13 juli, 2009

Spegelillusioner och drömvärldar

Läser en bisarr/intressant artikel på E24.se om hur lukrativt det är med jourjobb som läkare, men bättre än artikeln är behållningen av de både cyniska, charmerande, upprörda och skarpkantade kommentarer som följer i dess kölvatten.

Vad folk och fän bör känna till är att vara jour i normala fall är långt ifrån lika lukrativt som detta, men det är alltid charmerande av nyhetsvärldens journalistik att framhäva de fåtal fall där sådana här medel kan behövas för att tillsätta en mycket tung arbetsposition med mycket ansvar. Vidare skriver DN ännu bättre (nota bene ironins högborg) att de bäst betalda läkarna kan tjäna upptill 20.000 kronor på midsommarafton eller nyår. Jaha, än sen? Hur många är de där fåtalet bäst betalda läkarna? Hundratals? Think not. Kan antalet räknas på dina egna fingrar? Sannolikt. De läkare som har väldigt höga månadslöner betalar också väldigt höga skattesatser, så påstå inte heller att de inte betalar tillbaka mycket till samhället i stort. Sedan är ju artikelns kommentarer något av höjdpunkten eftersom de i många fall visar upp människans absolut fulaste sidor som avundsjuka, bitterhet och cynism.
Undersköterskor som klagar på överläkarlöner gentemot sina egna då de kan börja jobba direkt efter gymnasiet. Kanske borde man reflektera över att en läkarutbildning är 5.5 år på universitet, något år som underläkare, AT-tjänst i 1.5 år följt av ST-utbildning under ca 5-6 år och ofta även forskning så man disputerar innan man hamnar i en sådan position. Goddagens. Som i en kommentar jag läste;
"Anta att ni hastigt insjuknar. Vem/vilka vill du helst möta på sjukhuset? En överläkare eller 2 undersköterskor...? (med anledning av debatten att en överläkare tjänar ca 2 gånger så mycket som en undersköterska efter skatt)"

Den kunskap man måste besitta som läkare är enorm och i ren ärlighet något som skrämmer skiten ur mig. Det får mig inte att undvika utmaningen utan det sporrar mig, men den som tror det är enkelt att bli läkare och resten av sitt yrkesverksamma liv ansvara för andras välmående och liv/hälsa är en illusion. Absolut ingenting man tar lättvindigt på någonstans.
Nu ska man inte heller tro att läkaren på något sätt är allsmäktig. Genuint bra och lyckad vård kommer från bra samarbete med hela batteriet av vårdpersonal, från undersköterskor till sjukgymnaster, från sjuksköterskor till specialistläkare. Men ändå, den ytterst ansvariga är alltid läkaren för de är dem som ställer diagnoser och bestämmer behandlingar baserat på deras förvärvade kunskap under många år. Man tar konstant mycket svåra beslut och om än det i 999 fall blir rätt så blir det kanske fel den 1000:e gången och man kan därmed ha råkat ge en patient en skada eller missat något viktigt. Det får en att må dåligt. Knappast är det så att man rycker på axlarna och går hem utan att bry sig. Det är ett yrke som som ger mycket men även tar mycket.

Nej, jag är inte färdig läkare ännu och är långt ifrån fullständigt insatt i allt men jag vet definitivt mer om det än gemene man. Om vi säger så. Vad som stör mig är hur alla tror att läkaryrket är så förbannat glamoröst och roligt hela tiden. Läs det här och fundera.

Och faktum är, det står alla fritt att studera. Alla har chansen.

4 kommentarer:

Tolkia sa...

Det är inte riktigt så enkelt som du beskriver det heller, att lönen speglar kompetensen och ansvaret. På många sjukhus finns den bisarra situationen att man har anställningsstopp samtidigt som man har ett underbemanningsproblem som man löser med stafettläkare (som för den delen inte så sällan har fast tjänst på annat ställe och "stafettar" för att dra in extra), något som i längden blir sjukt mycket dyrare än att tillsvidareanställa, för att inte tala om var det innebär för verksamheten att det inte finns kontinuitet i personalen. Läkarnas många gånger goda förhandlingsläge har utnyttjats på ett tämligen osmakligt sätt (nej, jag menar inte att man som vårdpersonal skall arbeta gratis av sitt hjärtas godhet, däremot att man inte skall vara övermåttan girig) och jag förstår om det sticker i ögonen på underställd personal, även om jag inte ställer mig bakom "kollavilkaläkaresomtjänarmestlistor" i lokaltidningarna heller.

Fredrik sa...

Tolkia, den problematiken finns och inte heller något som jag uppmanar till. Stafettläkeri skulle vi kunna klara oss utan genom att anställa (förutsatt det finns läkare ATT anställa). Men ändock, kompetens och ansvar ska avspeglas i lön, det argumentet viker jag ej ifrån. Det finns alltid överdrivna extremer, oavsett yrken, och ren ocker är aldrig ok. Att vissa tycker det sticker i ögonen har jag mindre, om än en viss, förståelse för. Men det beror helt på i vilket avseende individerna anser det sticker.

KatBat sa...

Haleluja. Alltså bannemej, jag håller med dig till fullo. Och det är inte för att jag vill stå på någon iedestal som läkare, tvärtom, jag är extremt ödmjuk...men man har ansvar. ett ansvar som skrämmer skiten ur en samtidigt som jag älskar det...

Fredrik sa...

Kat, word! Riktigt bra läkare är, om någonting, ödmjuka som människor. Piedestaler klarar jag mig fullständigt utan, ingen ska bli läkare på sådana premisser. Men det där fantastiska med ansvaret man har gentemot andra människor och individer i den här yrkesrollen; det är något speciellt.