23 februari, 2010

E

Starta låten.

Läs.

Om ni har åldern inne känner ni säkert till historien om när Superman flyger som en vettvilling runt Jorden för att ändra dess rotation och rädda hans käraste Lois Lane, ofrivilligt begraven i en jordbävning. Lite grann vill jag likna situationen vid min egna, minus den röda capen, att kunna vrida tillbaka tiden för att leva i den fantastiska bubblan av "ignorance is bliss". Istället är min cape vit och blå, prydligt stämplad med landstingets logo. Jag iklär mig en roll lokaliserad i den helt andra extremen av normalfördelningsspektrat, men hela tiden brottandes med tankarna om framtidens ovisshet. Är det så här schizofreni kan ta sin bisarra början? Hope not. Men verkligheten är vad den är och de senaste dagarna har den verkligheten grävt djupare spår än man över huvudtaget förmår föreställa sig. Man omvärderar, funderar, utvärderar - värderar allt på silverfat. Från familj till jobb, från studier till frivillig tid.

Mitt i allt i denna cirkus av upp och ner finns det ingen jag beundrar mer än min fru E. Många lär säga det är tungt och jobbigt att bedriva jobb och studier samtidigt som man hamnat i detta energidränerande state of mind, och visst, det är det. Men samtidigt ska man inte förbise, just för att man måste, att man delvis kopplar ur cirkusen då man i sin cape innehar en roll där andras människor är tvunget vara i fokus än sitt eget. E befinner sig dessvärre i detta konstanta brus av sjudande, omvälvande nya tillstånd där jag istället har möjligheten att sänka volymen för stunden och tvunget frångå det under perioder. Så om även hon beskriver sig som en pms-överkörd hamster för banaliteten att paprikapulvret är slut finns det ingen jag högaktar, beundrar och älskar så mycket som just henne. I jämförelse har jag inte ett dugg att komma med. Men så hade jag också turen att få gifta mig med henne. Det är inte fy skam. Alls.

Så oavsett om jag står och håller hakar på en 11-timmars whipple, pipetterar vätskor på labbet, sitter i möten eller är hemmavid och läser sagor för barnen i grabbens myshörna är det alltid en och samma sak som håller ihop allting - E. She's my coyote ugly.

Tillsammans klarar vi av vad som helst.

Även det här.

2 kommentarer:

Pysseliten sa...

Bra skrivet!! Det kräver nog sin man/kvinna, att leva med en student/doktorand emellanåt ...

Doktoranden sa...

Pysseliten, ja hon är onekligen den bästa sidan av mig.