18 februari, 2010

22q11

Upplevelsen i att sitta och stirra rakt ut genom vindrutan på en motorväg i mörker, omgiven av mörkt snöklädda träd som sveper förbi, med de enda ljuspunkterna är de reflexklädda stolpar som hindrar en från att köra fordonet rakt ut i periferin. Att fortfarande hålla sig på vägen, att fortsätta framåt, även när tankarna sveper genom hjärnan som den värsta av orkaner. Den ena tanken byts ut till en ny utan att man har tillstymmelsen av en minimal möjlighet att kunna sortera eller bilda något konstruktivt ur det chockartade kaos som råder. Ändå fortsätter vägen. Framåt. Monotont tuggande som en dålig roman utan ett till synes slut där varje ord att läsa är en monumental ansträngning. Ändå måste man framåt.

Ingenting, och jag menar verkligen ingenting, är så svårt som när en händelse ställer allting på kant. När någonting får nästan allting annat att blekna ut i periferin till en suddig massa utom den där enskilda saken som förändrar allt. Den enskilda saken som förklarar historien, lägger reflektionerna i nuet och siar om en så oviss framtid att grundvalarna man står och faller med rämnar hämningslöst under en. Vad gör man när ens barn får en diagnos som för resten av ens liv ändrar på allting? Hur gör man?

Varje gång vi människor ställs inför ytterligheter vi inte kan förmå ska hända oss själva utan bara andra dyker den alltid eviga frågan upp; varför? Varför han? Varför vi? Varför, varför, varför? Och lika bisarrt skulle man kunna svara på frågan med det banala ordet "därför". Därför ingen vet, därför att det bara hände, därför att det bara blev. Därför att.... ja vad fan vet jag, kanske därför att min största oro var att jag skulle få ett barn som var sjukt i någon form. Men nej, att använda ordet "sjukt" i sammanhanget är bara fel, och inte heller finns det någon logik i mitt resonemang utan snarare är det endast resultatet av oförstånd och frustration där man varken vet ut eller in om någonting. Vårat barn är inte "sjukt", han är bara....sig själv.

Han är endast sig själv med catch22 och jag älskar honom ovillkorligen för exakt den han är. Det är så det är att vara pappa.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Ujuj, vad säger man? Heja Isak!

Sara sa...

Ja fy fan, vad ska man säga? Enter Livet, liksom... Mycket värme till er!

Dr Wannabee sa...

Önskar jag kunde säga att allt kommer bli bra och ordna sig. Men det kan jag ju inte.
Men Isak har iaf dig som pappa. Och det är inte illa.
Kramar om, och hoppas att sjukdomen är av den milda varianten.

FiaLisa sa...

Jag vet inte vad jag ska säga. Skickar många kramar istället.

dark sa...

skickar stärkande, varma kramar till hela familjen.

Maskrosen sa...

Ser att du har hittat Abbes blogg. En bra start! Tänker på dig och skickar en styrkekram!

Anonym sa...

Blev väldigt rörd av att läsa dina ord om sonen och sjukdomen. Tack för att du delar med dig. Det får oss andra att uppskatta det fina i livet. Hoppas det går så bra som det kan gå.

Anonym sa...

Finner inga ord.
Skickar en varm styrkekram genom cyberrymden istället.

Marie sa...

Kan bara instämma med allt som redan sagts här (fattade texten ordentligt först nu, eller rättare sagt, såg rubriken först nu).

Fredrik sa...

Mellanbarnet, ja heja indeed!

Sara, det behövs med tanke på vädret.

Drw, vi hoppas alla på det allra bästa i alla aspekter. Teh halmstrån omvisägerså.

Fialisa, att säga att man inte vet vad man ska ska säga säger rätt mycket trots allt.

Meete, tack.

Maskrosen, Abbe har jag läst ganska länge men det fick en helt annan betydelse numera. En magisk blogg. Tack för omtanken bästa Maskrosen. Iväg och ät frukost nu! :)

Anonym, det hoppas vi också. Tack.

Forskarmamman, men känslan i dina ord känns. Det betyder mycket.

Mårr, tack bästa du.

Anna sa...

Huu, plutt.
Men vilken tur i den satans jävla skitoturen han ändå haft som fått en sån superfin räserbra familj. Det väger jäkligt tungt i andra vågskålen.

Fredrik sa...

Anna, vilka fina ord. Jag rådnar rodney. Verkligen.