Inte en dag som alla andra

Nyligen var dörrarna till kylen och frysen helt tomma på remisser och kallelser för Isak. Inga operationer, inga läkarmöten eller utredningar. Som ett blankt blad där man för första gången på lång tid inte visste exakt vad som låg för dörren. En liten svag upplevelse av att bara få vara förälder till ett friskt barn utan något mer än vardagliga huvudbryn. Dagar av att bara vara med sin son som till råga på allt varken har en förkylning eller feber. Men säg den lycka som varar. Brevlådan fylls upp lika snabbt som lugnet just infunnit sig med nya återbesök, ny operationstid och nya utredningar. Allt för hans eget bästa om än det sliter på redan slitna föräldrar. Man seglar med alla motgångar och ovissheten, finner förtröstan i "det blir bättre med tiden..".

Begraver mig själv i studier med terminen på snar upphällning, det sista upploppet, när E plötsligt ropar "det här måste pappan se". Pappan går uppför trappan, utan förväntningar på något extraordinärt. Det jag ser är mer än extraordinärt, mer än lycka. Motgångar till trots ser jag den lilla grabben sitta alldeles själv för första gången. Sitter länge. Själv. Ler stolt och skrattandes. Lägger mig framför honom och han bara betraktar världen leendes från hans egna perspektiv. Har ingen kamera i närheten, men behovet är intet när en sådan lyckosam syn bränner sig fast i både hjärtat och näthinnan i samma ögonblick.

Kärleken är vad den är. Oundviklig. Tårfylld.

Och ärlig.