Det är okej att känna

Jag var 12, eller 13. Kommer inte längre riktigt ihåg. Var hos mina farföräldrar medan min pappa tog min mamma till sjukhuset för undersökning. När de sedan kommer för att hämta mig ser mamma grå ut i ansiktet, rödgråten och upprörd. Direkt säger hon "det är cancer".

Idag är det för längesedan för att jag ska komma ihåg min reaktion. Efter de orden har jag inga kvarvarande minnen på flera timmar eller dagar. Minnena är mer av ett töcken. Jag kommer ihåg när jag åker till uppvaket efter operationen, alla de gånger hon åkte iväg för att strålas, de gånger hon låg i sovrummet med stängd dörr och mådde dåligt av cellgifterna. Tiden, då, var relativ.

Efter lång tid blev hon friskförklarad. Vi var igen en familj som inte hotades av otäcka sjukdomar och kunde vara just precis det, en familj. Åren går. Jag växer upp, flyttar, utbildar mig, bildar min egna familj och vårt liv tillsammans. Min mamma ser så mycket fram emot att gå i pension och kunna tillbringa mycket mer tid med sina barnbarn då vi inte längre bor i samma stad. Det blir aldrig verklighet. Hon börjar bli trött, må dåligt. "Det är cancer" får jag höra igen. Nu går inget att göra. Den sitter på många ställen och dryga året efter diagnosen slutar hon andas. "Så här skulle det ju inte bli! Vi skulle resa till alla de ställen vi pratat om, njuta av livet tillsammans" sa min pappa så många gånger under lång tid. Jag kommer aldrig glömma hur han pratade med och åt alla på minnesstunden efter begravningen, hur stark jag tyckte han var.

Så varför berättar jag det här? Jo, för jag fick se en film. "Det är okej att känna". Och när jag ser den så känner jag. Alla de gamla minnena, förlusten, sorgen, men även hur det kan finnas glädje och tröst i allt det svåra. Den ideella organisationen Ung Cancer har gjort filmen. Titta på den, sprid den, skicka den till någon. Många kan behöva hjälp eller stöd.

Min mamma dog inte ung men långt tidigare än hon hade behövt. Och det är okej att känna, det gjorde jag idag.