06 april, 2010

I en annan solnedgång

Lätt att säga är det. Hur man tror det ska vara, villfarelsen i att man tror sig besitta någon sorts förståelse för vad man i finare ordalag omskriver som bort- eller hädangång. Men döden är vad döden är, endast till just punkt och pricka död. Så där sitter jag, i en annan solnedgång jag får bevittna eftersom jag återigen lyckligtvis fick slå upp ögonen med en ny dag för dörren. Dagarna för med sig hela känslospektrat av upplevelser; ty jag har den fantastiska förmånen att ännu andas och ha ett hjärta som ännu en gång gjort det fördelaktiga valet att slå ännu några slag.
Med tiden av självreflekterande infinner sig i vardagen till slut en djupare förståelse, en acceptans av det redan passerade. Hur jag ännu får se solen gå ner, och upp, även när andra som så många gånger värmt hjärtat mitt till smältande grader ofrivilligt varit tvungna ge upp sina egna hjärtslag. Deras värme, ja essensen av deras liv, förblir sann och levande inom en själv. Man ser historien av händelsers väv i de små liven omkring en. Små egenheter som ettrigt gör en påmind om var de la sin predisponibla bakgrund. Och man vet så tydligt att det man saknar lever kvar inom en själv och de runt omkring en, då är förlusten över deras nu tysta hjärtan lättare bära med sig. För solen går alltid upp, bara betraktaren ändras med tidens absoluta och tillika resoluta tickande.