Påskledighetens ljuvliga session av socialrealistiska epos led slutligen mot sina sista klämtande minuter där den i en sista djup suck checkade ut och oresonligt knuffade tillbaka en liten mänsklig pjäs i sin vardag. Den blåvita dressen med en evigt diskutabel passform var bara att ikläda sig och därefter infinna både fötter liksom hjärna på vårdavdelningen i en okristligt tidig timma. Åtminstone i relationen till påsklovets sovmornar där barnen klivit upp före sin pappa och därefter börjat duka fram frukost (självfallet av anledningen att dom började känna av sin egna morgonhunger). Bara själva idéen att barnen gör frukost och tillåter sin pappa komma till dukat bord där man precis gnuggat sömngruset ur ögonen är en lyckokaka bättre än det mesta. Därefter bara fylla dagarna av utelek, brädspel, musik och luftgitarrer.
Men i måndagsmorgonens timma var det bara att knäppa ledigheten på näsan och dyka ned i vårdträskets förlovade djup. Nya patienter med långa journaler, jourfall inlagda under natten, rondande, remisskrivande och alla de uppgifter som underläkarna har på sitt bord (och därmed även kandidaternas). Jag är inte den som gillar stillasittande och lugn varpå jag hugger i direkt, ett MMT, flikar in med förslag på behandlingar, prover och utredningar och därmed relativt fort kommer på god fot med såväl ÖLen som avdelningens kår av underläkare. Arbetar undan nästan hela AT-läkarens arbetsuppgifter för dagen under förmiddagen varpå när hon säger att "det där borde vi göra" replikerar jag med "det är redan gjort". Vad kan jag säga - jag gillar min utbildning. Tar en lunch, hemlagad och krämig spenat- och tomatpasta med räkor och ruccola med kollegorna på jobbet, följt av att nya patienter kommer till avdelningen som jag pratar/skriver in och fixar klart innan eftermiddagsrondande.
Nu lite kvällsjobb på forskningslabbet med P från Brasilien. Bäst att hålla uppe tempot dessa sista skälvande dagarna av 20-talet. För när man väl har fyllt 30, då infinner sig automagiskt ett annat arbetstempo av lugnare karaktär.
Eller?
Men i måndagsmorgonens timma var det bara att knäppa ledigheten på näsan och dyka ned i vårdträskets förlovade djup. Nya patienter med långa journaler, jourfall inlagda under natten, rondande, remisskrivande och alla de uppgifter som underläkarna har på sitt bord (och därmed även kandidaternas). Jag är inte den som gillar stillasittande och lugn varpå jag hugger i direkt, ett MMT, flikar in med förslag på behandlingar, prover och utredningar och därmed relativt fort kommer på god fot med såväl ÖLen som avdelningens kår av underläkare. Arbetar undan nästan hela AT-läkarens arbetsuppgifter för dagen under förmiddagen varpå när hon säger att "det där borde vi göra" replikerar jag med "det är redan gjort". Vad kan jag säga - jag gillar min utbildning. Tar en lunch, hemlagad och krämig spenat- och tomatpasta med räkor och ruccola med kollegorna på jobbet, följt av att nya patienter kommer till avdelningen som jag pratar/skriver in och fixar klart innan eftermiddagsrondande.
Nu lite kvällsjobb på forskningslabbet med P från Brasilien. Bäst att hålla uppe tempot dessa sista skälvande dagarna av 20-talet. För när man väl har fyllt 30, då infinner sig automagiskt ett annat arbetstempo av lugnare karaktär.
Eller?
4 kommentarer:
Ehhh ... vad tror du (hint: jag är, som bekant, äldre än du)?
Tolkia, ehhh...... lalalaaa (denial springs eternal)
Hahaha, u wish.
Ett antal år äldre o klokare, vet jag att hastigheten beror mer på personlighet än ålder.
Tycker i min prekliniska verklighetslängtan att det verkar som du går från en toppentillvaro till en annan...!
Och villig att hålla med ovanstående, om ålder och tempo. Min Mamma hävdar visserligen att hon blivit tröttare med åren, men det började hon inte med förrän hon var 55 sådär, så tror nog du ska orka hålla tempo några månader till...
Skicka en kommentar