Tiden passerar och dagarna med sitt ljus blandas in med den bara lätt skymmande natten och skapar ett mycel av jobbigheter utan varken mörker eller ljus. Känner mig kort i orden, snäsig och temperamentsfull mot allt och alla. Sömnen är uppåt väggarna och någon struktur står inte att finna någonstans. Försöker läsa böcker (de nya jag beställde i början av veckan kom inte innan helgen, suck) men ger upp efter bara någon sida, internmedicin är inte alltid grejen - så att säga. Försöker laga lite spännande och rolig mat, bara för att minuterna sedan komma på mig själv med att sitta och gräva ur den tredje plastbägaren minimarängcup för kvällen. Hej sockerkoma.
Allting kryper på och under huden hos mig likt ettriga scaraber i mörka rum där luften känns tung att dra ner i sina lungor.
Jag tror bestämt det kallas sorg.
05 juli, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jobbigt, men lev ut den! Passera alla stadier och må bättre sen!
(Tre minimaräncup!! Imponerande.)
Kram
Det är nog det svåraste, att bara vara i sorgen, att vara stilla, känna, som om man har något val. Sorgen har en tendens att komma och gå upp och ner och utan logik. Ta hand om dig.
Pysseliten, ja det går inte smita förbi känslorna och vad man känner. Och tre marängcuper kan aldrig rekommenderas, nota bene.
Anne, absolut är det något av det svåraste. Vi människor har nuförtiden så lätt att hela tiden springa mot nästa mål/upplevelse, men när vi tvingas stanna upp och vara för att det annars inte går att gå vidare; då är det något av en berg-o-dal bana. Åkturen är över när den bestämmer, det är bara hänga med i svängarna, dalarna och topparna. Man kan bara hoppas man kommer ut på andra sidan lite starkare, lite rikare.
Skicka en kommentar