T I L o L

Instigen i natten svänger man runt. Blicken faller mot de mörka hörnen som gömmer skuggor omöjliga att synliggöra. Utanför det immiga fönsterglaset river vinden i de mörka grenarna och tar med sig de brungröna löven i sin entoniga framfart. Regnet spelar sin dova och monotona melodi mot plåttaket ovanför. Det inte direkt kalla men ej heller behagligt varma trägolvet kittlar de nakna fotsulor som vilar emot träytan. Väggarnas illustration förblir höjt i dunkel då natten och mörkret tilltalande omsveper en alldeles nära in på hudkostymen.

Rummet inviterar till en avskalad behaglighet utan bekvämligheter, en fristad för tankar, funderingar över sorg, förlust och framtid. Ett avgränsat lufttomt utrymme för reflektion där ingen annan kan tränga in i ens upplevda realitet.

Rummet är inte förankrat i någon verklighet. Det finns var man än är, när man än sluter sina ögon och på inga villkor låter tankarna begränsa koncepten över vad som är tid och rum i en benignt neoplastisk värld.


Mixtape: The Inevitable Loss of Life

Tom McRae - Hummingbird Song
Kelly Clarkson - Already Gone
Mumbai Grooves - Jai Ho (from 'Slumdog Millionare')
Nightwish - Meadows Of Heaven (orchestral version)
James Newton Howard - Maddy & Archer
James Newton Howard - Thought I'd Never Call?
Dario Marianelli - Erica
Klaus Badelt - Linda And Jim
Kate Havnevik - Grace
MoZella - Light Years Away
Transatlantic - Bridge Across Forever
Athlete - Street Map
Switchfoot - The Shadow Proces The Sunshine
Green River Ordinance - On Your Own
Goo Goo Dolls - Without You Here
Sunrise Avenue - Heal me (acoustic)

Läkarvårderns fula byk med ett bitterljuvt slut

Precis som Maskrosen tittar jag på den senaste serien ifrån Uppdrag Granskning, ett ingående reportage om det horribla som stafettläkeri ofta kan innebära. För er som inte känner till vad en stafettläkare är så är det en läkare som hela tiden jobbar på olika platser, dvs de hyrs in från bemanningsföretag. Resultatet av detta system innebär att de patienter som träffar dessa läkare aldrig, eller åtminstone mycket sällan, får någon kontinuitet i sina läkarsamtal och många diagnoser blir därmed ofta fel med både allvarliga och till och med dödliga konsekvenser i sitt kölvatten. Låter det osannolikt eller bisarrt? Tyvärr är det varken det ena eller andra utan en ytterst reell verklighet som många människor i mindre orter och samhällen möter där brist på personal är som allra mest tydlig. Men frågan är vad kan man göra när det inte finns nog många utbildade läkare för att motsvara efterfrågan?

Sitt allra bästa antar jag. Det går inte att på hälsocentraler meddela patienter "nej du får återkomma om fem år när vi utbildat fler läkare", det måste trots allt finnas någon läkare där och man gör därför det bästa av situationen. Ja om det vore så väl, för tyvärr görs det allt som oftast inte alls det bästa av situationen. Flera stafettläkare har tidigare flera HSAN och Lex Maria anmälningar i sitt plumpa protokoll efter sig, och något särskilt förtroende inger det knappast. Att jag sedan sitter och ser en hälsocentrals verksamhetschef sitta och blåljuga att han inte skulle ha känt till en specifik läkares olämplighet att utöva yrket i fråga gör mig helt bestört. Om nu patienterna själva skulle ha känt till läkarens olämplighet, vilket de i princip aldrig gör, tror ni de hade valt att låta sig behandlas av denna? I think not. Nej, istället blundas och tittas det bakom skygglappar i hopp om att ingen ska se de vansinnigt ökade kostnader som blir för både landsting och skattebetalare, men det jag finner värst utav allt är alla de läkare som medvetet gör dessa val och bidrar till ökade problem. Läkare väljer alltså, medvetet, att hellre jobba stafett vilket på deras pluskonton innebär högre löner för mindre arbete men på de stora minuskontona att man i hög grad riskerar patientsäkerhet, att missa diagnoser, att ta felaktiga beslut som leder till onödigt lidande och till och med död för andra människor. Jag vet inte om jag egentligen kommer fram till något med allt mitt prat, men samtidigt blir jag så djupt förbannad och bestört över vad jag ser. Är det så illa att kärnan i alltihop endast bottnar i människans alltjämt giriga levnadsförfaranden att mycket måste ha mer? Tell me it isn't so. Kan det inte räcka med den värdighet och förtroende man faktiskt får genom att ha möjligheten att hjälpa människor? Har man den borde det ta mig fan uträttas med värdighet och professionalitet!

Men just som Maskrosen också skriver håller jag med om, och jag citerar: "Men det finns också många som är väldigt kompetenta och yrkeskunniga. Om dessa duktiga människor kan tänka sig att byta stad för ett tag och hjälpa en vårdcentral och patienter som behöver läkare tänker jag bara lyfta på hatten för dem."

Vidare så går vi från A till B och därmed någonting som vi alla kan göra oavsett vår bakgrund, kunskap eller någonting annat. Att ge blod. Gick till blodcentralen, as always, med de två veckors mellanrum man måste ha för att lämna plasma (helblod får man endast lämna 3-4 ggr per år). Fyller i den sedvanliga hälsoblanketten och knatar in i tappningshallen där sedan sköterskan bakom disken tittar nästan bedjande på mig.

- Är det du som ska lämna plasma?

- Jepp.

- Skulle du, möjligtvis, snälla, kunna lämna helblod istället..?

- Visst, inga problem alls.

Hon ser extremt lättad ut och jag får då höra att sjukhuset just nu lider stor brist av just A blod som rinner runt i mina vener och artärer. Sedan slås jag, som så många gånger förr, av den bisarra ekvationen på det fåtal människor som lämnar blod (12-15% av befolkningen) kontra det behov som finns. Sedan blir jag, som så många gånger förr, förbannad över det faktum att fullt friska människor som kvalificerar sig för blodgivning inte ens gör det. Vad är ni rädda för? Ett litet nålstick som svider till i två sekunder? Två ynka svidande sekunder och för det kan du gott och väl ha räddat livet på en annan människa! Jag var patologiskt rädd för nålar som barn och i ungdomsåren men överkom hela nålfobin genom att bli just blodgivare. Tänk dig själv, skulle du ta emot blod om du var svårt sjuk och behövde det för att tillfriskna? I de allra flesta fall tror jag du svarar ja utan någon särskilt lång betänketid. Varför ska man då ens fundera när det kommer till raka motsatsen om att donera?
Efter mitt besök på blodcentralen är jag på väg genom sjukhuset tillbaka till jobbet. Framför mig går en sjuksköterska med tre påsar blod. Vi åker samma hiss upp, hon kliver av på våningen för THIVA, intensivvårdsavdelningen för thorax (hjärta/lungor) och kvar står jag med bandaget runt armen medan hissen tar något ytterligare steg uppåt. De tre påsarna hon bär med sig in på avdelningen motsvarar allt det blod en människa fått lämna under ett helt år. Jag tänker bara på vilken tur att just den eller de människor som lämnat blodet därmed ger en patient inne på den avdelningen fortsatt hopp om att kunna bli fullt frisk.

Om du ger blod så ger du andra chansen till ett fortsatt liv.

Är så upprörd nu att jag skippar kvällscappucinon. Det egna sympatikuspåslaget lär räcka till morgonkvisten no doubt.

Dagens bästa Entourage-citat

Ari Gold at a staff meeting:

"You all have one goal today - to get Vincent Chase's brother, Johnny Chase a job - ANY job. I don't care if it's a porn shoot where he is being gang raped by a gaggle of silverback apes, if there are cameras rolling, everybody wins."

Mentaldränage eller this is the way of life

Satt på jobbet igår och huvudet bara snurrade. Kände mig illamående, trött, knäckt och mentalt bruten på mitten. Som om mina cerebrala hemisfärer hade åkt till vitt skilda semesterorter for the day. Om det var en kombination av alldeles för hård träning kopplat med för lite sömn och för lite mat kan spekuleras i, men bra mådde jag i vilket fall inte. Kan man sätta ett thoraxdränage för att laka ur trötthet? I wish. Självfallet är det också sådana dagar man har beställt en massa saker till jobbet som måste tas om hand och inte kan vänta ty det vore en smärre ekonomisk katastrof att ignorera varpå jag gjorde det absolut mest kritiska. For sedan hem och virade in mig i en självömkande tyck-synd-om-mig-själv-filt och klämde en säsong av fantastiska Entourage, serien jag kommit in i en halv livstid efter alla andra (nej jag har heller ännu inte sett True Blood och borde därmed iklä mig horluva).

Lunchade idag med alltid lika trevliga och snabbpratande C på ett ställe definitivt närmare campus än sjukhuset, och då latheten var mig uttalad gick jag således dit i landstingskläder. Förvisso är jag inte den som är den men att som ensamt svart får sitta i pyjamas bland alla välklädda studenter och professorer kände jag mig lite väl nördig på ett inte allt för attraktivt sätt. Hela alltet visar enbart på hur tragiskt tråkig jag egentligen är. It ain't a pretty sight som någon sagt.

Den lilla labkursen inom patologi är nu inom räckhåll. Grundläggande gebit är således EKG-tolkning, venprovtagning, hjärt-eko, arbets-EKG och lite perifer cirkulation (med mera) lite utspritt under kommande veckor. Jag skulle onekligen behöva repetera mina än så länge usla kunskaper i EKG-träsket innan kursstart för att underlätta, men det känns mig veterligen rätt oöverstigligt at the moment då jag frivilligt läser intärnmedicinboken på raketbränsle. Jag tror ST-höjningar är att vänta.

Sen tycker jag alla per obligatorium borde lyssna på fantastiska Ellipse av Imogen Heap och Breakthrough av Colbie Caillat.

Varför doktorera?

Egentligen?

En utan tvekan adekvat fråga och en som både aspirerande forskarstuderande wannabees tillika doktorander ställer åt sig själva. Sällan får de dock något bra svar men ändå vet de oftast redan svaret på den uppenbara frågan.

Vill vi vara bästa kompisar med våran ångest?

Vill vi bejaka och förstärka våra allra fulaste sidor och beteenden?

Självfallet inte, om än kutymet måhända framstår som sådant.

Vill vi skratta, bara lite, åt dåligt skrivna rapporter från grundutbildningsstudenter?
Ja kanske lite grann.

Nej att doktorera är faktiskt så mycket mer och det finns något fantastiskt i att genomgå den prövning som det innebär. Någonting som sträcker sig utanför och bortom de ibland tradiga timmar av pipetterande, sammanfattning av texter, konstruerande av figurer och den ofta orättvisa stressen att betrakta sig själv som hemulen bland hermeliner.
Doktorerande och forskarutbildning vilar på en tung tradition och ofta starkt bundet med begreppet "prestation". Det föreligger en särskild typ av prestationsförväntan på en doktorand. Man ska utvecklas till en duktig teoretiker med förmågan att se kopplingar mellan olika aspekter, man ska vara praktiskt duktig inom sitt område och hantera både tekniken och handlaget (mest uttalad inom den medicinska forskningen), man ska vara kunnig inom litteraturen i både bredd och djup, man ska lära sig skriva vettiga texter med god författarkvalitet, man ska publicera vetenskapliga skrifter, man ska gå kurser, man ska utveckla sin slutledningsförmåga, man ska lära sig hålla seminarier och presentera, ja man ska helt enkelt. Allt under en begränsad tid. Det är således lätt att få stora skälvan och känna sig lika obetydlig och liten som navelluddet i maggropen på morgonkvisten.

Men vad är det då som gör att man inte (alltid) känner så?

Jo för man gjort ett medvetet val att försöka komma på någonting som ingen ännu har lyckats lista ut. Man jobbar för att dra slutsatser, att bevisa frågeställningar som ditintills bara varit frågor utan svar. Det är en fantastisk tillfredsställelse när man väl lyckas. Att se sammanhangen komma ihop och bli till en helhet, att komma fram till någonting och sedan i sin mest extrema kulmination argumentera för sina fynd. Man lär sig fruktansvärt mycket, och då inte bara om sin forskning, men otroligt mycket om både sig själv, om andra och hur man fungerar tillsammans med andra i emellanåt ganska pressade situationer. En doktorandtid flyter aldrig felfritt under de år man valt att investera i dem, det är en utopi av ytterst drömskt tänkande. Men vad jag kan lova er är att man oftast kommer ut på andra sidan med en sådan mängd av personlig rikedom att man aldrig kan betrakta sig själv som samma människa. Jag är i runda slängar snart halvvägs och om än jag i min vildaste fantasi vill fortsätta tro att jag redan nu är densamma som jag en gång var är smilbandsdragande. Hur jag kommer vara när jag förhoppningsvis tagit mig igenom det hela vågar jag inte spekulera om, sällan tror jag heller att jag vill det. Det är lite som man också säger om livet. Det handlar hela tiden om upplevelsen under resans gång, inte ändstationen. Att sedan folk och fän säger man nästan ögonblickligen glömmer bort alla de tunga stunder och tider som doktorandtiden innebar och bara minns de glada stunderna och den magnifika upplevelse det faktiskt var direkt efter disputationen; det låter som en saga. Fast jag börjar nog så smått landa i att kunna acceptera den något bisarra tanken. Så smått.

Att forska är en fantastisk upplevelse.

Dessutom kan man ta hem kolsyreis att leka med en fredagskväll.

Gladare barn får man leta efter.








Dagens doktorandsoundtrack är albumet Let Love In med Goo Goo Dolls.

Men kanske främst just den här låten.

Struts

Terminstart, ja.

Jag ignorerar the obvious ett tag till.

Typ november.

We Weren't Born To Follow

Men jag hänger med!

Varje dag.

"This one goes out to the man who asks for miracles
This one goes out to the ones in need
This one goes out to the sinner and the cynical
This ain’t about no apology
This world was paved by the homeless and the hungry
This world was paved by the winds of change
Walking beside the guilty and the innocent
How will you raise your hand when they call your name?"

Underground junkie

Varje gång jag går genom kulverten som den skygga bisamråtta jag är från huvuddelen av sjukhuset till specifikt en av de perifera byggnaderna, antingen för att besöka min fru som jobbar där eller äta lunch i dekadensens tecken hos A, passerar jag en dörr som får mig att le.
På den sterilt vitmålade väggen finns en tillika vit plåtdörr som höjdmässigt inte går mig mer än till strax ovanför naveln. Bara dörren i sin utformning är humoristisk, men man måste bara omfamna och uppskatta den briljanta humor vissa människor förmår uppbringa när man tittar närmare på den svarta remsan med de vita bokstäverna vid låset.

Dr. Bilbo Baggins.

Endokrinolog.

This is the way music shaped my life

Rckr.

5½ timmar historieberättande.

Berättelsen om varför allting känns som förut men ingenting är som förr

Få dagar in och allting känns som förut men ingenting är som förr. Historien om Karin och huset på Fågelbovägen 32 dröjer sig kvar i tankarna om hur en tanke att vilja göra någonting gott och bra övergår till ett uttryck av både hat och äckel över andra och sig själv. Den förtvivlan och fördärv men kan bringa över sig själv med fel sorts tankar, och när man omedvetet travar över den osynliga gränsen hos någon annans zon av integritet och personliga sfär.

Rummet är vitt och sterilt men behagligt i sin enkelhet. Ligger på den grå och rätt bekväma britsen och med tappningsnålen i armen försöker jag bilda mig en uppfattning om varför allting känns som förut men ingenting är som förr. Min uppmärksamhet på tankarna brottas idogt med Numb som utan pardon maler fram sitt rätt intressanta bildspel på tv:n i taket. Filmens djupa mening försöker leta sig in och hitta likheter i min person men målet går förlorat och allt förmår inte bli mer djuplodat än att filmen i sin kontext är rätt ok. Nålen tas ut, armvecket bandageras snabbt och effektivt samtidigt som filmens eftertexter rullar förbi och tar avsked med ett blekt ”jaha ja”. Lämnar som alltid förr ersättningen av blodgärningen till Barncancerfonden och det känns som förut. Bra. Sätter mig och dricker apelsinjuice, äter renkött i polarbröd och en kanelbulle med socker på. Det smakar som det alltid gjort förut, bra, men lite torrt.

Står på scenen och ropar ut både bekanta och nya fraser över både bekanta och nya människor som följer mina rörelser och uppmaningar efter bästa förmåga. Hela tiden försöker jag i ett avskärmat sinne emellan högenergetisk musik och svettdränkta kläder bilda mig en uppfattning om varför allting känns som förut men ingenting är som förr. Ordsatsen är i sin syntaktiska konstruktion och pragmatiska ton formad som ett påstående, men i avsaknaden av språkmelodin, går det avfärda tanken på att den ändå är en fråga?

Äter lunch med en god vän, en för mig högt uppskattad vänskap som växt fram ur ett mycel av ettor, nollor och inspirerande dialoger. Nyheter och förändringar haglar som små hårda block över mig och jag glädjs med alla de val och stunder som nu ligger framför oss båda. Allting känns som förut men otvivelaktigt är ingenting som förr. Alla de upplevelser man lagt bakom sig och medvetet tagit klivet bort ifrån är miljöer där i grunden goda och ärliga människor har alldeles för lätt att ofrivilligt odla sina allra värsta sidor och vässa sina armbågar till silverprojektiler. Måhända finner vissa en inspiration av dess kompetitiva natur men ingen av oss ser nog i någon större utsträckning det fantastiska att odla pansarhud.

Går längs den glasade korridoren och tittar ut mot innergården belamrad med cyklar längs kantstenarna. Bortom kantstenarna tonar de gråvita byggnaderna av sjukhuset sig höga. Alltjämt som förut men inte som förr. Utanför sätter sig en ung kvinna ner på ett av de upplysta konstföremålen om än dagsljuset i sig maskerar den önskvärda effekten. I samma ögonblick som jag noterar hennes barnrunda mage ser jag hur cigaretten tänds och de gråa ångorna forslas in och ut med kontrollerande andetag. I ren filmisk stil går allting ner i slow motion och mina tankar slår an mot vad jag betraktar som orättvisa emot någon som inte kan styra över sin förutsättning. Mina steg stannar upp, hennes blick möter min och jag tillika ser och känner hennes ögonblickliga känsla av att skämmas över sin handling. Den lätt glödande cigaretten faller ur hennes hand och ögonblicket senare har framdelen av hennes skobeklädda fot släckt den för gott. Utan planerad vilja drar jag på munnen i ett lätt leende samtidigt som huvudet nickar vänligt innan hela situationen försvinner utom synhåll innanför tegel- och glasväggarna.

Cyklar genom augustiluften som blandar en lätt kyla med en ännu behaglig värme. Limen skärs i klyftor och mortlas med rörsocker och is innan det blandas med en behaglig skvätt värmande cachaca, självfallet beredd av kvällens expert brasilianaren P himself. Den smakar exakt som förut men känns inte som förr. Fruktig, söt, stark, kall - härlig. För där sitter vi, en liten grupp människor i myriaden av alla andra omkring oss som skålar, pratar, kramas, umgås och finner nattens mörker och uteserveringens dansande ljus som vilken annan alldaglighet som helst. Vi sitter där, insuper atmosfären, utbyter blickar och reflekterar över alla de sedan sist nya tillfälligheter, erfarenheter, upplevelser, styrkor och svagheter gör att allting känns som förut men ingenting är som förr och aldrig kommer det heller att bli.

Yannis "Voices" omger mig i tankarnas reflektion och slutligen har alla mina teoretiska begrepp om kombinationen blivit till en ovillig praktisk handling.

Vad instängt det är här.

Kan du skicka mig saltet?

Jobba jobbet och kära återseenden

När jag var nyanställd på institutionen och stod inför mitt forskningsprojekt med både skakiga knän och intresserad hjärna, då fanns P här. P kommer från Brasilien och var här under några månader som en del av sitt doktorandprojekt. Vi delade under en kortare tid mer än bara arbetsrum. Jag med att försöka greppa ett för mig helt nytt forskningsområde, han med att få sina resultat innan flyget tog honom tillbaka hem. Vi delade skratt, glädje, frustration, avsked och vänskap under en kort men intensiv tid. Hela den emotionella biten som sätter en personlig prägel på tillvaron och aldrig går ur tiden.

Idag kom han tillbaka.

Mycket har hänt. Jag har kommit in på läkarprogrammet och hunnit en bra bit in i min forskning. P har disputerat och försöker nu slå sig in på en internationell och synnerligen kompetitiv forskningsbana. Men ändå är så mycket som förut.

Jag och P i samma arbetsrum.

Samma dumma humor.

Samma gamla vänskap.

Moving dance

Efter att de senaste veckorna inspirerats och berörts av den senaste SYTYCD säsongen har tillika ny och fantastisk musik letat sig in i mitt sinne och bästa Spotify. Känslan från att gräva djupt i smutsen till att segla graciöst och sväva. Njuta. En inspiration till rörelse i livet i alla riktningar, i vilken form man än behöver.

Släpp lös dig själv.

MOVING DANCE
Elisa - Dancing
Chantal Kreviazuk - Time
Taking Back Sunday - ...Slowdance On The Inside
Righteous Brothers - You've Lost That Lovin' Feelin'
Björk - Jóga
Anthony & The Johnsons - Dust And Water
Imogen Heap - The Moment I Said It
Judy Collins - Send In The Clowns
Elisa - Rock Your Soul
Leona Lewis - Bleeding Love
Lamb - Gabriel (nellee hooper mix)
Righteous Brothers - Unchained Melody
Maxwell - This Woman's Work
Jordin Sparks - Freeze
Jordin Sparks - Battlefield
The Fray - You Found Me
The Frames - Falling Slowly
Jason Mraz - If It Kills Me (from the Casanova sessions)
Counting Crows - Colorblind
Koop/Ane Brun - Koop Island Blues
Beverly Staunton - The Shadow Of Your Smile
Jewel - Again And Again
Daughtry - September
Cory Sipper - Marrow
Joshua Radin - Brand New Day
Darren Hayes - So Beautiful (spike's album version)
Kent - 747
Evaline - Calm Touching
Placebo - Running Up That Hill
Bruce Springsteen & The E Street Band - Streets Of Philadelphia
Peter Cincotti - Goodbye Philadelphia
Scarlett Johansson - Last Goodbye
Goldfrapp - A&E
Snow Patrol - Chasing Cars (live acoustic version)
Epica - Safeguard To Paradise
Versailles - Sympathia
The Beloved - Deliver Me
The Verve - Lucky Man
Mat Kearney - All I Have
Cory Sipper - Dragonfly
Oleander - Halo
Mew - Comforting Sounds
KT Tunstall - Heal Over
Sara Bareilles - Gravity
Blue October - 18th Floor Balcony

Holiday

Andetagen är fuktigt tunga. Vet inte om det bara beror på luften eller om något elakt förkylningsvirus är på väg att tillfälligt bosätta sig (hej A/H1N1). Största delen av den förbipasserande gårdagen tillägnades det fantastiska Lightroom2 och de hundratals foton jag på något underligt sätt samlat på mig under lite drygt en vecka. Många av fotona blev helt fantastiska, jag klappar mig själv förnöjsamt på axeln. Satte ihop ett traditionellt bildspel jag blev tillika mycket nöjd med men insåg sedan fadäsen då den uppvisar ansikten av nära och kära till både höger och vänster. Att ladda upp det för att visa i en delvis anonym blogg är en komplett omöjlighet då Blogger inte besitter den fina möjligheten att kunna lösenordsskydda specifika inlägg (avsaknaden är pinsam). Därför måste jag självfallet göra en tråkig ny version med de foton som går att visa, men den är ljusår ifrån lika bra som originalet.



Till er som jag känner personligen, släng iväg ett mail åt mig så får ni se hur den var tänkt att vara.

Annars så kan tungandandet även ha sina andra källor ty hösten närmar sig med rungande steg och jag känner mig som ett valnötsskal på stormiga vågor. Semestern ringer ut sina sista klämtande klockslag om söndagen och istället står några av mina största äventyr och prövningar någonsin för dörren. Forskningen som bara blir svårare, mer krävande och mer intensiv, mitt tredje barn som jag redan vet kommer födas med en medicinsk komplikation och inte minst läkarstudier på nu seriöst allvar. Det mjukstartar med lite labbkurser, EKG och dylikt stoff innan T6-kursen andra halvan av terminen. Ja och även lite patologi, my gawd. Kommer känna mig lika novis och bortdribblad likt de lyckliga McDonalds-barnen som får vandra ut på planen i ett fotbolls-VM hand i hand med sina favoritspelare under rungande läktarapplåder på Camp de Nou. Jag kan ju tamigtusan ingenting. Nada. Zip. Nothing. För att travestera någonting uttjatat; I'm from Barcelona. Har inte läst patologi på evigheter. Hur jag ska klara av det vet jag inte riktigt men det ännu mer skrämmande är faktiskt att jag heller inte har något val utan det är endast till att bita i äpplet av okänd smak och göra så absolut gott jag bara kan.
Ingen människa kan någonsin känna sig missnöjd med sig själv, oavsett om man lyckas eller ej, om man försökt sitt yttersta och sitt bästa. För mig finns det dock inte i någon tankebana att misslyckas. Jag ska disputera som forskare. Jag ska bli läkare. Jag ska ha min avhandling. Jag ska ha min legitimation.

Jag ska.

Jag kan.

Jag hoppas.

Jag älskar min dotter....nästan jämt

@home

Det är något behagligt med att få sitta på sitt egna hemlighus.

Eller sitta på balkongen och höra grannens jobbiga hund skälla.

Att vara hemma.

Att ha över 400 foton att sortera och redigera, det är något annat.