31 januari, 2012

Miniglad

Minitenta avklarad. Minifirande?

30 januari, 2012

Dagens insikt(er):

Svårt sjuka patienter besitter mycket hopp och en positiv syn på livet sällan skådad hos friska människor. Läkare och kandidater dricker mycket kaffe även här.

29 januari, 2012

Nytt

Första veckan närmar sig ett klämtande slut, ett sista suktande andetag innan minuterna och timmarna slår över till ny måndag och ny vecka står för dörren. Mina nya kursare, de jag hittills träffat är en trevlig hög med folk. Verbala, försiktiga, tystlåtna, en del föräldrar, alla kategorier, men alla är generöst välkomnande och jag känner mig delaktig. Gångna veckan får mycket högt betyg med ambitiösa och intresserade lärare på en mycket intressant och lärorik klinik. Det under veckan upparbetade goda humöret har varat över helgen och resulterat i inspirerande matlagning med vin och musik: Zucchinilax med pasta pomamore och pinjenötter, hasselback med kycklingfilé och champagnesås, röding med potatispuré, grön sparris och vermouthsås. Ikväll ett glas vitt i soffan med lugna toner så fort jag släpar min baksida iväg från labbet och hem. Från i morgon mottagningsvecka vilket innebär många patienter och mycket samtal om svåra sjukdomar. I love being back kan vi ju säga.

26 januari, 2012

Tunt.

Barriären är i sin krasst fysiska utformning bara millimetertunn i ett dåligt ventilerat tyg. Psykiskt är den milavid. I huvudet figurerar symptom till differentialdiagnoser, behandlingar men framför allt människan. Alltid människan. Men människan är inte min mor eller far, inte min syster eller bror, inte någon nära vän. Ingen jag känner men någon jag känner något för på ett annat sätt. Professionellt och empatiskt. Lyssnar och är delaktig. Det är inte jag som sitter med den anhöriges lott, inte nu, inte här. Men jag minns hur det var, hur det känns, och de minnena bleknar aldrig. Men just här, nu, en halvfärdig läkare som är med när livets grundvalar rubbas ur sitt fundament. Minnena och kunskapen gör mig bättre, samtidigt som de milsvida världarna skiljer sig åt av bara en millimeter tyg.

23 januari, 2012

Morgonstund

Läser sin tryckta artikel i medicintidskriften över frukosten. Peppar med Bon Jovi i lurarna på kylig morgonpromenad, på bussen, i sjukhuskorridoren med det varma kaffet i handen. Ny termin, nya kurser. Det finns ett ljus någonstans i slutet av tunneln.

20 januari, 2012

I stiltje

Badade hela förmiddagen i versaler och gemener, i pipetter och signalvägar. Väl vid lunch tog jag till pennan och skrev på whiteboardtavlan utanför doktorandernas skrivum "gått hem för dagen" vid mitt namn. Istället drog jag till stan i snöyran. Köpte disputationspresang till sanslöst duktiga A som försvarar sitt alster nästa vecka, därefter frossande egoshoppande av kläder. Timmar senare halvliggandes i soffan med vita glaset Thomas Hyland, Contemporary Chocolate Collection från Lily O'Briens och sovande trio i barn. Peggy Bundy-dekadens, javisst.

17 januari, 2012

I bruset

Dåligt för humöret, omgivningen och ventrikeln. Stressar. Dricker för stora mängder kaffe, surar över petitesser. Suckar, djupt. Kollega frågar på slentrianmässigt ackord i förbifarten hur det är, svarar ”sådär, rätt dåligt”. Det oväntade svaret haltar upp och tippar samtalsbalansen och responsen blir ett trevande ”jaha….jaså?”. Ironin får mig att le, bara en aning, inombords.
Tenta i morgon, liten till sin utformning. Sitter i stora fåtöljen bakom panoramafönstren högt upp över atriet. Utanför glaset längs gångbron under taket blinkar strålkastaren med stroboskopisk hastighet innan den slocknar för gott. I öronen lugnar kristallklara Found med Sunlounger då lurarnas noise-canceling stänger ute bruset från panikgelikar till studenter. Nästa vecka ny termin, ännu med individuell studieplan som den avart till student jag är. Skall lära mig sådant som onkologi (”Hej jag heter Cancer” för att travestera en mycket mörk Stefan Sauk-monolog), urologi, anestesi och intensivvård. Till hösten heltidskandis, nästa sommar underläkare och nästan färdig samt eventuellt disputerad. Jag? Eh, what?
Ändock i nutid beklagar jag min avhandlingssits till mitt supportersystem bihandledaren och får ett välbehövligt pep-talk serverat på silverfat. Tenta i morgon, Piled Higher & Deeper på kvällen med forskningsgelikar. Förväntar mig skratt och igenkänning. Ikväll vill jag bara ligga hemma i armarna på E, det bästa botemedel tillskrivet världen för bedövning av studie- och avhandlingsångest; kärlek.

15 januari, 2012

Station Verkligheten. Ändhållplats

Självmedicinerar på vidsträckt front. Drew Karpyshyns präntade ord i Ascension, rökelsetyngd dubbel espresso toppad med skummad mjölk, allt medan Roger Shah driver svulstig syntetsynth från Openminded!? i 5.1. På intet sätt uppnås någon framgång i att döva den vomeringsbenägna känslan av vånda som likt syra löser upp hudkostymers yttersta lager. Det finns ingenting, inget konkret, allt lika blankt som ett tegelstenstungt ordlöst epos. Ingenting ackompanjeras av dur-klingande ord som submitted eller in press. Som ersättning målas undertoner i barock moll scenografin i gråa skalor i den dystra katedralen av mitt cerebrum. Kulmen planerad till tidiga 2013, men inga repetitioner i världen kommer leda till ett lyckligt slut. Saknar material, skådespelare, struktur. Urberget övermänskligt, olusten exceptionell. Ett ord ger form åt min föreställning och fyller mig till bredden; hjälp.

10 januari, 2012

Jag älskar att vara en nörd!



Till alla nya läkarstudenter våren 2012 vid UMU - välkomna hit!

Att se. Att lära.

Släcker ned delar av belysningen i korridoren, gillar att husera själv på den annars så livliga avdelningen. Tystnaden bryts diskordant av de små puffar med koldioxid till cellodlingsskåpen, surrandet från pcr-maskinen när den växlar temperatur, den lugna musiken i skrivrummet. Helt för mig själv, med tankar om allt och inget. Hur ting kommer och går, i vågor. Under väntetiden på temperaturcyklernas slut läser jag, lite om mycket, allt från relevant forskning till relevant om livet, om sonen och pappan där det gått riktigt snett. Relaterar till hur vi alla tappar fotfästet ibland, hur vi gör misstag och efteråt skäms över våra tillkortakommanden. Vi lär oss hela tiden, av våra misstag, men som i detta enskilda fall gick alldeles för långt och passerar alla gränser för ett "accepterat tillkortakommande". Mediadrevet ångar och ryker, tycker och talar, går på anfall och offensiv. Hela historien är sorglig och hårdhjärtad. Likt alla andra tycker jag enormt synd om pojken, men likväl är det synd om pappan som fallerat så fullständigt i sin uppgift som förälder. Den fågel fenix i kölvattnet är att det uppmärksammas, på fler ställen, i fler avseenden. Därmed kan fler få den hjälp de behöver, för ingen skall behöva stå ute i kylan. Varken mentalt eller kroppsligt. Hjälp att hjälpa, inte bara döma. Ibland ta två steg tillbaka, se skogen, inte bara träden.

08 januari, 2012

Kortkort

Helgen summeras med en storgrabb som fyllt galet många år gammal, folk en masse under samma halmtak, endast lite jobb, ännu mindre plugg, ännu mycket mindre skrivet på DDJA (epitepet Den Där Jäbla Avhandlingen för att rakt av travestera Mellanbarnet), muzak från den fyndiga "DJ-stolen" i det ommöblerade vardagsrummet, storrensat dotterns rum som härmed inte är lika med en soptipp och beställt en iFån 4S.

Helt ok i retrospektiv summering.

06 januari, 2012

Den tunna linjen mellan professionen och kollegiet

Sedan en kort tid börjat dricka stora mängder vatten varje dag, litervis. Ändå törstig hela tiden men torr i munnen. Kastar ofta vatten. Upplever sig själv som håglös med dålig matlust. Humöret sviktar. Lätt dunkömhet över njurloger. Pat oroar sig för cancer, för mig skolbokssymptom i nydebuterad diabetes mellityp 1. Visar sig det finns i släkten. Men jag är inte doktor och patienten är inte en patient utan en kollega på jobbet. Frågar vad som är bäst att göra. Uppsöka sjukvården, säger jag. Tror du det är allvarligt? Vad kan det vara? Frågorna haglar. Jag svarar, utan omsvep och ärligt men med emfas på att jag inte vet och att det behöver kollas upp, att det kan vara något helt annat. Egentligen känner jag mig säker men är inte legitim doktor. Inte ännu. Jag gör vad jag anser vara rätt ur ett von-oben perspektiv. Tiden får utvisa om jag har rätt eller helt uppåt väggarna fel.

03 januari, 2012

Det blir inte alltid som man tänkt sig (det blir bättre)

Planen var att flytta soffan 1.5 dm åt ena hållet så den stod längs mitten mot väggen i vardagsrummet, därefter skulle jag skriva klart en etisk forskningsansökan. Det slutade med att vi möblerade om hela vardagsrummet och ökade på vår redan gedigna inköpslista för hemmarenovering.

Dessutom skrev jag också klart den etiska forskningsansökningen.

02 januari, 2012

Konceptet vinterledig är ett skällsord i dennes vokabulär

Simmar under ytan, i ledighetsvatten. Luften i lungorna räcker ännu ett tag, säkert trettio sekunder innan paniken och lufthungern kommer sätta in. Tittar omkring, letar efter ett hål att komma upp genom. Tätt. Stängt. Ingen öppning åt något håll. Tjugo sekunder. Behåll kontrollen, lugnet. Simmar en bit bort, försöker komma ihåg var ytan bröts men allt är ett mörkt töcken. Tio sekunder. Kämpar mot impulsen att andas och dra in det kalla vattnet och fylla lungorna till bredden med oeftergivlig mängd. Ser den mörka fläcken dansa över ytan likt en ballerina i tåskor. Ett sista krafttag driver en dit och momentant när ansiktet bryter in i det syremättade rummet fylls lungvävnaden med den så välbehövliga arbetsmixturen.

Det hela är figurativt och bildligt men icke något mindre sant. Under hela ledigheten har jag kämpat med att hålla mig ledig. Rotade impulser vill att jag slår upp laptopen, skriver lite på den begynnande avhandlingen, planerar något experiment, läser lite medicin. Har, för första gången, tvingat mig själv att vara ledig. För första gången har jag upplevt den där obehagliga känslan av att inte vilja vara ledig utan att istället jobba. Att driva framåt, att åstadkomma. Dagar av självbrottande. Sommarledig ja tack. Men i dessa dagar, med snö och kyla och mörker, tvi vale. Ge mig jobb, varhelst och närsomhelst. Detta gör vi inte om. En gång prövat, inte för mig.