Att dö den stora tristessdöden på klin (igen) del 2

Det borde inte, men på grund av de oskrivna och ack så sanna lagarna om alltings djeflighet, gå att uppleva igen inom vad som också är en opererande specialitet. Men likt ett ångande tåg i USA-västerns 1850-tal kör konceptet tristessdöden på klin skoningslöst över mig än en gång. Näst sista dagen (av åtta) och vad jag gjort rent praktiskt inom urologi är obefintligt. Aldrig någon egen patient, inte en endaste rond, inte en endaste operation, det är en twilight zone av klinisk placering som i realiteten är två veckors teoretiskt läsande om någonting jag synnerligen borde träna på i praktiken. Undervisningen är mossig, utdaterad, oinspirerad, obefintlig. Det finns inget intresse i att lära ut. Jag är så less på att alltid behöva fråga om det ena efter det andra, avsaknaden av kontinuitet och att mötas av himlande ögon följt av djupa suckar. Istället är det böcker och teori i det välkända biblioteket. Texter och bilder på ollon, penisar, prostata och katetrar. Låt bara dessa miserabla dagar ta slut och låt mig snälla ta mig igenom denna och morgondagens tillfällen av examinationer med förståndet i behåll.*

I det större perspektivet bör sägas att när undervisningen på den här utbildningen fungerar är det bland det mest fantastiska som finns. Du får känna dig delaktig, en kugge istället för grus i vårdhjulet, du får upplevelsen av att vara en yngre blivande kollega än någon som stjäl tid, plats och syre.

Nya destinationer nästa vecka i form av anestesi och intensivvård. Jag kan alltid hoppas men för varje gång man slås ned blir det en aning jobbigare att plocka upp och damma av sig själv.

___________________ 
* Konceptet klaga och göra sig hörd är uppenbarligen vad som fungerar. Fick av prof/öl:en erbjudande om några dagars operationshäng på en annars kandidatfri vecka längre fram. Win för mig.

Barnet i mig surar

Kom till jobbet, bytte om till pyjamas, började gå mot denna placerings planerade heldag på mottagningen. Kände mig efter föregående veckas avsnoppning minst sagt inte motiverad. Stannade utanför glasdörrarna, vände och gick därifrån. På iFånen mailade jag iväg "sjukanmälan", gick till jobbet och istället varit högeffektiv med analyser, ansökningar och sammanställningar. Helt klart rätt val i retrospekt.

Nätverksreflex

Nätverkandet går mot sitt slut. Forskningen är presenterad, min och 299 andra, postrar monteras ned. Och som alltid är det intressant att reflektera över vad agendan bjudit på.

För mig har mötets kärna varit något mer perifert i sin utformning i relation till min redan förvärvade kunskapsbas. Å andra sidan har det varit mycket lärorikt att bredda sin förståelse i angränsande områden och jag vill tro att det gör mig till en bättre forskare. Ofrånkomligen går det inte heller låta bli att reflektera över hur olika seniora forskare (min förutfattade hypotes är att de skall vara duktiga på att presentera sin forskning men varje gång faller hypotesen ihop som ett dåligt byggt korthus) väljer att adressera auditoriet. Några korta tips:

• - Publiken sitter inte i dina powerpoint-bilder så låt gärna bli att stå med ryggen mot auditoriet
• - Håll tiden! Säg inte "fem minuter till?" moderator när du redan är fem minuter sen
• - Prata tydligt
• - Alla är inte lika djupt insatta i din forskning och förstår alla små mekanismer
• - Presentera generellt och förståeligt. Tänk att de som levde i romarriket inte pratade antik grekiska, ungefär så
• - Selektera, kapa, selektera igen, kapa ännu mer. Du hinner inte 50 ppt-bilder på 10 minuter, hur mycket du än vill
• - Lär dig presentationen, att läsa innantill är inte att presentera!
• - Laserpekare är av ondo!
• - Framstå inte som en dörr-knackande försäljare. För att citera medelsvensken; lagom är bäst

Sist men inte minst blir det borderline pinsamt uppenbart hur dåliga många är när det kommer en som verkligen är bra. Som inspirerar, motiverar, engagerar. När ingen pillrar på sina smartphones för att lägga nya brickor i WF, svara på sms eller mail, utan alla lyssnar med både öron, hjärta och hjärna. En handfull sådana presentationer fanns, och det tilltalar mig gruvligt mycket. De är förebilder att ta efter.

Annars är det i min smak för mycket ”dear colleagues, dear collaborators” och sockersötade fraser med bomullsfötter på distala sammetstarsaler, men skrattar gott när det vid enstaka frågestunder blir dråpliga språkförbistringar och alla för ett kort och mänskligt ögonblick släpper den ofta påklistrade konferensfasaden. Och som alltid; maten, vinet, miljöerna och allt runt omkring levererar hög klass. Vardagslyx för att summera. I morgon hemåt, vilket hur roligt det än är att åka iväg är det absolut bäst att komma hem. Varendaste gång.

Insikten om det fantastiska vi till vardags kallar vardag

Arla morgon bakom de stora panoramafönstren med panoramavy över Brunnsviken. Gårdagens rödvin och mat med syster & c.o gör sig lättsamt påmind. Ansenlig frukost och nu allena kaffekoppen kvar i händerna. Synkront träder solen upp över lövträden på andra sidan av den smala havsviken och i det nytillkomna guldgula värmande skenet kommer jag på mig själv med att sitta helt still, andetagen närapå försvunna, och begrunda; vilken makalös vardag jag har.

02. Breakfast

10.000 meter. Tidiga morgonflyget. På väg till forskningsmöte i hufvudstaden några dagar. Nätverkande kombinerat med mat, vin, sovmorgon, hotellfrukost och en vända till syster med familj.

Bitterhetens bottenlösa brunn

I teorin heldag på op i op-ställ som 3:e ass med mycket kunskapsansamlande, lätt ömmande rygg och adrenalinhög.

I praktiken avsnäst av otrevlig sköterska trots vänlig förfrågan efter telefonnummer till op-sal. Inte heller sökt vid op-start trots meddelat. Fler närvarande läkare än listat på op-programmet så ingen plats vid såret trots förtur. På anestesisidan redan en hög kandidater så ser ingenting. Åtta dagar placering inom detta område, en op-dag, i realiteten inga operationer. Blir förbannad och besviken. Vänder och går, letar upp kandidatansvarige prof/öl, uttrycker missnöje, får ett visst gehör men ingen hjälp.

Ibland är tillvaron som kandidat synnerligen frustrerande och oerhört understimulerande. Jag vill verkligen stå just där, med mina 7½ handskar i såret och hjälpa till med ligering, suturering, sugen, hålla hakar, känna, klämma, lära. Det är vad jag vill kunna åstadkomma i min framtida yrkesutövning och jag vill redan nu lägga någon sorts grund att börja stå på. Istället står jag bakom en mur av blått och grönt. Mer praktik för kandidater, jag blir ingen läkare värd namnet av att stå som avbytare. Konsekvensen blir ju tillika att när jag väl passerat värdestadiet av amöba kommer fan inte jag heller att ge upp min plats vid såret till kandidater, således blir jag en del av problemet än lösningen. Men hur ska jag annars lära mig?

Endast på denna utbildning del 704

Alla ställer sig i ett led för att en och en palpera gummiprostator av olika karaktär i en Västtysk gummiatrapp från samma år som Berlinmuren föll.

Eller som M uttryckte sig:

- Här står vi på chokladtåget.

01. You

Detta är jag, utslag på 13:e hålet i kvällssol en sommardag. Kameran håller min far. Där och då en välbehövlig paus för oss båda. En stund för oss själva i våra funderingar, sorg, glädje. Mitt uppe i mammas sjukdom som månader senare tog hennes liv alldeles för tidigt.

30 x livet take two

Eftersom mitt liv/tillvaro just nu främst utspelar sig antingen i landstingspyjamas / labbrock / sovandes under ett täcke i för få timmar finns det en överhängande risk för tråktexter med fyra nyanser av grått. Och eftersom distraktioner inte alltid är av ondo blir det en fotogrej. Lite närmare, lite levande färg.

Det blir garanterat inte ett foto om dagen (det blir det aldrig), men vi kör!

Förlossningsberättelse

Coldplays Mylo Xyloto på repeat, med fördel den avslutande trion A Hopeful Transmission / Don't Let It Break Your Heart / Up With The Birds. Mycket symboliskt för den gångna tiden. Fyra år, tre månader, femton dagar. Där och då, om jag ens haft den minsta av aningar om vad som väntade, de till bredden fulla kärl med existentiell ångest och försakande, så finns det en sanning överskuggat allt annat: Jag hade inte gjort det. Tack, men nein danke. Men jag tror ingen någonsin förstår det förrän efteråt, hur mycket någon än försöker förklara det. Det verkar så trevligt, så inspirerande, så lärorikt. Men innan du själv suttit där, med hundratals analyser, hundratals experiment, sena kvällar, helger, hela dagar, tidiga morgnar, dagar och veckor där det inte fungerar; innan dess förstår man inte. Och när man, det vill säga jag och många andra, redan tagit the plunge over the deep end är det mer en form av att härda ut. Ta sig igenom och ut på andra sidan. För den infinner sig ju ändå till slut, stoltheten, bedriften, det du gjort är något av värde för någon mer än bara dig själv. Ett bidrag till den kollektiva pool av kunskap som driver utveckling och upptäckter. Och det är ju fint, på ett mycket bisarrt självspäkande tillfredsställande sätt.

Det tog fyra år, tre månader, femton dagar. Mitt mastodontmanus är klart och längs digitala vågor i händerna på en editor som chefar över en medicinsk tidsskrift med impact factor över 10. Bara det är nog för att göra en knäsvag. Som en fågel som ska ta sin första flygtur, som ett barn som snart ska ta sitt första andetag. Lite så, en ren jävla förlossningsberättelse som i slutändan är värt allt slit. Faktiskt.

Ketchupeffekt

Den är berömd, den där ketchupeffekten. Från inget till allt, mellantingens twilight zone. Ikväll fabulös disputationsfest för makalöst duktiga E som återigen bevisar för den evige tvivlaren att det tydligen är helt och hållet möjligt att komma ut lite ärrad, men helskinnad, på andra sidan. Missförstå mig helt och hållet rätt här, just nu är doktorerandet lika roligt som att sätta sig på en igelkott. Smärtsamt, outhärdligt; en multipunkterande miserabel tillställning ackompanjerat av varken torr brittisk humor eller glädjeyttringar. Som ett svart hål suger den åt sig de högre RLS85-nivåerna och kvar finns en knappt adekvat sträckrörelse. Glasgow Coma Scale är fullt tillräcklig även den, förutsatt elimineringen av Glasgow och Scale. Kanske är uppgivenheten ett typiskt trademark för doktorander som närmar sig slutet av sin forskarutbildning; det ofta monumentala i att koka ned flera år av idéer, resultat och freaks of crazy-assed nature till en någon sorts välsmakande fond. Toppa det hela med publiceringskrav, månadslånga submitteringsprocesser, skrivande en masse in absurdum och en ännu återstående arbetslista i tid värd säkert ett år i heltidsarbete men en egentlig tillgänglig tid på roughly fyra månader. Jag vill ha, behöver, ketcupeffekt just nu. Korken sitter bara så jävla hårt, som en horisontell champagneversion i mest distala colon med ackumulerande av väderspänning som sekundär effekt. Jag vill disputera, bli klar med min utbildning. Vända blad och skriva nya kapitel. För mycket gyttjejökel i dags dato no doubt.

Idag aka helt som vanligt

Inremitterande: Från andra hemmet aka sjukhuset

Kontaktorsak: Förvirring

Tidigare sjukdomar: Kroniskt överdriven tidsoptimistisk workaholic

Aktuellt: Hel- och halvskrivna forskningsansökningar, accepterade abstracts till möten och konferenser, palliativ symptomlindring, avdelning, patienter, VAB med barn, vid behovsläkemedel, realtids-PCR:er, remisser, inskrivningar, ronder, jourer. Allt ackompanjerat av en aning för lite sömn.

Status

AT: kontra arbetsbördan, diskuterbart. En aning svårbedömt

Cor: RR, intermittent takykardi

Pulm: ausk ua, perkussionston ua bilat.

Neurologiskt: Väs rätt ordentligt fucked-up

Buk: Palperas med viss defence, ev koffeinrelaterat. I övrigt ua

PR: Let’s not go there, shall we?

Prel bedömning: Dårpippi med för många järn i elden samtidigt. Åter till hemmet.

Diagnoskod: F05.9 Delirium, ospecificerat, Z56.3 Stressande arbetsschema

Nu

Strålande, subtilt melankoliska och hänförande Impressions i bakgrunden. Äter ryggbiff med ekbakad potatiskaka, vitlöksdoftande oxsky och smörstekt svamp. Bakar riktigt kladdig chokladkaka med jordgubbar som dottern och jag sitter och smaskar i oss, storgrabben som den chokladhatare han är nöjer sig med popcorn. Ikväll är det lugnt och stilla, i morgon jour på akuten. Två helt olika änder av spektret, lika fantastiska båda två.

När minuter förändrar

Kommer direkt från ronden till mottagningsrummet innan överläkaren. Plockar med mig mottagningslistan från korgen på väggen och kollar över besökslistan. Endast en patient. Loggar in i journalen och möts av ett fiktivt slag i solar plexus som möblerar om min gi-kanal. En komplexitet sällan skådad. En väldigt lång vårdtid, mångårig sådan av komplikationer, recidiv, tunga behandlingar, utredningar, en sjukdomshistoria som trycker på mina nervplexa. Ser för mitt inre en mycket nedgången patient, less på vården, besviken på livet och dess ibland fruktansvärda orättvisa. Läser mer och bildar mig en uppfattning om allt som hänt och vad som planeras, närmast och längre framåt. Då kommer överläkaren och ber mig gå och hämta patienten följt av orden ”Det är en komplicerad patient” (tack så jäbla mycket för den) ”du kan nog sköta det mesta av samtalet, jag hjälper dig om du behöver”. Jag tvivlar på min förmåga som känns tafflig, tunn och fragil, men då jag verbaliserar min oro ingjuter läkaren ett förtroende att denne finns där hela tiden som backup och jag vet i min naivitet att det enda som utvecklar min egen förmåga är att sätta mig i den skarpa situationen. Learning by doing (und so weiter). Går mot väntrummet, ropar upp namnet och ögonblickligen slås alla mina föreställningar om att vad du läser på digitalt papper aldrig skall åtföljas av likamedtecken till hur den du möter är i verkliga livet. Åtföljd av sin livspartner möter jag en människa som lyser av optimism, framtidstro, en helt orubblig övertygelse om hur bra livet är. De flera gånger per vecka schemalagda sjukhusbesöken är parenteser i tillvaron, men att tiden på rundan det senaste träningspasset kapades med några minuter. Är helt golvad av optimismen som strålar framför mig och fyller hela rummet med dess vita väggar, hur nöjd patienten är med alla behandlingar och hur välmående denne känner sig trots den mörka historien på papperet som bleknar för varje passerande minut. Vid ett tillfälle vänder jag mig mot överläkaren som ler lite smått, nickar gillande, och jag känner mig trygg. Trygg att ha handledningen bakom mig, trygg i bemötandet. Hjälper mig när jag behöver, förklarar vissa detaljer, men låter mig styra det jag klarar av. ”Det här är ett av de bästa sjukhusbesöken någonsin” säger patienten mot slutet när vi skakar hand, jag önskar stort lycka till med allt som ligger framför och det ser faktiskt ljust ut. Jag ler, jag är glad. En patient, ett mottagningsbesök, en värld i skillnad från före till efter.

Som alltid bygger mina sjukhushistorier på en upplevd händelse beskrivet med ett fiktivt dikterat patientfall. Mina känslor och upplevelser är äkta, patientfallet är det inte. Lite som Bullen; det är inte personen i filmen som har skrivit brevet.

Yup, it's all true

Det här är så sant på alla nivåer att jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller få neurotiska ryckningar.

Men jag fröjdas åt en särskild sak; I do go to med school!