Lazlo, my name is Lazlo

Heipa, lungmedicinen är till världs ända. Jubel, rödvin och fanfarer natten lång. Ett under att man kommit ut på andra sidan askan med både hjärnan och lemmar i behåll. Konfrontationer med kandidatansvarig (for various reasons) gick jag, om än något smutsig, hel ur. Hur kommer det sig att personer som gillar ge psykiska tjuvnyp alltid backar som en feg mobbare när de konfronteras? Lägga svansen mellan benen, ursäkta sig och likt en pungråtta från Virginia spela död på plats. Övergår mitt ringa förstånd.

Annars är vardagen en produktiv pöl av missfärgad sputa där man simmar trögt av skyndsamt hotande deadlines. En produktivitet som kommer med den dyra kostnaden att det enda jag ser av min familj består av telefonsamtal innan de går och lägger sig. Sub-optimalt på en personlig nivå om vi säger så. Men terminstenta lurar runt hörnet (aka nästa vecka) där jag kunskapsmässigt inte lyckats knyta ihop säcken och förstå den fantastiska(?) helheten. Allting är som ett krackelerat pussel i mosaik där man inte lyckas se skogen för alla träd. Lägg till detta deadlines på att skriva case för både medicin och kirurgi, svänga ihop en åtminstone adekvat powerpoint att presentera på stort forskningsmöte i helgen och därefter kaskadvomera ut en hel vårvinters ackumulerad kunskap på ett litet bräde under tidspress. En dålig universitetsversion av Martha Stewart, det är jag det.