Måhända en fras likt många andra, men som i en kandidats oberäkneliga vardag blir den måttstock man jämviktas gentemot andra kandidater. Faktumet kvarstår alltjämt att inom ett universitetssjukhus faller det på de lärdas lott att utbilda sina akademiska avkommor och blivande kollegor. Vissa gör detta med passion, detaljrikedom och en genuin vilja av gladlynt karaktär. Andra, not as much. Och det är här titelspåret "Fake it 'til you make it" kommer i spel. Som kandidat är det francly ett jäbla rävspel att på en lagom nivå hävda sig i den vilt stridande ström av kandidathjon som passerar de lärdas vakfulla ögon.
Man bör, utöver ödmjukhet och med glatt leende, även om man på insidan bara vill spy galla över den urbota tråkmånsen till ÖL, visa att man inte har huvudet under armen och till diskussionerna om patienter och under ronder visa att man kan åtminstone någonting. Det är här man lägger sig till med "Fake it 'til you make it". Så länge man inte hasplar ur sig urbota dumheter och får andra att rynka på ögonbrynen är man ofta på den säkra sidan. Att låta ens handledare få veta när man känner till vissa saker i en patients sjukdomshistoria, om deras läkemedel, om någon specifik behandling - någonting. Att man läst in sig på det hela fem minuter innan ronden och att det fem minuter senare kommer segla ut från hjärnbarken är ingenting som ÖLen vet, bara en själv. Framfötter är bra att visa, framfötter skodda med lite kunskap kommer man lite längre, och om skorna samtidigt undviker ömma tår och trampar mjukt uppstår även en ödmjuk framtoning samt att ärligt alltid säga när man inte kan något. Det är måhända lite spel för galleriet, men om dessa gallerispel ökar chanser till underläkar-vik och att man betraktas som duktig och pålitlig har jag ingenting emot. En mycket vis professor yttrade en gång; "det är ok att tycka du själv är någon, så länge du vet att alla andra också är det.". Finns nog ett antal poäng att hämta i det resonemanget.
Man bör, utöver ödmjukhet och med glatt leende, även om man på insidan bara vill spy galla över den urbota tråkmånsen till ÖL, visa att man inte har huvudet under armen och till diskussionerna om patienter och under ronder visa att man kan åtminstone någonting. Det är här man lägger sig till med "Fake it 'til you make it". Så länge man inte hasplar ur sig urbota dumheter och får andra att rynka på ögonbrynen är man ofta på den säkra sidan. Att låta ens handledare få veta när man känner till vissa saker i en patients sjukdomshistoria, om deras läkemedel, om någon specifik behandling - någonting. Att man läst in sig på det hela fem minuter innan ronden och att det fem minuter senare kommer segla ut från hjärnbarken är ingenting som ÖLen vet, bara en själv. Framfötter är bra att visa, framfötter skodda med lite kunskap kommer man lite längre, och om skorna samtidigt undviker ömma tår och trampar mjukt uppstår även en ödmjuk framtoning samt att ärligt alltid säga när man inte kan något. Det är måhända lite spel för galleriet, men om dessa gallerispel ökar chanser till underläkar-vik och att man betraktas som duktig och pålitlig har jag ingenting emot. En mycket vis professor yttrade en gång; "det är ok att tycka du själv är någon, så länge du vet att alla andra också är det.". Finns nog ett antal poäng att hämta i det resonemanget.
2 kommentarer:
Om man kan tillräckligt mycket för att hålla skenet uppe så kanske man kan mer än man tror...
FiaLisa, kanske. Men samtidigt finns det de som kan så mycket mer (och även mindre) än mig på samma termin men har en dålig "sales pitch" när de är på klinik. Det handlar definitivt inte om enbart tidigare ackumulerad kunskap.
Skicka en kommentar