1944-2009

Sitter på min balkong med solljuset strilandes in över ekmöblerna genom det gröna lövverket. Ur ugnen osar dofterna från en av mina paradrätter, Biff Wellington. Telefonen ringde tidigt i morse, normalt innan solen ens gått upp om man inte befinner sig på dessa breddgrader. Ser att min far ringer, vet på en gång vad det handlar om och efter ett enkelt hej;

- Är det över nu?

- Hon somnade in för en liten stund sedan...

Sades inte mycket mer än så. Finns inte mycket att säga. Det har sagts så mycket under så lång tid att ord blir överflödiga som språk och förståelse, alla förstår ändå. Helt plötsligt blir allt än mer verkligt. När jag sa hejdå åt henne så sent som igår och fick ett knappt hörbart hejdå till svar, när jag strök henne på kinden och gav henne en puss på pannan, det var verkligen sista gången. Det var det. Det var allt. Det var mitt farväl till den som älskat mig ovillkorligt i 29 år, som obehindrat älskat alla mina tillkortakommanden och tillika goda egenskaper. Hon älskade mig när jag trots obstinat tonårsrevoltering gick tjugo meter framför henne på stan eftersom hon i mitt tycke var pinsam. Men ni förstår, det var hon aldrig, pinsam. Hon var fantastisk. Hon lärde mig så mycket och väckte min passion för livets fantastiska utmaningar och äventyr.

Hon var min mamma som jag alltid älskat.

Nu finns hon endast kvar i mina tankar och andras historier.

Inom oss.

Hell on wheels

Just som Cinderella sjunger från albumet Night Songs detta fantastiska musikår anno 1986. Just så våldtas Sverige 2009 av en frenetisk värmebölja av oanade mått och där bleka svenskar lapar sol som svältfödda labradorvalpar. Just så bjuder som alltid den fantastiska ironin upp till tango.
Planen och tanken var att sätta sig bakom ratten med familjen och köra mot hemstaden i en ac-kyld bil där till och med en Corona med lime skulle trivas fina fisken. Men om dottern lyckas med konststycket att vara duktig och klättra upp på en gunga för att sedan dratta omkull och slå bakhuvudet så det behöver sys, ja då vill hon knappast sitta i sin bakåtvända bilstol timmarna tvenne.

Det finns bara en sak att göra ty jag måste hem av flera anledningar. Än en gång måste jag brottas med något av mitt livs främsta nemesis, Kustbussen. Denna plåtlåda i två våningar som ger mig stora skälvan och har gett uppslag till många tidigare hatiska frispel och negativa känsloyttringar både verbalt och skriftligt. Inser det ännu mer fatala, den fantastiska boken Underdog är nästan till ända och att den ska räcka hela fyra timmar bland suspekta kroppsodörer är en önsketanke av grandiösa mått. Gräver febrilt runt bland min fars böcker men den enda tänkbara som jag ville läsa (Den unge Stalin av Simon Sebac Montefiore) har han självfallet utlånad. Panik. Här finns bara deckarböcker av det slag jag för det mesta avfärdar som möglig skåpmat. Han övertalar mig att ge Kamelklubben av Baldacci en chans. Jag tar motvilligt emot chansen och stoppar ned den i axelväskan innan jag hinner ångra mig. Pussar frun och barnen hejdå och springer ned till hållplatsen.

Bussen kommer, kliver ombord och ser till min någorlunda lycka att det finns lediga säten i allergiutrymmet på bottenplan. Mer avslappnat, lugnare och så. Brukar det vara. Inte för att jag är allergiker, tvärtom, men jag hostar lite ljudligt och kryper in i vad jag hoppas ska vara lite mer av en fristad bland plåtpöbeln. Att ha sådana förhoppningar är egentligen ganska behjärtansvärt. Dumt alltså. Rent ut sagt vansinnigt hysteriskt dumt. Det börjar bra, har ett eget tvåsäte där jag och Underdog trivs alldeles utmärkt. Historien levererar fyndighet efter fyndighet och det går ingen nöd på mig. Tar små klunkar ur min flaska Loka passion som smakar friskt och bubbligt.

Sen.

Varför slutar det blåsa luft från taket?
Varför börjar det bli så varmt?
Varför tar min bok slut?

Frågorna är många men svaren få. Till råga på allt kliver det vid någon hållplats i en håla man knappt trodde existerade (nä, det var ju ingen expressbuss heller till råga på allt) ombord en korpulent dam som definitivt passerat sina bästa år. Det är en person på varje tvåsäte i allergiutrymmet och varför hon nödvändigtvis väljer just mitt övergår mitt förstånd. Jag utsänder inte direkt några signaler att "snälla sätt dig ner här, jag är så social och trevlig så det förslår" med halvkorsade armar och solbrillorna över ögonen. Värmen börjar bli olidlig och Kamelklubben är en sådan besvikelse att jag nästan svär högljutt efter bara femtio sidor att sådant här skräp borde vara förbjudet att skriva. I ren frustration och förbannelse sträck-/skumläser jag ändå hela boken i mitt anletes svett. Svett ja, situationen förbättras knappast när den korpulenta kvinnan bredvid mig tycker att lyfta upp sin arm och lägga den bakom huvudet är en bra idé. Ur den extremt hårbeklädda gropen svävar ångor som får barnblöjor med nummer två när de börjat med smakportioner att likna dofter av lavendel och blåklockor. Ryggar tillbaka med en ögonblicklig och automagisk rörelse följt av att vrida mig så mycket som möjligt åt sidan. Svetten rinner i stora klasar från min panna och kombinationen av värmen kryper långt in under huden på mig, och just då, då hade jag passat in som den mest eminenta ränksmidaren possible i senaste upplagan Robinson. Den nationalhatade Christian hade varit en västanfläkt i jämförelse. Bästa höjden nås när en rökfårig dam runt de sextio sätter sig i barnvagnsutrymmet bakom och pratar i mobiltelefon för hela bussen och de närliggande gårdar och hus som skymtar förbi utanför fönstren. Mitt tålamod rinner över som en champagnekork flyger ur en flaska Bollinger, vänder mig om och ber högaktningsfullt damen i fråga sänka volymen på sin röst eller lägga på asap innan jag slänger ut telefonen genom rutan.

Fyra timmars hell on wheels.

Jag känner mig lika smutsig som historien om Roger och Porsfyr i Underdog.

Det säger inte lite.

Rum 11

Allt går mycket fortare än jag hinner greppa på ett konstruktivt sätt. Den nu så tunna och sköra kroppen häver sig tungt med ytliga andetag. De tidigare så klara ögon med brinnande livskraft är blanka och tomma på vad som en gång existerade. Sjukdomen har under sin oresonliga och obevekliga tid dränerat den så föredömliga och självständiga kvinnan på liv och värdighet. Skört likt ugammalt papyrus. De fjäderlätta händerna försöker torka sig mot ansiktet men musklerna sviker direkt. Små jämrande ord och inkonklusiva meningar bryter av det monotona lungrosslet från torra slemhinnor. Fragment från hela livet plockas ur sin kontext likt bitar ur en mosaik och blir till en minneslänga och inblick i ett liv ur ett perspektiv man tidigare aldrig skådat. En stund av självupplevd historia på ett sätt ingen annan förmår förstå.

Dagarna har vandrat förbi likt ett kontrastrikt kaleidoskop av vakande vid sjukhussäng och emotionella stunder med andra människor av all tänkbar karakteristika, varpå jag skulle kunna orera sida upp och sida ner om utdragen, sentimental symbolik. Beskriva det helande med att se fria fåglar segla nära över vattenytan i skymningsljuset samtidigt som jag läppjar på ett svalt rödvin i ljumma vindar. Hur träden vajar sina tjockt grönbeklädda armar i omfamnande rörelser för att lindra smärtan. Jag skulle kunna bredda ut mina begrepp lika lätt som jag har en evinnerlig lust att svära obsceniteter och skällsord över oskyldiga människor nere på gatan. Att kaskadkräkas ut orättvisan i att någon ska behöva gå hädan när den bästa delen av deras liv skulle börja. Men vad hjälper det. Den felaktiga principen över de diffusa begreppen låser mig med blytunga och skavande bojor fast i tanken om vad det skulle bringa mig för fördelar i något konkret yttrande. Tröst? Lindring? Förståelse. Nej. Ingetdera.

Döden är vad döden är. Precis som schackbrädet har rutor av svart och vitt. Du finner inget grått. Att säga döden är en naturlig progression av livet föder en känsla av skrattretande liska även om jag i djupet vet att så är fallet. Man ska inte rädas döden men inte fan behöver man tycka om den eller att den för med sig någonting bra. Eller jo, måhända, på sitt synnerligen bisarra sätt för den med sig en sak jag inte kan se falla över i vågskålen där gråt, sorg och förlust väger tungt. Döden för i många fall med sig ett slut på utdrget och plågsamt lidande, men inte fan behöver jag tycka om den för det.

Futilt och barnsligt, alla hanterar vi våra sorger och förluster på olika sätt. Jag letar musik, texterna och känslan i tonerna, för att beskriva vad jag känner men allting faller kort. Inte ens paradnummer som With Or Without You (U2), See The Sun (Dido), Could It Be Any Harder (The Calling), Ready To Fly (Richard Marx) eller Why? (Kip Winger) räcker till. Den sistnämna gör ett mycket behjärtansvärt bra försök. Konstigt nog hittar jag till slut Wither (Dream Theater) som, om än där varken texten eller musiken är något extravagant, väcker den eteriska känsla jag söker. Något ordlöst som bara kan upplevas och aldrig göras förståelig eller levande med allra minst bokstäver. Jag sitter bara stilla och vältrar i allt som sköljer över mig. Historien. Framtiden. Nuet.

Det är mycket jag inte vet, men jag vet.

Efter idag, när jag stängde dörren till rum 11, kommer jag aldrig mer se henne i livet.

Och ingen text i världen gör den förlusten rättvisa.

Idag

Papa Roach - Had Enough (acoustic)

- Du är pappa

Lägger igen boken efter sista sidan. Himlen är helt klarblå med en ännu varmt strålande sol på ett sätt man inte är spolierad med på breddgraden i fråga. Bredvid mig har mjölkskummet i det urdruckna latteglaset börjat torka fast.

Den direkta stunden efter att ha läst ut en bok och man nästan tvingas att reflektera över helheten är något behagligt, oavsett om man läst en mossig svensk deckare (vad som helst av Liza Marklund) eller en briljant självbiografi (dit räknas inte Min väg, mina val av Göran Persson). Den bok jag lade igen pärmen på var istället Du är pappa av Dick Sundevall.
Innan jag själv skulle bli pappa för första gången för nu lite drygt sex år sedan var hans första bok Du ska bli pappa något av en bibel. Den gav mig en inblick i en värld jag stod inför med en känsla av villrådighet och rädsla; så till den grad att jag inte omfamnade det nya på en gång när det väl kom utan landade i det med tiden.

Ett plan flyger förbi högt ovanför. Ljudlöst.

Boken påminner mig om så mycket. Misstag jag gjort, fel jag säkert kommer göra under alla år framöver men också hur mycket jag tillika har gjort någotsånär rätt. Jag ser än mer hur allt går igen och runt från då man själv var barn och tyckte sina föräldrar var fossilerade puckon. Än tycker mina barn att jag är ganska ok, det räcker med att spela bandy på gatan utanför och att ligga i gräset och läsa en bok för dem som just idag efter att jag hämtat dem på dagis. Den tiden försvinner fortare än man tror, så varför jaga morgondagen när tiden just nu är bland den bästa man har? Bredvid mig, rakt över från latteglaset, sitter den inte så längre lilla grabben vid bordet och spelar ett brädspel om bokstäver och ord. Han hamnar på en ruta där det står KATT och rynkorna i pannan visar på febril tankeverksamhet. Jag flikar in med "kommer du på vad det står?" och får ett något nekande svar tillbaka. "Det står det där" säger jag och pekar på hårbollen innanför balkongtröskeln. "Pontus?" säger han och ser än mer fundersam ut. "Nej....vad han är för något". Då tänds ljuset varpå han utbrister "katt!" och fortsätter slå med tärningen och plocka brickor.

Några barn springer förbi på gatan mellan radhusen. Ljudligt.

Gräver runt lite i frysen och hittar negerbollarna sen några dagar tillbaka. Plockar ut två stycken och sätter mig åter på balkongen där tankarna vandrar fritt fram och tillbaka utan några fasta hållpunkter. Grabben lyssnar på ljudbok, dottern har somnat och jag måste förmå mig själv våttorka golven. Jag drar mig från boken till minnes den något udda mening som satte sig allra hårdast i huvudet och återfinns i kapitlet Tonårsdjävlarna på sidan 202...

Jag har svårt för hänsynslöshet i kombination med egotrippad tanklöshet.

Att vara förälder, att vara pappa, det är livets absolut största och värdefulla mysterium. Men att inte ha torkat golven när man lovat frugan innan hon kommer hem, det är ett mysterium som gärna får fortsätta vara ett sådant.

Mate, there's little wind blowin' in the sails these days...

Det händer inte mycket.

Eller det gör det väl egentligen, men inget sådant som är av någon förträfflig berättarkvalitet. Irrar runt på labbet och balanserar experiment med efterföljande analyser emellan fingertopparna. Men hur mycket jag än vill veta resultatet från cellproliferationsexperimentet drar jag mig i det längsta. Att spendera en hel dag i ett skumt florescensupplyst rum utan fönster och billig fylla á mikroskop räknandes tusentals celler är ingen positiv upplevelse, hur väl jag än försöker vrida och vända på resonemanget.

Så kvällsledes var det familj och inget annat som räknades. Bakade bullar och negerbollar i köket (ja, du läste rätt, NEGERBOLLAR) där näsor var vita av mjöl och händerna kladdiga av kakao. Därefter drog jag mig ut på balkongen med negerbollar och mjölk, la upp fötterna och emedan solen gick ner bakom horisonten läste en bok. En riktigt bra bok.

Nu överväger jag att åka tillbaka till labbet.

Jag behöver inte veta hur skadad jag är.

Sommarjobb

Cellproliferationsstudier

Blockering av differentiering med rekombinant TIMP-1

Enzymaktivitetsbestämning

TNF-a/LPS RNA för IL-1B(R)/6(R)/11(R), LIF, OSM, NFATc1, CathK, c-Fos

Pits

RAW för time-course qPCR

Immunofluorescens

Western Blot


Edenbridge - Adamantine

Jag har det jag gör.

Patch, Dali och maffian

Spelar ingen roll hur många gånger jag ser den, Patch Adams värmer hela bröstkorgen på mig. Hunter Adams är en man som på sin tid såg någonting uppenbart som gick de allra flesta förbi, han såg vad som gömde sig bakom diagnosen, behandlingen och patienten. Han såg människan. Han insåg att om man alltid behandlar människan vinner man varje gång, till skillnad från om man bara behandlar sjukdomen då man alltid både kommer vinna och förlora. En sjuk människa som fortsätter vara sjuk trots att man gjort vad man förmår kan ändå känna sig sedd, behandlad och lyssnad på om man bara vågar ta ett litet kliv. Det hjälper så mycket mer än man tror.
Det är endast en film, men en film om något verkligt och reellt där varje beskådare kan lära sig något om både andra och sig själv. Adams pratar om behovet att alltid vara på den nivå som den människa du möter befinner sig på. Är det ett barn, ja men ta på en clownnäsa för tusan! Gör något, möt den du möter. Allvar kan mötas med andra känsloyttringar så länge man är på samma nivå och talar samma otalade språk. Enkelt? Nej. Bra? Såklart. Samtalet är det bästa verktyg man besitter, finns inget stetoskop eller någon knepig apparat med slangar som klår sin egna tunga om man vågar använda den. Man må kunna alla diagnoser i Med. och Kir. utantill, men om man inte ens kan få patienten att äta. Vad har man då för nytta av sina kunskaper?



Salvador Dali gjorde en rätt fantastisk illustration i mannen med lådorna. Lådor där vi rymmer hemligheter, svagheter, styrkor, mörker, ljus - de ställen där vi gömmer delar av oss själva. Vissa är lättare att öppna, andra svårare och vissa helt omöjliga - men kanske går att få på glänt om man öppnar andra lådor före i en bra ordning. Och det räcker med ord. Kanske en lätt beröring på rätt plats. Ett samtal är som att forma en nyckel och att få den passa in i det lås man har framför sig. En del är lätta, andra svåra, men alla går till slut.

Idag lärde jag mig intressant nog att jag aldrig accepterar när pensionärsmaffian försöker roffa åt sig det cafébord vid midsommarfirandet där större delen av min familj redan sitter och köra bort mina barn därifrån till sin egna favör. Då blir jag gramse och tungan vass. Jag hade inga problem med att be honom ta sitt gråa hår, sin gubbkeps och rulla vidare.

Så det är ju inte utan att man undrar...

Vad lär man sig i morgon?

Raise me up and pull me down

En ny vända auditions och fantastiska historier.

Det är dags för So You Think You Can Dance.

Fram med näsdukarna.

Grinolle.

Mixtape - Midsummer's night

Spotify playlist

Coldplay - Postcards From Far Away/Prospect's March/Poppyfields
The Magic Numbers - Fear Of Sleep
The Fray - Where The Story Ends
Alexi Murdoch - Orange Sky
The Wallflowers - One Headlight
3 Doors Down - It's The Only One You've Got (acoustic)
Pernice Brothers - Red Desert
Soul Asylum - Standing Water
Daughtry - No Surprise
Matchbox 20 - 3 A.M.
3 Doors Down - Let Me Be Myself
David Cook - Permanent
Billie Myers - Kiss The Rain
Richard Marx - Ready To Fly
Richard Marx & Lara Fabian - Surrender To Me
Sade - Kiss Of Life

Planerar midsommarmeny

Pilgrimsmusslor med äpple och ciderreduktion

Västerbottensostgratinerat vitlöksbröd

Grillad ryggbiff med ingefärsrostade rotfrukter, paprikacoulies samt vinsky

Jordgubbstallrik med vit choklad och limecest

Se till vänster, en ghettosmurf!

Det sägs det är småaktigt och ej karaktärsbyggande att besitta fördomar av dålig karaktär. Men hur charmerande är det inte när de gång på gång manifesteras framför en och det till slut är oundvikligt att bektrakta fördärvet som något helt absolut? Det finns helt enkelt alldeles för många av dem, insnöade norrlandsnötter med skygglappar. I kid you not, som svampar en regnig sommar. De som aldrig kan se utanför sin egna stadsgräns och där livet är som någon sorts svart-vitmålad utopi. Inga mellanting. Bara avsky eller villkorslös älskog. Och då pratar jag självfallet om hur dessa betraktar utomstående. Som utflyttad småstadsbo utan bedriften att flytta tillbaka och mässa mantrat "en gång xxx-bo, alltid xxx-bo" är jag något av en kuf. En clown att kasta småsten på. Hur jag medvetet i deras (öl)sinne kan vända hela min historia ryggen, hur jag kan hata alla människor som fortfarande bor kvar, hur jag simplistiskt kan pissa på alla så obehindrat. För så är deras definition och slutsats av att man inte har något behov av att köra raggen på helgerna, dricka öl, käka hamburgare eller uttrycka sin stolthet med en t-shirt som har stadens tryck både bak och fram. Jag vet inte, men för mig går det förbi att lyckas se charmen och det passionerade med att jobba på en av de lokala hamburgerrestaurangerna och därefter sitta hemma på kammaren när man närmar sig de trettio. Men det är jag. Ingen annan.

Måhända är det av en mer sadistisk och egensinnig natur hos min person, men att "samtala" med en ghettosmurf är något av en bitvis ironerande charm som aldrig går ur. Sedan, när deras argument tryter och det minimalistiska ölsinnet är på upphällningen varpå näsborrarna borderline fladdrar som en propeller på en gammal Piper och knytnävarna hytter i jeansfickorna, ja då skrattar man mest inombords.

Småstadsmentalitet är nog bland det värsta i human existens.

Fy fan.

Känslan beskrivs ganska bra i Stars av Hum.

Gifte mig igår

Det känns bra.

Riktigt bra.

Och lite overkligt.

Foton kommer i fotobloggen om några dagar.

Stag

Satt lugnt vid min dator och analyserade genexpressioner av RNA från Taqman när en mörk huva drogs över huvudet och händerna bakbands i Guantanamo-stil light. Kraftiga armar leder iväg mig från jobbet, ombord på en lokalbuss och efter bortvillande i stadsregionen är det huva av inne på TC där det käkas lunch. Resten summerar vi kort.

Glassfrosseri på Rådhustorget.

Kultur på Designhögskolan.

Endurokörning.

Instruerar pass iklädd charmig outfit värdig 80-talet och Eric Prydz i vita leggins, turkost halternecklinne och rosa G-string. Allt toppat med högklassiskt sminkösarbete av damerna H och V.

Flyger runt över Umeå i detta plan under en timme där jag både får starta, testa manövrar i luften (noll G, 2G svängar, stall, styra som vanligt etc). Underbart.

Pubmiddag i klassisk stil med tillbehör.

En heldag.

Vänskapslandskap, en sax och en nemesis

Går runt bland stadens gator i tidigt morgonljus, fortfarande är himlen beklädd med gråa slöjmoln som solen arbetar frenetiskt med att penetrera och lösa upp till ytterligare en fin dag. Runt min axel hänger kameran där jag fotar bilder till en ny serie med arbetsnamnet "Urban" (ja det engelska ordet då, inte det svenska namnet ffs) och i ena handen en inte helg angenäm latté från Brobergs Coffeeshop. Överrostade kaffebönor går aldrig att maskera med mycket mjölk, hur väl man än vill. Oh well, i brist på Costas vad gör man?
Förutom kameran och kaffet med fötterna flanerandes längs gatan kommer tankarna om detta med vänskapslandskap. Dess ombytlighet, förnyelse, avslut. Sådant man nästan kommit att ta för givet rycks antingen bort eller vänds upp och ner. Tankarna kommer främst till ett vänskapsförhållande som jag betraktat med glädje och söt fruktighet till att bara ryckas bort som linneduken under ett förstaklassigt dekorerat restaurangbord. Utan att dekorationerna står kvar. Rakt i golvet åker allting med ett skälvande ljud.

Hur kommer det sig?

Man försöker visa stöd och uppmärksamhet men ändå faller allting på det enda lilla kortet längst ner i grunden. Borde inte rötter kunna vara så starka att de klarar sig utan en endaste en av dem? Borde inte en vänskap vara av mer betydelsefulla mått än en oskriven text? För vissa är det inte så. Uppmärksamhet och stöd tjuvar tydligen energi om det inte sker enligt vissa premisser där osagda saker klyver stilla vattenytor som en fartygsbog.

Saxen klipper i håret och tankarna byts ut till samtal om andra och lätta glädjeämnen.

Annars är jag lite nervös.

Stag do.

Nu finns det foton från Marstrandsmötet

Här.

Forskningsvärlden

..är en förunderlig och föränderlig värld.

På så många nivåer.

Att ändra historien, inte för en själv, men för någon annan

Det irriterar mig.

Översitteri.

Lämnade av barnen på dagis och precis bredvid ligger låg- och mellanstadieskolan. Hojade förbi skolgården och precis innan jag ska svänga ut och vidare genom idylliska bostadsområden med riktning sjukhuset ser jag något i ögonvrån som instinktivt får mina tunntarmar att slå blåknutar runt colon. Vrider blicken till det bisarra. Där står ett helt gäng av osäkra grabbar omringandes två stycken andra grabbar. Den ena är tio storlekar större än den andra som är knappt synbar då han ligger över honom. Skulle tro de går i tvåan eller trean. Det jag ser av den mindre killen är hans plågade och ledsna ansikte där tårar trillar ur ögonen på honom och hur han är helt fastlåst då andra killen håller fast både ben och huvud på honom. Han skriker emellan gråten hur ont det gör och hur dom vill att han ska släppa honom. Runt omkring skallar bara skratt och glåpord från den slutna cirkeln av osäkra pojkar.

Jag mår illa.

Jag tänker inte.

Jag agerar.

Kliver av, går framåt mot cirkeln med tysta men bestämda steg. Tar tag i den [sätt in valfritt advektiv av avskyvärd karaktär] mobbaren och säger:

- Vad tror du att du håller på med?
- .......ehh.....va?

Gruppen av wannabee-tuffa killar sprids för vinden som i en höststorm och kvar är bara jag, mobbaren och den nu lättade killen på marken.

- Jag sa, vad tror du att du håller på med? Du gör honom riktigt illa och jag har svårt tänka mig han har gjort något så du måste göra på det där sättet!

Han är helt i chock.

- Nu tar du och visar mig vägen till din lärare på en gång.

Han bara skakar på huvudet. Jag tar samtidigt hand om den nedbrottade killen, frågar om han har ont och sedan om dom går i samma klass, det gör dom, och om han kan visa mig vägen till deras lärare. Han nickar och svarar med ett försiktigt ja. Leder in mobbaren med resoluta steg och förklarar för läraren vad jag sett och den irritation jag sedermera såg hos läraren över vad som hänt gav mig en viss trygghet att det kan undvikas i framtiden. Kanske.
Precis innan jag ska gå ut genom dörren för att ta mig vidare till jobbet känner jag hur någon petar på mig för att få min uppmärksamhet. Det är den lilla killen som blev nedbrottad. Han säger:

- Tack. Det var jättesnällt gjort av dig.

Böjer mig ned och säger tillbaka:

- Ingen orsak. Ingen får göra så mot någon annan som han gjorde mot dig. Det var väldigt fel. Du är en jättebra grabb.

Sen ger han mig en kram.

Tänk om någon hade gjort samma sak för mig.

Laleh - History

---> walk this way

Jo jag ser fortfarande ut som en unilateral hamster* tackar som frågar. Annars äter jag för många ostbågar, dricker ett glas vin, tycker Tradolan är världens bästa uppfinning, läser sommarlektyr och har jobbat massor med den nya fotobloggen som börjar ta form efter mycket huvudbry.

Ni hittar den här.

Annars oroar jag mig för busigheter jag har på känn dyker upp till veckan.

* Ty min vänstra kind ser ut som om den lagrat mat för hela nästkommande vinter.

Singing the rebound mandible blues

Bon Jovi - Something For The Pain

Det var ju dags igen. Käkkirurgen. Jag har hela den här våren varit något av folktandvårdens bästa barn där de girigt sugit åt sig av mina surt förvärvade dollars. Dyra röntgenundersökningar på diagnostisk radiologi, vanliga behandlingar hos en traditionell (dock mycket trevlig) käftis och sist men inte minst då bortplockandet av jobbiga visdomständer.
Varför äger vi människor egentligen dessa jobbiga tänder där de gömmer sig långt inne i munhålans gap bakom både molarer, premolarer och kaniner? I don't get it. Det är ju inte direkt så att vi använder dem. De orsakar bara bekymmer. Och stora minustecken på VISA-kortet. Dock måste jag ge en tumme upp till min fantastiska ST-tandläkare A.J. för att behandlingarna varit smidiga, smärtfria och på sitt besynnerliga sätt lite roliga. Jag har trots allt aldrig varit på käkkirurgen och fått behandling med Midazolam i kroppen. Man är totalt obrydd när den lilla skalpellen kommer in och lossar på tandköttet, tillika obrydd när tanden kapas i fyra delar eller när man sutureras ihop. Samtidigt är man hela tiden med på noterna och fullt talför, men harmonisk ned till minsta fiber i kroppen.

Sen släppte bedövningen några timmar senare.

Aj.

Därför har jag nyss, förutom att knarkat i mig både Tradolan och Alvedon, ätit en halv påse godis och ostbågar en masse. Nu blir det film istället. Bra film.

Och just det

Tentan var godkänd.

Alla moment i anatomin - check.

Nostalgi, eller when good things come to an end

Kliver upp, gnuggar sömnsand ur ögonen. Reflektionen av den nostalgi och de angenäma stunder de förutvarande dagarna tillhandahållit har bäddat en varaktigt stressad individ i lugn och ro. Limousinerna och taxibilarna kommer som ett löpande pärlband ned längs staden huvudgata i det varma, gassande solljuset och lämnar av människor i frack och vackra balklänningar. Det är vårpromotion. En bit bort möter jag upp med Z. Vi tar oss ner mot kajen nere vid älven, slår oss ned på Sjöbris soldränkta däck med kyligt vitt vin. I bakgrunden spelar Corroded följt av Jorn men vi sitter där vi sitter. Det är festival. Senare tar Whitesnake vid varpå man hittar mig och Z mitt i det gungande publikhavet. Som man säger; född rocker, always a rocker. Sjunger i raspig stämma med i alla låtar och odödliga klassiker som The Deeper The Love och Here I Go Again. Det finns många av dem och det blir många av dem. Det fascinerar mig hur en man av den högaktningsfulla åldern kan hålla dom tonerna och besitta den magiska scennärvaro han gör. Fabulöst är det absoluta superlativ jag dryftar mig med. Natten lider vidare om än det norrländska skymningsljuset aldrig virar in vare sig folk eller miljö i något avsevärt mörker. Allt är ljust. Himlavalvet tillika hjärtat. Det är med värme och glädje man uppskattar livets goda.

Söndagsmorgonen efter ganska få timmar sömn bjuder upp med pigga och glada barn, frukost och cappucino på franskrost på balkongen innan vi tar oss iväg till Tomteboparken i bilen med rutorna nere, vinden rivandes i håret och Feels Like Tonight ur stereon där grabben begär högre volym. Dotterns blonda kalufs virvlar runt åt alla håll och ackompanjeras lustfyllt av hennes obekymrade skratt. Alla springer runt likt yra höns bland klätterställningar, gungor och linbanor, kastar skorna till friheten och hoppar ner med fötterna i de kalla och porlande små bäckarna. Någon stupar på en grusgång och skrapar fram begynnande sommarknän. Några tröstande ord, en kram och ett plåster i bisarr kulör löser alla problem. Allt är som det ska vara och varit så ofta förut, men ändock så speciellt och intimt. Springet i deras ben tar efter överkomlig tid en välförtjänt paus med svetten pärlandes i pannan.

Realiteten när ett kapitel i ens liv skrivs färdigt är påtaglig och just idag, mer så än andra dagar, tar ett långt kapitel slut. Går in genom de välkända glasdörrarna, trycker in koden på låset. Det klickar upp lika enkelt som det alltid gjort. I det vinrödsmålade skåpet finns den aldrig sinande högen av träningskläder. Det första passet kommer fortgå, det är en del av min personlighet jag aldrig kan ge upp. Det vore som att göra en ressektion av min vänstra hjärtkammare. Lindar händerna och laddar. Timman passerar fort där attityden, stämbanden och svetten lackar i en eufori där man är ett tillsammans med sina deltagare. Stärkt och hög på adrenalin går jag tillbaka, byter till cykelskorna för att skriva de sista raderna i en mer än fyra år lång historia. Det har varit en passionerad resa. Så många timmar, så lyckliga och hårda stunder där man fått ge och ta del av så mycket glädje. Från den första utbildningen, från att bli uttagen, alla fortbildningar och alla fantastiska tillfällen jag givits möjligheten att inspirera och motivera. Att säga tack känns juvenilt och futilt, men jag besitter inget bättre ord än så. Att ge upp var inget lätt, men i slutändan, ett oundvikligt beslut. Med allt som komma skall med läkarstudier, forskning och Pyret måste andra saker i livet ta prioritet över annat, allt runt omkring en är dynamiskt och utan anpassning kommer pannan stöta sig blodig mot hårda tegelmurar allt för många gånger. Allt kändes exakt som vanligt större delen av hela tillställningen men när slutet närmar sig växer den där förnimmelsen av total absoluthet. De spontana applåderna och avtackningen av deltagarna var överväldigande på flera nivåer. Till ända är kapitlet och hänga av sig headsetet var en uppfattning om att vända till ett blankt blad av nya vågspel, väderstreck och tilldragelser.

Jag säger som någon en gång redan sagt;

"We dream of carving our own dragon."

Sen lyssnar jag på den här.