Nu är Jan Björklund, epitetet Sverigets svar på högskoleförordningens självutnämnda Djingis Kahn, i farten igen. Nu ska landets vårdutbildningar utökas med 1,000 utbildningsplatser. 300 läkare och 700 sjuksköterskor. God tanke i praktiken, men är det förankrat i verkligheten?
Verklighetsförankringen tryter av flera anledningar. Den första är att högskolor och universitet inte får extra pengar (och utbildningsplatserna kostar ca 600 miljoner) för att utöka sina utbildningsplatser utan tvingas omfördela pengar inom den egna organisationen, vilket är ett finare sätt att säga "ta från andra utbildningar och lägg det på vårdutbildningen". Well, hur mycket jag än må vara intresserad av vården är hela tanken som att skjuta sig själv i foten. Utbildningar behövs, inom alla områden, det går inte att kapa bort andra utbildningar bara för att det ska bli fler läkare och sjuksköterskor. Och vad säger att det här förhållandet är 1:1? Vårdutbildningar är dyra, långt mycket dyrare än säg, bara som exempel, utbildningar inom samhällsvetenskap, ekonomi eller humaniora. Av vilken anledning skulle universiteten vilja ta 3-4 utbildningsplatser från en utbildning och skapa en plats på en vårdutbildning? Det skulle tillika gräva ett större hål i ett universitets budget eftersom en stor del av ekonomisk ersättning är baserat på x kr / student på en utbildningsplats.
Nästa uppenbara problem som inte heller verkar ha tagits i beaktning är hur det faktiskt ser ut på kliniska terminer för vårdstudenter under utbildning, och det här gäller både läkare och sjuksköterskor. Det är TRÅNGT! Kandidater trängs på avdelningar som stora druvklasar, de har knappt några patienter att ronda och får utföra väldigt lite kliniskt arbete. Om politiker skulle veta hur lite en del kandidater fått göra under sin utbildning tror jag inte ens de skulle vilja gå till läkaren. Det låter krasst men det är ofrånkomligen icke något mindre sant. Ett exempel ur verkligheten: Jag var på en klinisk placering tillsammans med inte mindre än 12 kandidatkollegor samtidigt! Vi hade självfallet inte alla tillgång till datorer samtidigt på morgonen för att läsa in oss på patienter, deras problem och vad som hänt sedan sist. Än värre, vi hade knappt några egna patienter att ronda och således knappt något eget kliniskt arbete att utföra. Skillnaden mellan kandidater blir här att de som har lätt för att ta för sig, höras och synas, får bättre kliniska placeringar - jag tillhör själv den kategorin - men så ska det inte behöva vara. Alla har rätt till bra kliniska placeringar oavsett om man är mer försiktig av sig eller buffel. Lägg till detta att det även samtidigt var både sjuksköterskestudenter och sjukgymnaststudenter där as well. Problem, någon? Nej, inte för politikerna. För att göra det hela lite roligare (för situationen är så absurd i sig själv) är att om politikerna tror att det finns handledare till alla kandidater. Yeah right, hoppa upp och sätt er på den pinnen och snurra ett tag. Således får man som kandidat även rätt dålig handledning eftersom de inte finns nog många att tillgå.
Vidare skriver artikeln om att alla landsting ropar efter utbildade sjuksköterskor och läkare. Jo men visst, perhaps, men är det inte intressant att då fundera på varför landstingen inte kan erbjuda nya och arbetsvilliga sjuksköterskor jobb? De får inga fasta anställningar, korta vikariat är melodin varpå de heller aldrig blir en riktig tillgång på avdelningen eftersom det är när rutiner sitter och arbetsförfarandet är beläget i ryggmärgen det blir riktigt god och kvalificerad vård. Jag ser med egna ögon hur sjuksköterskor sliter halvt ihjäl sig, hals över huvud, för att hålla ett vårdmaskineri igång med för lite resurser och för lite personal eftersom det hela tiden basuneras "Sparkrav! Minskade resurser! Dyrt! Pengar! Pengar!". De skriker efter mer läkare men hela tiden dumpas mer och mer administrativa uppgifter på läkaren och det arbete de borde göra, träffa patienter och utreda sjukdomar - bota, lindra och trösta - tillbringar mer tid i telefon, skrivandes papper och intyg, signera labbsvar och fixa sängplatser på avdelningar. Om administrativa uppgifter delvis kunde läggas på administrativ personal anställd för det syftet, torde den egentliga tiden en läkare träffar patienter (vilket idag befinner sig på minuter (!!!) / dag) kanske klockas in på timmar. Men tänker politikerna så? Nej. Istället vill de utbilda fler läkare för att de ska hinna med det administrativa, men jag ställer mig frågan - det är väl ändå inte vad jag utbildar mig till?
Som epilog bör sägas att dessa frågor har diskuterats, resonerats, förts fram och tillbaka inom flera olika medicinska organisationer som SLS (Sveriges LäkarSällskap), MSF (Medicinska StudentFöreningen), SYLF (Sveriges Yngre LäkarFörening) och fler därtill, Det förvånar mig att det verkar vara så lite av den diskussion som förs internt inte når ut längre än den gör. Beror det på att kommunikationen till politiker inte når ända fram? Kanske behövs det här en annan approach för att belysa den problematik som existerar, en problematik som inte går att ögonblicksförändra med ändrat antal utbildningsplatser?
11 kommentarer:
Hr Björklund tillhör av många skäl inte mina favoriter. Det här är inte första gången som man önskar att han och hans lekkamrater hade tänkt efter före. En period var det ju även superviktigt att utöka platserna på de tekniker-/teknologutbildningarna, eftersom ingenjörer och civildito var det som skulle föra Sverige framåt. För inte så länge sedan följde man upp detta genom att pusha för att ungarna måste lära sig mer matte i grundskolan, så att de kvalar in på, och fixar att ta sig ut från, sagda utbildningar, där många platser gapar tomma. Något så enkelt som att öka kunskaperna bland tonåringar om vad ingenjörer och civilare egentligen gör (man skall ju egentligen vara mer än lovligt korkad för att välja en utbildning där man inte har någon som helst aning om vad man kan jobba med när man gått den), eller att försöka avdramatisera matten, detta ämne som vi älskar att hypa som något som definierar intelligens och som endast av naturen smarta och mattebegåvade kan lära sig ens hjälpligt (inget kunde vara mer fel; där som annorstädes kan svett och disciplin ta dig långt) verkar ingen ha tänkt på. Nu gör man samma sak med vårdutbildningarna; ser inte skogen för alla träd.
Jag undrar hur man resonerar kring det som varit diskussionsämne i sommar, nämligen att fler och fler unga, relativt nyexade, sjuksköterskor väljer att jobba deltid för att deras arbetssituation är sådan att de inte fixar att jobba heltid med hälsan, den fysiska och den psykiska, i behåll. Hur man ser på hur stafettandet breder ut sig även inom andra vårdyrken än läkaryrket (det säger ändå något om situationen på arbetsplatserna). Det brukar vara populärt från yrkespolitikerhåll (gärna manligt, äldre medelålders) att skjuta detta på "dagens ungdom" och deras klemighet, men jag är skeptisk. Kanske skulle det vara bra att göra något slags inventering av området innan man föreslår åtgärder - bakgrundsresearch kallas det visst.
Bra skrivet! Fick lite andra ögon på det hela nu...är lite svårt att tänka utanför preklin när man ännu inte vet annat :)
Din kommentar fick mig ju att komma tillbaka hit och läsa. Jag kan bara hoppas att herr Björklund också läser våra åsikter, med tanke på att de är betydligt mer förankrade i verkligheten än hans är.
Mycket bra skrivet. Jag hoppas verkligen att politikerna tar till sig åsikter från verkligheten.
var pluggar du?
Tolkia, Hr Björklund är lite av en "vända kappan efter vinden"-figur.
Det där med att välja utbildning och samtidig "inte vet vad man kan jobba med - EGENTLIGEN" känner jag ju igen omvisägerså. Matematik-biten är ju en intressant aspekt, för aldrig har väl aldrig ett ämne varit så hatat/älskat/omtyckt/avskytt på alla sätt möjliga.
När det gäller att nyutexaminerade studenter väljer deltid före heltid är ju en varningsklocka av Notre Dame-mått men tillika är jag fullt övertygad om att politiker hellre stoppar huvudet i sanden och leker struts. Summa sumarum är bakgrundsresearch något politiker borde ägna sig mera åt än att tillsätta utredningsgrupper när det går åt helvete.
Kullan, andra glasögon är bra. Så även i mitt fall ty andra åsikter gör ofta ens egna mer nyanserade.
Camilla, sannolikheten är ju minimal. Men samvetesmässigt är det i alla fall bättre att ha yttrat en åsikt än att hålla klaffen.
Frida, one can hope. Jag har mina tvivel.
Anonym, intressant fråga. Ge mig en anledning att jag ska svara på det åt någon som inte själv ger sig till känna. Dock borde det vara enkelt att klura ut på det ena eller andra sättet i många av mina texter.
Jag skrev ihop en lång text om detta på läkarstudent.se, tror att jag lyckades hålla mig någorlunda saklig men det är inte lätt att hålla sig neutral till någonting av denna magnitud...
http://läkarstudent.se/forum/viewtopic.php?f=48&t=1296
Som vårdkonsument har jag svårt att hålla med dig. Jag har en kronisk neurologisk sjukdom och får möjligen träffa en specialist en gång om året. Jag hänger med i ditt resonemang men Sverige behöver fler läkare! Sedan kan det säkert finnas praktiska svårigheter att svälja nya vårdstuderande under utbildningen inom vården men det är ett problem som får lösas. Det dubbeljobbande läkarna håller på med idag är inte ok, stafettläkare och dylikt. Vi vårdkonsumenter har rätt till vård i tid till en vettig skattekostnad!
Nils, jag såg din text och fann den mycket saklig, to-the-point och förhållandevis neutral. Det där med neutral blir onekligen svårt när man redan är kategoriserad till en falang, men man kan ju försöka nyansera det så gott det går. Du gjorde ett bra jobb.
Anonym, din sjukdom är säkert väldigt jobig att leva med, så långt kan jag förstå, men det Björklund föreslår är ingenting som löser problematiken. Han har helt förbisett att det blir inga fler/duktiga/kvalificerade läkare om det inte finns specialisttjänster så nyutexaminerade läkare har möjlighet att snabbt kunna påbörja en specialist (ST) utbildning.
Sverige skulle inte behöva fler läkare till antalet om läkare idag fick göra det de är bäst på, dvs träffa patienter, istället för att hålla på med administrativ tjänstgöring. Svenska läkare träffar idag i genomsnitt 900 patienter på ett år, vilket bör ställas i jämförelse med många andra EU-länder och USA där läkare i genomsnitt träffar över 2000 patienter per år. Vad tror Du skulle vara mest effektivt? Jag vet vad jag tycker.
Du säger också att fler studenter inom vården är ett problem men det får lösas. Har Du några förslag på hur, eller överlåter du bara problematiken åt någon annan? Det är lätt att säga man vill ha en förändring, men en förändring måste vara förankrad i verkligheten och praktisk genomförbar - det är INTE Björklunds förslag hur mycket man än vill. Visst ska vårdkonsumenter ha rätt till vård i rimlig tid, det vill alla, men vill vårdkonsumenter ha vård av unga läkare som fått göra så väldigt lite praktik under sin utbildning att de inte ens känner sig bekväma och trygga att möta patienter?
Disclaimer till ovanstående: Det ska vara att läkare i andra Eu-länder och USA träffar 4000(!) patienter per år i genomsnitt. Vilket egentligen bara gör saken än mer svart på vitt.
Ifall du tar siffrorna från texten på läkarstudent.se så nämndes bara USA som uppe i 4000; OECD-genomsnittet ligger på drygt 2000 (liksom Danmark, som togs med eftersom det landet torde vara ett utav de länder som är mest jämförbara med Sverige socioekonomiskt och kulturellt).
Skicka en kommentar