15 februari, 2010

Really, dear Gomer, it's a trauma thing...

Helgen avrundades, förutom en hel del familjetid, med kirurgjour lördag kväll och natt. Vad man alltid vet, även om det inte är löningshelg (då är det än värre) är att man mellan 00:00 och 03:30 kommer få suturera ihop veckans kvot av fyllesvin som tycker det är en fabulös idé att antingen placera sina knytnävar i någon annans ansikte eller frivilligt valda fönsterrutor. Denna lördag var inget undantag.
Denna vecka med The Hofmeister, primärjour på kirurgen no less, började i så sakta tempo att till och med repetition av lungmedicinen var ett upplyftande mått. Sedan råkade jag tyvärr mynta de mest förbjudna orden "vad lugnt vi har det idag…" inne på sköterske-expeditionen. "Ssschhhh!!!" fick jag bara till svar. "Säg aldrig så, då kommer det bli kaos och kalabalik hela eftermiddagen!".

Och lita på att kaoset kom hand i hand med kalabaliken.

Efter lunchtid kom det så smått lite lätt ömmande bukar, ingen stress eller press. Jag sitter som bäst och dikterar en anteckning efter ett patientbesök när helt plötsligt varenda sökare inom 30 meters avstånd börjar tjuta som ett adrenalinstint brandlarm. Multitrauma. Detta trauma. Vilka resurser som rinner till. Vilken struktur. Vilket arbetssätt. Alla vet sin plats och sina arbetsuppgifter. Jag är med och tar hand om den ena och mest skadade patienten. Än en gång får jag den där fantastiska känslan av att jag i stressade situationer blir lugn som en filbunke på Stesolid. Förvisso står jag där helt utan arbetsuppgifter och mer liknande ett maskformigt bihang där jag endast gör vad som sägs åt mig att jag ska göra. Men jag gillar’t, skarpt. Stabilisera, akuta undersökningar, snabba och adekvata beslut. Allt går som en oljad blixt på räkmacka. Det är så här man räddar liv.

Efter att adrenalinet stillats någotsånär fortsätter jag harva igenom eftermiddagens skörd av patienter. Traumat tog sin lilla tid och därmed har väntrummet hunnit backa upp lika mycket som Tony Irving trycker ned Marcus Birro i den uppenbara smutsen att poeten just doesn’t dance. Patienter skrivs in, andra skrivs hem, sedan skriver jag ut mig själv med recept på lätt huvudvärk, godis, Mammoth på dvd och pasta med skaldjur. I morgon är en annan dag. En annan dag på kirurgakuten that is.

Och för att sammanfatta;
"There is no body cavity that cannot be reached with a #14G needle and a good strong arm."

4 kommentarer:

carro sa...

Hejhopp! Jag pluggar läkare ja, men har bara gått en månad. Det är helt okej än så länge, idag kom dock Biochemistry och The Cell på posten så vi får väl se hur länge det känns okej... ;) gillar din blogg förresten, man har något att se fram emot senare i utbildningen! vilken termin läser du?
Ha det gött! (som det heter i Göteborg)

Doktoranden sa...

Carro, ah - den charmerande och ypperliga "the brick" har man ju harvat med en gång i tiden. Trevligt att du gillar bloggen. Jag läser T7 just nu.

Carro sa...

Haha, bara som en ironisk tillfällighet fick jag veta schemat för molekylära cellbiologin och nu känns allt som en total motsats till okej.
Hur känns det, eller.. känns det som att utbildningen går trögt eller rullar terminerna på?

Doktoranden sa...

Carro, terminerna bara sveper fram. Kliniker, jourer, föreläsningar, seminarier, regiontjänstgöringar och mer därtill. Dessutom forskar jag på halvtid och har familjen att ta hand om. Tiden räcker knappt till emellanåt.