A smorgasboard of surgeries

Fifan vad roligt kirurgi är.

Who would have thought.

- 10 blade please...

E

Starta låten.

Läs.

Om ni har åldern inne känner ni säkert till historien om när Superman flyger som en vettvilling runt Jorden för att ändra dess rotation och rädda hans käraste Lois Lane, ofrivilligt begraven i en jordbävning. Lite grann vill jag likna situationen vid min egna, minus den röda capen, att kunna vrida tillbaka tiden för att leva i den fantastiska bubblan av "ignorance is bliss". Istället är min cape vit och blå, prydligt stämplad med landstingets logo. Jag iklär mig en roll lokaliserad i den helt andra extremen av normalfördelningsspektrat, men hela tiden brottandes med tankarna om framtidens ovisshet. Är det så här schizofreni kan ta sin bisarra början? Hope not. Men verkligheten är vad den är och de senaste dagarna har den verkligheten grävt djupare spår än man över huvudtaget förmår föreställa sig. Man omvärderar, funderar, utvärderar - värderar allt på silverfat. Från familj till jobb, från studier till frivillig tid.

Mitt i allt i denna cirkus av upp och ner finns det ingen jag beundrar mer än min fru E. Många lär säga det är tungt och jobbigt att bedriva jobb och studier samtidigt som man hamnat i detta energidränerande state of mind, och visst, det är det. Men samtidigt ska man inte förbise, just för att man måste, att man delvis kopplar ur cirkusen då man i sin cape innehar en roll där andras människor är tvunget vara i fokus än sitt eget. E befinner sig dessvärre i detta konstanta brus av sjudande, omvälvande nya tillstånd där jag istället har möjligheten att sänka volymen för stunden och tvunget frångå det under perioder. Så om även hon beskriver sig som en pms-överkörd hamster för banaliteten att paprikapulvret är slut finns det ingen jag högaktar, beundrar och älskar så mycket som just henne. I jämförelse har jag inte ett dugg att komma med. Men så hade jag också turen att få gifta mig med henne. Det är inte fy skam. Alls.

Så oavsett om jag står och håller hakar på en 11-timmars whipple, pipetterar vätskor på labbet, sitter i möten eller är hemmavid och läser sagor för barnen i grabbens myshörna är det alltid en och samma sak som håller ihop allting - E. She's my coyote ugly.

Tillsammans klarar vi av vad som helst.

Även det här.

22q11

Upplevelsen i att sitta och stirra rakt ut genom vindrutan på en motorväg i mörker, omgiven av mörkt snöklädda träd som sveper förbi, med de enda ljuspunkterna är de reflexklädda stolpar som hindrar en från att köra fordonet rakt ut i periferin. Att fortfarande hålla sig på vägen, att fortsätta framåt, även när tankarna sveper genom hjärnan som den värsta av orkaner. Den ena tanken byts ut till en ny utan att man har tillstymmelsen av en minimal möjlighet att kunna sortera eller bilda något konstruktivt ur det chockartade kaos som råder. Ändå fortsätter vägen. Framåt. Monotont tuggande som en dålig roman utan ett till synes slut där varje ord att läsa är en monumental ansträngning. Ändå måste man framåt.

Ingenting, och jag menar verkligen ingenting, är så svårt som när en händelse ställer allting på kant. När någonting får nästan allting annat att blekna ut i periferin till en suddig massa utom den där enskilda saken som förändrar allt. Den enskilda saken som förklarar historien, lägger reflektionerna i nuet och siar om en så oviss framtid att grundvalarna man står och faller med rämnar hämningslöst under en. Vad gör man när ens barn får en diagnos som för resten av ens liv ändrar på allting? Hur gör man?

Varje gång vi människor ställs inför ytterligheter vi inte kan förmå ska hända oss själva utan bara andra dyker den alltid eviga frågan upp; varför? Varför han? Varför vi? Varför, varför, varför? Och lika bisarrt skulle man kunna svara på frågan med det banala ordet "därför". Därför ingen vet, därför att det bara hände, därför att det bara blev. Därför att.... ja vad fan vet jag, kanske därför att min största oro var att jag skulle få ett barn som var sjukt i någon form. Men nej, att använda ordet "sjukt" i sammanhanget är bara fel, och inte heller finns det någon logik i mitt resonemang utan snarare är det endast resultatet av oförstånd och frustration där man varken vet ut eller in om någonting. Vårat barn är inte "sjukt", han är bara....sig själv.

Han är endast sig själv med catch22 och jag älskar honom ovillkorligen för exakt den han är. Det är så det är att vara pappa.

Really, dear Gomer, it's a trauma thing...

Helgen avrundades, förutom en hel del familjetid, med kirurgjour lördag kväll och natt. Vad man alltid vet, även om det inte är löningshelg (då är det än värre) är att man mellan 00:00 och 03:30 kommer få suturera ihop veckans kvot av fyllesvin som tycker det är en fabulös idé att antingen placera sina knytnävar i någon annans ansikte eller frivilligt valda fönsterrutor. Denna lördag var inget undantag.
Denna vecka med The Hofmeister, primärjour på kirurgen no less, började i så sakta tempo att till och med repetition av lungmedicinen var ett upplyftande mått. Sedan råkade jag tyvärr mynta de mest förbjudna orden "vad lugnt vi har det idag…" inne på sköterske-expeditionen. "Ssschhhh!!!" fick jag bara till svar. "Säg aldrig så, då kommer det bli kaos och kalabalik hela eftermiddagen!".

Och lita på att kaoset kom hand i hand med kalabaliken.

Efter lunchtid kom det så smått lite lätt ömmande bukar, ingen stress eller press. Jag sitter som bäst och dikterar en anteckning efter ett patientbesök när helt plötsligt varenda sökare inom 30 meters avstånd börjar tjuta som ett adrenalinstint brandlarm. Multitrauma. Detta trauma. Vilka resurser som rinner till. Vilken struktur. Vilket arbetssätt. Alla vet sin plats och sina arbetsuppgifter. Jag är med och tar hand om den ena och mest skadade patienten. Än en gång får jag den där fantastiska känslan av att jag i stressade situationer blir lugn som en filbunke på Stesolid. Förvisso står jag där helt utan arbetsuppgifter och mer liknande ett maskformigt bihang där jag endast gör vad som sägs åt mig att jag ska göra. Men jag gillar’t, skarpt. Stabilisera, akuta undersökningar, snabba och adekvata beslut. Allt går som en oljad blixt på räkmacka. Det är så här man räddar liv.

Efter att adrenalinet stillats någotsånär fortsätter jag harva igenom eftermiddagens skörd av patienter. Traumat tog sin lilla tid och därmed har väntrummet hunnit backa upp lika mycket som Tony Irving trycker ned Marcus Birro i den uppenbara smutsen att poeten just doesn’t dance. Patienter skrivs in, andra skrivs hem, sedan skriver jag ut mig själv med recept på lätt huvudvärk, godis, Mammoth på dvd och pasta med skaldjur. I morgon är en annan dag. En annan dag på kirurgakuten that is.

Och för att sammanfatta;
"There is no body cavity that cannot be reached with a #14G needle and a good strong arm."

Lovi lovi

Och således är därmed vardagsveckan avslutad med helgen som stundar. De senaste dagarna har varit mer givande än vad som initialt ens nämnvärt kunde hoppas på. Metoder, begrepp, termer, arbetsförfaranden, nya människor och kontakter, historier, patienter, mediciner, operationer och fan samt hans genuint obesa moster. Preklin släng dig i väggen, det har inget med läkeriets kärna att göra mer än att ge någon sorts grundkunskap så man inte faller omkull fullständigt när man grillas i kunskap av ÖLen för dagen. Igår var jag 1:e op-assistent x2 och således stod med händerna i bukar, vred och vände, suturerat ihop långa sår, learning by doing som det så sniggt kallas på vårt andra modersmål. Det är fullständigt fascinerande att först prata med en patient pre-operativt om vad som ska göras, därefter samma eller nästföljande dag gå in i en op-sal och utföra det man pratat om i några timmar för att den efterföljande dagen träffa patienten i ett vaket och friskare tillstånd. I love it.

Utöver det så jobbades det idag halvdag (tydligen enl rutin) där det varje charmanta fredag bjuds på affärslunch. Det inmundigades västerbottensostkyckling med rostad mandel, potatis- och palsternacksmos samt grillade grönsaker med citronbalsamico. Till detta xanadús frukt- och valnötsbröd med västerbottensostsmör. Som dessert var det krämig kladdkaka med vispad grädde. Därefter tog jag, löjligt mätt och belåten I might add, min iFån som i sig fått installerad en fantastisk applikation av kamerafilter samt film modell vintage. Faktum är att ju bättre och mer man fotar med vettig fotoutrustning, desto mer vill man också jobba med något enklare. Till detta funkar min iFån helt perfekt. Fotoexempel över detta kommer när denna regionsplacering är till ända.

Sedan beställde jag House of God. Nu ska det lagas middag och i morgon är det kvälls/nattjour på kirurgakuten.

Rumpdoktor

Addera ihop ett myller av långa operationer, iva- och avdelningsrondande, hårdkolsgrillning i kunskapsuppvisande av charmant burdusa med genuint genomsnälla ÖLen C.O, konsultationer, diktafonhärjande, rektoskopier, blod och till råga på allt en kaskadvomering över stetoskopet när man står och lyssnar efter tarmljud som bihang till kirurgjouren på akuten. Mark my words att aldrig har handspriten hanterats så våldsamt. "Still not cle-he-hean" som Mården myntade så fantastiskt.

Kirurgplaceringen tre dagar in regerar våldsamt och slår nefrologin hårt på fingrarna när det kommer till action och adrenalinpåslag. Inte till den grad att jag ser mig själv som kirurg, nosiree, men att stirra samt känna efter strukturer live i en människokropp är ganska, well, häftigt för att använda ett pubertalt fjortisslang. Doften av diatermi är dock inte världens mest behagliga för näsan, så mycket kan man ju säga.

Summa sumarum odlar jag således huvudvärk varje dag av nya ord, nya diagnoser, nya tekniker, ny kunskap; ja det är mycket nytt. I morgon heldags-op i snigg mössa. "It's another day in paradise" som min handledare Hofmeister myntade.

Dagens ledord: Rumpdoktor.

"liten" reflektion

Nefrologin är till ända och nya utmaningar står för dörren. Mitt initiala missnöje över njurens uttalade tråkighet var svår nog att förbise, men till trots så lyckades detta bananformiga och komplexa organ ändå blidka sig in och fånga mitt intresse. Ofta är det nog så, vilket jag insett, att intresset växer i symbios med förståelsen och njuren är i grund och botten jäbligt komplex att förstå sig på. De sista dagarna hade man blivit varm i sin pyjamas och skickade remisser till höger och vänster, sprang fram och tillbaka mellan patienter, ja man fann tillvaron rent av spännande med en touch av behaglighet. Men som alltid, vilket verkar vara kandidatens lott i utbildningen, så tar placeringarna alltid slut exakt när man börjar komma in i händelseförloppens epicentrum.

Istället står nu enligt planerna sex veckor kirurgi och min initiala glädje kan utan tvekan jämföras med hur negativ och bortkommen Lars Ohly skulle uppfattas i ett skatteparadis som Luxemburg. De två första veckorna blir det norrlandsturné till annat sjukhus vilket, om än kirurgi är fokus, har den medföljande fördelen att uppleva en annan vårdmiljö än hemmahuset. Tyvärr ingår också, som enligt utsago från kandidatkollegor, deras kassa journalsystem. Men ge mig ett landsting med ett briljant journalsystem utan floskler så bjuder jag på kaffe any day of the week.

Överlag måste sägas att terminen är tung as hell. Konstant klinikspringande balanseras med caserapporter, jourande, sena labkvällar, bokmalsnötande och därmed som den miserabla konsekvensen alldeles för lite tid med familjen. När denna termin av exsudativt självspäkande är till ända har jag endast pappaledighet i storleksordning av månader att njuta av. Vällingsflaskor, dräggel, barnvagnsrace, picknickar, lata dagar på stranden; ja ni vet - såpbubbeleufori när den är som bäst. Räkna dock inte med bloggskriverier om snuttifierat familjeliv, I don't roll that way. Sådant sköter fantastiska individer som, to mention a few, Abbes pappa och Jonas långt mycket bättre än jag själv.

Jag är ju bitter, cynisk och naivt inskränkt.

Det går inte att rucka på den bilden.

Ok?

Feber?

Jobbar kväll på labbet efter en givande dag på klinik.

Och lyssnar på Keith Urban!?

Fråga INTE varför.