Nefrologin är till ända och nya utmaningar står för dörren. Mitt initiala missnöje över njurens uttalade tråkighet var svår nog att förbise, men till trots så lyckades detta bananformiga och komplexa organ ändå blidka sig in och fånga mitt intresse. Ofta är det nog så, vilket jag insett, att intresset växer i symbios med förståelsen och njuren är i grund och botten jäbligt komplex att förstå sig på. De sista dagarna hade man blivit varm i sin pyjamas och skickade remisser till höger och vänster, sprang fram och tillbaka mellan patienter, ja man fann tillvaron rent av spännande med en touch av behaglighet. Men som alltid, vilket verkar vara kandidatens lott i utbildningen, så tar placeringarna alltid slut exakt när man börjar komma in i händelseförloppens epicentrum.
Istället står nu enligt planerna sex veckor kirurgi och min initiala glädje kan utan tvekan jämföras med hur negativ och bortkommen Lars Ohly skulle uppfattas i ett skatteparadis som Luxemburg. De två första veckorna blir det norrlandsturné till annat sjukhus vilket, om än kirurgi är fokus, har den medföljande fördelen att uppleva en annan vårdmiljö än hemmahuset. Tyvärr ingår också, som enligt utsago från kandidatkollegor, deras kassa journalsystem. Men ge mig ett landsting med ett briljant journalsystem utan floskler så bjuder jag på kaffe any day of the week.
Överlag måste sägas att terminen är tung as hell. Konstant klinikspringande balanseras med caserapporter, jourande, sena labkvällar, bokmalsnötande och därmed som den miserabla konsekvensen alldeles för lite tid med familjen. När denna termin av exsudativt självspäkande är till ända har jag endast pappaledighet i storleksordning av månader att njuta av. Vällingsflaskor, dräggel, barnvagnsrace, picknickar, lata dagar på stranden; ja ni vet - såpbubbeleufori när den är som bäst. Räkna dock inte med bloggskriverier om snuttifierat familjeliv, I don't roll that way. Sådant sköter fantastiska individer som, to mention a few, Abbes pappa och Jonas långt mycket bättre än jag själv.
Jag är ju bitter, cynisk och naivt inskränkt.
Det går inte att rucka på den bilden.
Ok?
Istället står nu enligt planerna sex veckor kirurgi och min initiala glädje kan utan tvekan jämföras med hur negativ och bortkommen Lars Ohly skulle uppfattas i ett skatteparadis som Luxemburg. De två första veckorna blir det norrlandsturné till annat sjukhus vilket, om än kirurgi är fokus, har den medföljande fördelen att uppleva en annan vårdmiljö än hemmahuset. Tyvärr ingår också, som enligt utsago från kandidatkollegor, deras kassa journalsystem. Men ge mig ett landsting med ett briljant journalsystem utan floskler så bjuder jag på kaffe any day of the week.
Överlag måste sägas att terminen är tung as hell. Konstant klinikspringande balanseras med caserapporter, jourande, sena labkvällar, bokmalsnötande och därmed som den miserabla konsekvensen alldeles för lite tid med familjen. När denna termin av exsudativt självspäkande är till ända har jag endast pappaledighet i storleksordning av månader att njuta av. Vällingsflaskor, dräggel, barnvagnsrace, picknickar, lata dagar på stranden; ja ni vet - såpbubbeleufori när den är som bäst. Räkna dock inte med bloggskriverier om snuttifierat familjeliv, I don't roll that way. Sådant sköter fantastiska individer som, to mention a few, Abbes pappa och Jonas långt mycket bättre än jag själv.
Jag är ju bitter, cynisk och naivt inskränkt.
Det går inte att rucka på den bilden.
Ok?
4 kommentarer:
"Njuren är njurformad" sa vår anatomiprofessor med ljuvlig holländsk brytning - so, no bananas. Nope.
Mårran, nu ställer du ju allt på ända här. Totalt bananmos på två sekunder blankt. Tack för den.
Vad gör jag nu?
Bara håll dig i den tanken. Njuren är njurformad.
("Embryot ser ut som en rödspätta" sa han också, om du vill variera bilderna lite :))
Mårr, rödspätta it is.
Skicka en kommentar