och axelvaddarna ersattes av grunge-älskande ungdomar med faiblesser för morgonrufsiga knarkare i kofta (referensen till Cobain är svår att undvika, även om mina hjältar drog upp lika mycket skit i näsorna även dom) levde mina musikaliska bragdmän en tynande tillvaro. 80-talet var någonting man nu skulle älska att hata, en tidsepok som skulle uppnå sin revival långt senare, ända tills en liten grabb hade växt upp till en man och i andras ögon sågs på som vuxen. Inombords var jag inte vuxen, jag var fortfarande den lilla grabben som satt i sitt rum med LP-spelaren och snurrade skivor på det gamla hederliga sättet. 80-talet var ju utöver rocken en fantastisk epok av Top Gun, telefonsvararens intågande, Heta linjen och tyvärr även Milli Vanilli. Men nu var 90-talet här och 80-talet skulle behandlas med avsky och åtlöje. Att säga man fortfarande gillade rock när alla andra lyssnade på Nirvana, Popsicle eller Take That var en lika ljuv upplevelse som tanken att klä av sig naken på skolgården en alldeles för kall höstdag under lunchrasten. Ännu värre var att mina idoler (gawd så jag hatar ordet) under denna anonyma period skulle producera och leverera några av deras bästa alster i deras karriär som i få avseenden fick något större genomslag i etern av mainstream.
Vi börjar därför med det rätt kortlivade bandet Bad English som fick en monsterhit med When I See You Smile -89. Visst, en klassisk 80-tals ballad som nog lindrat ett och annat brustet hjärta under sin livstid. Men uppföljaren Backlash från -91 visade på en helt annan kapacitet där man bara kunde beundra magin. För mig upplevs den främst i de magiska Straight To Your Heart och Make Love Last. Exemplen är många, härnäst bjuder Winger upp till dans, ett band med flera stora hits. För vem kommer inte ihåg Miles Away med samma målgrupp som When I See You Smile. Tyvärr slog de igenom något år för sent för att lyckas överleva som exempelvis mina riktigt stora husgudar Bon Jovi. Winger är också ett av de mest ypperliga exemplen på att när det låter som allra bäst lyssnar folk som allra minst. Deras album Pull från -93 klassas i min bok som ett av de absolut bästa skivsläppen under hela 90-talet. Lyckligtvis kom dom tillbaka och producerade därefter ytterligare en magisk skiva, Karma, som såg dagens ljus så sent som förra året. Lyssna på Witness så förstår ni vad jag menar. Det finns så många exempel, ta bara Slang med Def Leppard, Prisoners In Paradise med Europe, men above allt annat heligt These Days med Bon Jovi.
Men om man nu vältrat sig alldeles för länge i historien är fördelen att vi i nutid återigen fått acceptera att vi åtminstone hatar att vi älskar det ljuva 80-talet. Vissa återupptäcker Absolut Music-samlingar, Tommy Nilsson och AOR i samma anda som när det en gång begav sig. 2000-talet har tagit steget ut ur garderoben och in i varje individs liv som en gaykaraktäriserad eklekticism av historiens mest tongivande epos.
Frågan är bara vad man gör när 90-talet kommer åter. Fan vet.
Tills dess tar jag på mig skinnjackan och lyssnar på sommarens mixtape.
Rocksommar '10
Musik.
För vilka överhuvuden man än måhända eventuellt lägger sin tilltro åt (Kurt Cobain, Olof Palme, Dan Brown, Sofie Farham, ja the list goes on) så lita på en sak - musik funkar alltid. Jag gillar musik, fruktansvärt mycket så jag gillar musik. Inte all musik, ånej, men mycket. Därför måste jag i bästa krönikör-wannabe-anda reda klarhet i detta med musik åtminstone för mig själv.
Hur kommer det sig att man som ett barn av 80-talet limmar fast sig i träsket av 80-tals rocken? En period av extravagans där jag varken slängde mig med nitar eller tuperad pudelfrisyr, även om jag försökte komma undan med tjocka halskedjor i fusksilver i stil med pudelfrisyrernas anfader Joey Tempest från baksidan av "Out Of This World". Inte heller hade jag skinnjacka med rockiga t-shirts under eller pastellfärgade skjortor. Fan det närmaste jag kom rocken i klädväg var nog när jeansen omedvetet gått sönder och de få gånger man hann använda dem innan ens arma moder antingen hade lappat dem eller dömt ut dem till brasved. Till det yttre var jag ingen rocker, varken kläderna eller attityden var attribut fanns där, men känslan för rocken fanns det desto mer av.När så 90-talet infann sig och pudelfrisyrerna och axelvaddarna ersattes av grunge-älskande ungdomar med faiblesser för morgonrufsiga knarkare i kofta (referensen till Cobain är svår att undvika, även om mina hjältar drog upp lika mycket skit i näsorna även dom) levde mina musikaliska bragdmän en tynande tillvaro. 80-talet var någonting man nu skulle älska att hata, en tidsepok som skulle uppnå sin revival långt senare, ända tills en liten grabb hade växt upp till en man och i andras ögon sågs på som vuxen. Inombords var jag inte vuxen, jag var fortfarande den lilla grabben som satt i sitt rum med LP-spelaren och snurrade skivor på det gamla hederliga sättet. 80-talet var ju utöver rocken en fantastisk epok av Top Gun, telefonsvararens intågande, Heta linjen och tyvärr även Milli Vanilli. Men nu var 90-talet här och 80-talet skulle behandlas med avsky och åtlöje. Att säga man fortfarande gillade rock när alla andra lyssnade på Nirvana, Popsicle eller Take That var en lika ljuv upplevelse som tanken att klä av sig naken på skolgården en alldeles för kall höstdag under lunchrasten. Ännu värre var att mina idoler (gawd så jag hatar ordet) under denna anonyma period skulle producera och leverera några av deras bästa alster i deras karriär som i få avseenden fick något större genomslag i etern av mainstream.Vi börjar därför med det rätt kortlivade bandet Bad English som fick en monsterhit med When I See You Smile -89. Visst, en klassisk 80-tals ballad som nog lindrat ett och annat brustet hjärta under sin livstid. Men uppföljaren Backlash från -91 visade på en helt annan kapacitet där man bara kunde beundra magin. För mig upplevs den främst i de magiska Straight To Your Heart och Make Love Last. Exemplen är många, härnäst bjuder Winger upp till dans, ett band med flera stora hits. För vem kommer inte ihåg Miles Away med samma målgrupp som When I See You Smile. Tyvärr slog de igenom något år för sent för att lyckas överleva som exempelvis mina riktigt stora husgudar Bon Jovi. Winger är också ett av de mest ypperliga exemplen på att när det låter som allra bäst lyssnar folk som allra minst. Deras album Pull från -93 klassas i min bok som ett av de absolut bästa skivsläppen under hela 90-talet. Lyckligtvis kom dom tillbaka och producerade därefter ytterligare en magisk skiva, Karma, som såg dagens ljus så sent som förra året. Lyssna på Witness så förstår ni vad jag menar. Det finns så många exempel, ta bara Slang med Def Leppard, Prisoners In Paradise med Europe, men above allt annat heligt These Days med Bon Jovi.Men om man nu vältrat sig alldeles för länge i historien är fördelen att vi i nutid återigen fått acceptera att vi åtminstone hatar att vi älskar det ljuva 80-talet. Vissa återupptäcker Absolut Music-samlingar, Tommy Nilsson och AOR i samma anda som när det en gång begav sig. 2000-talet har tagit steget ut ur garderoben och in i varje individs liv som en gaykaraktäriserad eklekticism av historiens mest tongivande epos.
Frågan är bara vad man gör när 90-talet kommer åter. Fan vet.
Tills dess tar jag på mig skinnjackan och lyssnar på sommarens mixtape.
Rocksommar '10
3 kommentarer:
Jag hade pudelfrilla. Fast det kanske inte räknas om man är tjej. ;)
Emil Persson gillar, som väntat, detta. Förträfflig krönika OCH Spotifylista.
90-talet var verkligen ett hiskeligt musikdecennium (med nämnda undantag, och något personligt tillägg). Den dagen det får en revival emigrerar vi till Sayreville och förlorar oss i nostalgi.
Tolkia, klart det räknas. Titta bara på Vixen. Förträffligt.
Emil, ja hur är det man säger.. - home is where the heart is.
Skicka en kommentar