En helt vanlig torsdag

Lämnar barnen på dagis och skolan. Tar med en kopp kaffe till auditoriet för föreläsning i psykofarmaka. Har en sövd fru på bordet för rutinoperation av duktig kirurg. Skriver på två publikationer, den ena mer final än den andra. Kör fyra experiment, planerar tre andra analyser. Dricker mer adenosinreceptorantagonist. Fotograferar celler med mikroskopet. Besöker en semivaken fru med rejält halsont. Räknar förbannad lögn med SPSS. Åker hem för att ta emot folk från DHL. Hämtar barn på dagis och skolan. Lagar middag. Skriver mer på publikationer. Pluggar lite (med emfas). Tränar koreografi. Läser en bok. Ser ett avsnitt av en bra serie på laptopen.

En helt vanlig torsdag.

Att relatera till sjukdomar

Som läkarstuderande omges vi hela tiden av sjukdomar, i hela spektrat. Obotliga, korta övergående episoder, de som inte är allvarliga men obehagliga för våra patienter, förkylningar, sårskador, allvarliga sjukdomar som hos patienters uppfattning bara till en början är ett trivialt symptom, men allra främst de sjukdomar vi själva har egna erfarenheter av. Helt plötsligt blir det mer verkligt, symptomen och det diagnostiska tänkandet går över till en personlig referensram vilket inhyser både emotionella responser och kanske smärtsamma beslut. När jag träffar patienter med cancer slår det närmare hem, jag förstår alla känslor, uppgivenheten, den laddade stämningen mellan alla inblandade. När någon med hjärtinfarkt kommer in ger det flashbacks till en helikopter dundrandes in över hustaken mot det stora sjukhuset med min farmor ombord. När någon med gallsten ligger i smärta på britsen vet jag exakt hur det känns för jag har legat där själv, och det lugn en snabb intramuskulär injektion av Voltaren är som glimmande guld i granskog. När någonting inte står rätt till med väldigt små barn kommer tankarna om vår egen lillprins och hans svårigheter men hur han överkommit så många av dem. Minnena gör mig inte oprofessionell, de gör mig inte överdrivet personlig. De gör mig mänsklig, de ger mig insikt när tystnad talar mer än ord och att bara finnas i rummet betyder mer än motsatsen.

Jag läser om schizofreni, denna episodiska sjukdom mellan högt och lågt, mani och depression. Ingen jag känner, så vitt jag vet, har schizofreni. Inte jag heller. Men där jag läser känner jag igen små fragment i mig själv och helt plötsligt slår den lästa texten lite närmare hem. Vissa dagar har jag en väldigt hög produktivitet där ingenting känns omöjligt, det går att lasta hur tunga ok som helst på mina axlar men vikten är fjäderlätt och ingen stress i sikte. Ibland åtföljs sådana perioder av att det mesta känns tungt, jobbigt och stillastående. Det både skrämmer och intresserar mig. Samtidigt tror jag mig övertygad att de flesta människor med mycket i sina liv upplever vad jag här beskriver, ett dimensionellt synsätt där främst en sida av ett upplevelse- och beteendespektrum för förtur för en stund. Kanske är det mer tillskrivet hög grad av motivation och beslutsamhet och efterföljande perioder av återhämtning (icd-diagnos kandidatsyndrom?), men oavsett så ger det en viss förståelse för de som är riktigt sjuka.

Så ju mer vi vet, förstår och relaterar, desto bättre blir vi på att bota, lindra och trösta.

Lost keys (blame Hofmann)

Om än de gråtunga molnen inte tynger axlarna är det mentala oket av alla böcker framför mig en fiktiv smärta i ländryggen. Tool spelar sina suggestiva rytmer följt av aggressiva eskapader från både 10,000 Days och Lateralus in i mitt audiotära cortex som antagonist men lyckas bara nätt och jämnt nå en kännbar effekt. En hel dag av detta. Satsar några högoddsdållars på återfödelse i högre kast i morgon.

tgif, eller nåt

Jo jag är tillbaka i Sveriget.

Jet-laggad som fan blev jag också.

Nu har jag hundra saker att stå i, från sjuka barn med ögoninflammation till jobb i massor och plugg in absurdum.

Vi ses på andra sidan.

S.D. in my heart

Alltså.

San Diego, Kalifornien.

Hur summerar vi på bästa sätt?

Går det säga det helt enkelt bara är helt fantastiskt?

Nope.

Och då ska den väldigt sega flygresan till ovan sagda ställe räknas in. Att från Chicago (vilket det gick alldeles ypperligt flyga till) behöva mellanlanda i ökenlandskapets Phoenix bara sketna 60 minuter från S.D för byte av plan och onödig down-time var minst sagt inte ens nästan roligt. Men det till trots så väger allt det positiva upp det parentesmässiga negativa så hårt att det knappt får plats som sidfot. Mycket givande konferens fullpackad med makalös forskning som både inspirerar, får en att tänka till, utvärdera, omvärdera och ge en värdefulla lärdomar. Nya kontakter, nya människor, gamla kontakter, människor jag redan känner. Människor jag tidigare träffat i helt andra delar av världen som Glasgow och hemmavid. Att dela hotellrum och umgås med min vän P som flugit in från Sao Paulo, där vi skrattar åt dumma skämt och knäppa händelser från båda läger vi gärna återger från de månader vi inte setts. Frukost med bagels, cream-cheese, rökt lax och färskpressad apelsinjuice är extravagant bara det. Följer upp med en promenad längs 1st Ave, viker av på G Street, latte på Starbucks i Horton Plaza och ner tillbaka mot S.D Convention Center längs 6th Ave.

Äter mat och dricker viner som får mig att gå i brygga femtielva gånger om och lovsjunga livet. Restauranger i Gaslamp Quarters, från ett modernt pulserande Searsucker till up-style-italienska Bice (vilket faktiskt blir roligt oavsett hur man än försöker uttala och se på det som en svennebanan) där jag äter den mest ljuvliga carpaccio på kalv. Vandrar i turisternas Seaside Village, detta område som mest påminner om en leksaksstad i Playmobil med små färgglada hus och där ute på vattnet passerar den amerikanska flottan med örlogsfartyg av fallosfantastiska storlekar. Hangarfartyg är, om än på avstånd, en avsevärt imponerande syn let me tell you.
Med utsikt över marinan äter vi middag på makalösa Sally's On The Water där Blue crab cakes följt av chili crusted Maine diver scallops avrundat med chocolate crunch sätter mitt gomsegel i unisont flämtande lycka.

När morgondiset knappt har spruckit upp ta sig ut till poolen mellan hotellets två torn Seaport och Harbour. Åt ena hållet ljumma vindar från Stilla havet, åt det andra en magnifik skyline. Några längder i den svala poolen följs av en stund i den varma jacuzzin.
Tar taxi över bron ut till Coronado Island, ett av de absolut dyraste ställena att bo på i hela USA. Här huserar vi på beachen Silver Strand nedanför det mycket berömda Hotel del Coronado. Bara en kort bit ut i havet simmar och hoppar vilda delfiner, pelikaner flyger ståtligt högt upp och dyker sedan som spjut ned i det vattnet i jakt på fisk. Höga, glittrande Stilla havs-vågor slår upp över svenska smalben och lyckan att få bada i detta hav så långt hemifrån är en upplevelse av bejakande mått. Njuter av den varma septembersolen, finkornig sand mellan tårna, i lurarna sjunger Christina Perri hennes vackra Distance.

Livskvalite, någon?

I morgon flyger jag hem. Hade gärna stannat någon dag till.

Faktiskt.

Men som disclaimer är det påtagligt vilket klassamhälle jag befinner mig i. Har man pengar och bra jobb är det fantastiskt på alla sätt, men samtidigt finns det lika många i andra ändan av spektrat utan sociala skyddsnät och tryggheter. I det fallet vinner Sverige jackpot alla gånger. Den orättvisa som här existerar är svår att svälja med de privilegier jag ofrånkomligen själv har. Det blir en känslomässig kombination av ytterlig tacksamhet och fadd orättvisa. Varför jag, varför dem?

Musikmässigt får upplevelsen summeras kort med S.D. in my (aching) heart.

Helen Stellar - Io

U2 - With Or Without You

30 Seconds To Mars - Alibi

Red House Painters - Have You Forgotten?

Lady Antebellum - Hello World

The Commitments - Mustang Sally
Bo Bice - Get On And Ride
Helen Stellar - Flutterby
Christopher Young - Love Happens
Nancy Wilson - Elevator Beat (Vanilla Sky)

Vilka är ni?

Vareviga gång någon annan gjort det får jag lusten att göra det själv, men har än så länge inte tagit the plunge over the deep end så att säga. Men eftersom jag nu är bortrest i en vecka och inte *host* planerar *host host* att besöka bloggar med mera under tiden jag befinner mig på resande fot så slänger vi försiktigheten till vinden.

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Vad jobbar ni med? Vad pluggar ni? Vad gör ni när ni är lediga? Var bor ni? Vad ser ni fram emot? Vad ska ni göra idag? Vad läser ni? Vad ser ni för tv-serie? Och som bonus, vad borde jag blogga (mer) om?

Om ni skulle svara på frågorna kommer ni göra mig jätteglad. Eller för den delen, fuck frågorna om det är bättre och berätta istället vad ni vill!

West coast

Flygtaxi 05:30 på morgonen. I lurarna resesoundtracket Around The Bend By '12". Mot Kalifornien och San Diego via Stockholm och Chicago. Jag ska presentera forskning, bo på Manchester Grand Hyatt, fraternisera med skarpa hjärnor, umgås med min brasilianske vän P, hälsa på min tidigare doktorandkollega P.K. som nu gör post-doc på USC, shopping frenzy på ett klassiskt US-mall, bada i Stilla Havet på Coronado Beach och självfallet äta fabulös mat på Sally's Seafood On The Water.

Och kanske lite mer.

Catch you on the flipside!

Vänta nu 2.0, har logiken ramlat ner under fötterna?

Nu är Jan Björklund, epitetet Sverigets svar på högskoleförordningens självutnämnda Djingis Kahn, i farten igen. Nu ska landets vårdutbildningar utökas med 1,000 utbildningsplatser. 300 läkare och 700 sjuksköterskor. God tanke i praktiken, men är det förankrat i verkligheten?

Verklighetsförankringen tryter av flera anledningar. Den första är att högskolor och universitet inte får extra pengar (och utbildningsplatserna kostar ca 600 miljoner) för att utöka sina utbildningsplatser utan tvingas omfördela pengar inom den egna organisationen, vilket är ett finare sätt att säga "ta från andra utbildningar och lägg det på vårdutbildningen". Well, hur mycket jag än må vara intresserad av vården är hela tanken som att skjuta sig själv i foten. Utbildningar behövs, inom alla områden, det går inte att kapa bort andra utbildningar bara för att det ska bli fler läkare och sjuksköterskor. Och vad säger att det här förhållandet är 1:1? Vårdutbildningar är dyra, långt mycket dyrare än säg, bara som exempel, utbildningar inom samhällsvetenskap, ekonomi eller humaniora. Av vilken anledning skulle universiteten vilja ta 3-4 utbildningsplatser från en utbildning och skapa en plats på en vårdutbildning? Det skulle tillika gräva ett större hål i ett universitets budget eftersom en stor del av ekonomisk ersättning är baserat på x kr / student på en utbildningsplats.

Nästa uppenbara problem som inte heller verkar ha tagits i beaktning är hur det faktiskt ser ut på kliniska terminer för vårdstudenter under utbildning, och det här gäller både läkare och sjuksköterskor. Det är TRÅNGT! Kandidater trängs på avdelningar som stora druvklasar, de har knappt några patienter att ronda och får utföra väldigt lite kliniskt arbete. Om politiker skulle veta hur lite en del kandidater fått göra under sin utbildning tror jag inte ens de skulle vilja gå till läkaren. Det låter krasst men det är ofrånkomligen icke något mindre sant. Ett exempel ur verkligheten: Jag var på en klinisk placering tillsammans med inte mindre än 12 kandidatkollegor samtidigt! Vi hade självfallet inte alla tillgång till datorer samtidigt på morgonen för att läsa in oss på patienter, deras problem och vad som hänt sedan sist. Än värre, vi hade knappt några egna patienter att ronda och således knappt något eget kliniskt arbete att utföra. Skillnaden mellan kandidater blir här att de som har lätt för att ta för sig, höras och synas, får bättre kliniska placeringar - jag tillhör själv den kategorin - men så ska det inte behöva vara. Alla har rätt till bra kliniska placeringar oavsett om man är mer försiktig av sig eller buffel. Lägg till detta att det även samtidigt var både sjuksköterskestudenter och sjukgymnaststudenter där as well. Problem, någon? Nej, inte för politikerna. För att göra det hela lite roligare (för situationen är så absurd i sig själv) är att om politikerna tror att det finns handledare till alla kandidater. Yeah right, hoppa upp och sätt er på den pinnen och snurra ett tag. Således får man som kandidat även rätt dålig handledning eftersom de inte finns nog många att tillgå.

Vidare skriver artikeln om att alla landsting ropar efter utbildade sjuksköterskor och läkare. Jo men visst, perhaps, men är det inte intressant att då fundera på varför landstingen inte kan erbjuda nya och arbetsvilliga sjuksköterskor jobb? De får inga fasta anställningar, korta vikariat är melodin varpå de heller aldrig blir en riktig tillgång på avdelningen eftersom det är när rutiner sitter och arbetsförfarandet är beläget i ryggmärgen det blir riktigt god och kvalificerad vård. Jag ser med egna ögon hur sjuksköterskor sliter halvt ihjäl sig, hals över huvud, för att hålla ett vårdmaskineri igång med för lite resurser och för lite personal eftersom det hela tiden basuneras "Sparkrav! Minskade resurser! Dyrt! Pengar! Pengar!". De skriker efter mer läkare men hela tiden dumpas mer och mer administrativa uppgifter på läkaren och det arbete de borde göra, träffa patienter och utreda sjukdomar - bota, lindra och trösta - tillbringar mer tid i telefon, skrivandes papper och intyg, signera labbsvar och fixa sängplatser på avdelningar. Om administrativa uppgifter delvis kunde läggas på administrativ personal anställd för det syftet, torde den egentliga tiden en läkare träffar patienter (vilket idag befinner sig på minuter (!!!) / dag) kanske klockas in på timmar. Men tänker politikerna så? Nej. Istället vill de utbilda fler läkare för att de ska hinna med det administrativa, men jag ställer mig frågan - det är väl ändå inte vad jag utbildar mig till?

Som epilog bör sägas att dessa frågor har diskuterats, resonerats, förts fram och tillbaka inom flera olika medicinska organisationer som SLS (Sveriges LäkarSällskap), MSF (Medicinska StudentFöreningen), SYLF (Sveriges Yngre LäkarFörening) och fler därtill, Det förvånar mig att det verkar vara så lite av den diskussion som förs internt inte når ut längre än den gör. Beror det på att kommunikationen till politiker inte når ända fram? Kanske behövs det här en annan approach för att belysa den problematik som existerar, en problematik som inte går att ögonblicksförändra med ändrat antal utbildningsplatser?

Panoramic

Tillbaka till brottsplatsen. De flera meter höga panoramafönstren vätter ut mot innergårdens ännu små gröna kullar och de lätt gulnade björkarna piskas med regn och hotande åska. Bortanför innergården höga, ljusgråa tegelväggar med våningsplan på våningsplan av kliniska avdelningar och sjuka patienter.

De senaste åren har detta medicinska bibliotek varit huvudfortet för mycket av mitt idoga studerande, utbildning efter utbildning, ännu inte slut. Idag case och sammanfattningar där det goda krämiga kaffet är det enda foglim som håller ihop min trasiga kropp. Eller åtminstone vaken. Ytliga andetag är melodin då djupandning föranleder mig misstanke av revbensfrakturer, även om mitt logiska tänkande vet att det bara är en överdjäfvlig träningsvärk. Det bör också noteras att en subkutan injektion av butylskopolamid, ett snällare derivat av atropin, gav mig sinnessjuka synrubbningar. Total avsaknad av fokus där allt var suddigt oavsett avstånd och ett dubbelseende som hade gjort en trippeldestillerad Smirnoff stolt.

Två dagar till av panoramafönster, sedan värme.

Planen

I köket sprider sig doften från kastrullerna och stekpannorna. Smuttar på vitt vin ifrån den nya världens vackraste land NZ. Musiken står Christina Perri's lovestrong. för. Lagar skinnsotad lax med pressad potatiskaka, lättfräst grönt och skummig vitvinssås.

Ikväll ska det fortsätta packas.

Men först ska det här ätas upp.

Fredagsflirten, eller när två läkarkandidater resonerar över mail en fredagskväll

Fredag kväll. Sitter och harvar med läkemedel för vårt arma nervsystem och alla dess små signalsubstanser. I desperat behov av både lite sympati och bollplank in general slänger jag iväg ett mail till kurskollegan.

19:35 - "Hur går det med farmakologin? Jag höll på slita av mig mitt freaking hår igår när kombinationen 'fel läshänvisningar till fel upplaga av kursbok' uppenbarade sig. Stressad över att försöka hinna två case innan onsdag? Nejdå."

19:55 - "Jamenvafan, det går typ SÄMST. Vet inte hur jag ska lägga upp skiten och ligger därför hårresande långt efter, antagligen för att jag läser för mycket text som jag sedan ändå inte minns. ARGH."

20:05 - "Jamenvafan så skönt veta jag inte är ensam och tror alla andra är ÖVERDJUR som fattar allt på en gång. Har du nån whatsoever koll på freaking tema 2? Står i valet mellan att kasta ut boken genom fönstret eller stillsamt grina."

20:26 - "Aber lol. Om jag är ett djur så är jag ett underdjur. Vi har ju förstås överdjur, även gott om vanliga strebers med prestationsångest (kategoriserar mig själv som streber - nej, ångest - ja, där). En del är ju riktiga överdjur, men tjurskallighet till trots är för det mesta generositet och humor genomgående goda egenskaper hos dessa, vilket klungan som bygger industrier med att störa sig på överdjur helt verkar ha missat.

På tema 2 har jag inte mer koll än vad Herr Randig gav ut, d.v.s. ingen alls. Hyser en stark övertygelse om att PBL eller "casebaserad undervisning" i realiteten är självstudier. Kräks. Jag grinar sällan stillsamt när jag väl grinar, utan oftare så där fult och snorigt, men i övrigt känner jag mig ungefär som du där."

20:32 - "Ja fifan, livet på en pinne som någon sa någon gång. Behövde dock detta, att garva sig harmynt bland piller och många koppar kaffe är helt klart en mer positiv upplevelse. Är jag för övrigt den enda som faktiskt hoppas på att få Atropin på måndag? Koksalt vore ju, för att summera, rätt torftigt."

20:36 - "Kan du inte ta min atropinspruta då , förresten...?  (hur länge verkar sagda substans överhuvudtaget? Jag är som du märker inte så påläst att det stör.) Har ätit medicin med feta antikolinergika biverkningar och det sög hästballe. (O, mitt mogna och välmodulerade sätt att uttrycka mig.)"

Ja, som sagt. Läkarkandidater på en fredag. Now you know.

Pillertrillaren

Borde börja kolla över lite packning. Borde verkligen trycka in koreografi i hjärnan för att undvika Herr von Tratt om söndagen. Borde kanske inte störa resten av familjens sömn med Bon Jovi ur högtalarna hur bra Maybe Someday och Good Guys Don't Always Wear White än må vara. Å andra sidan har jag skickat poster på tryckning, startat upp experiment, snart färdigställt andra och pillertrillat i en vecka. Pillertrillandet är studiebiten. Farmakologi - mediciner - piller. Om måndagen skall jag (med lite tur) testa effekten av atropin s.c. på mig själv.

Den för några dagar sedan självinducerade "förkylningen" har sakteliga lämnat sitt doktorandska värddjur och sökt nya horisonter, men oundvikligen lämnat efter sig en fadd smak om både mångt och mycket. Inget ont som inte för något gott med sig brukar det ju sägas. Låt oss hoppas det stämmer för en gångs skull.

Scener ur ett äktenskap, del 26

En vardagseftermiddag.

Doktoranden har gått hem från labbet efter att det fiktiva tidskortet har stämplat ut (i verkligheten stämplas det aldrig ut). Rollen som pappa har tagit över och allt vad hemmaresidenset där emellan bjuder på. Sent omsider när eftermiddagen övergår mot kvällning, större barn kämpandes med sin läsläxa, mindre barn gäspandes runt benen, plingar telefonen.

Mail.

Från chefen.

Manuskriptet med stort 'M', uppdaterat med härliga resultat och ett stort steg närmare dess slutliga version. Mitt efternamn et al följt av en titel som ger mig välbehag och den reella aspirationen att publiceras i en high-impact tidsskrift. Bifogat en önskan om genomgång och revidering av diverse figurer. Nästa vecka utskick till medförfattare.

Den efterföljande reaktionskaskaden:

Frivillig helkväll på jobbet med korrekturläsning, skrivande och figuruppdaterande.

Var det någon som hostade ur sig "marionett"?

But I love it.

Hey world, is a little heads-up too much to ask for once in a while?

Du vet det redan dagen innan. Det är som förkänningen av en förkylning. Pirrar i kroppen. Orolig. Lättirriterad. Så varför ackompanjeras inte mobillarmet morgonen efter med ett litet "vad du än gör, kliv inte upp idag! Det kommer vara en riktig pissdag på så många sätt att du får lust att hänga dig själv!". Det hade idag skonat mig från så mycket djävulskap att jag åtminstone känt mig lite mer mänsklig än en urvriden, sur och möglig disktrasa där allt och alla bara irriterar mig. All drivkraft har runnit ur mig. Slut. Finito. Less.

Motarbetas från alla håll. Banken. Institution Svett. Sjukhuset. Står bara och trampar vatten i en förbannad jökel utan att ta sig ett enda jävlaste steg åt endera håll. Jobbet. Studierna. What's the fucking point? Den totala känslan att varken jag själv eller någon annan runt mig har någon mentalitet att klara av vad man företar sig. Initial eufori kan aldrig övergå i idogt arbete med beslutsamhet. Nej varför kämpa på med någonting, allt är väl bra som det är? Fuck. Fifan så less jag är på sådan värdelös mentalitet och dessutom simmar jag själv exakt mitt i alltihopet. Kan vi inte uppvisa prov på lite beslutsamhet och hålla fast vid vad vi företar oss? Nej då.

Jag borde aldrig ha vaknat idag.

Förbannade mobiljävel.

Fuck.

Det är okej att känna

Jag var 12, eller 13. Kommer inte längre riktigt ihåg. Var hos mina farföräldrar medan min pappa tog min mamma till sjukhuset för undersökning. När de sedan kommer för att hämta mig ser mamma grå ut i ansiktet, rödgråten och upprörd. Direkt säger hon "det är cancer".

Idag är det för längesedan för att jag ska komma ihåg min reaktion. Efter de orden har jag inga kvarvarande minnen på flera timmar eller dagar. Minnena är mer av ett töcken. Jag kommer ihåg när jag åker till uppvaket efter operationen, alla de gånger hon åkte iväg för att strålas, de gånger hon låg i sovrummet med stängd dörr och mådde dåligt av cellgifterna. Tiden, då, var relativ.

Efter lång tid blev hon friskförklarad. Vi var igen en familj som inte hotades av otäcka sjukdomar och kunde vara just precis det, en familj. Åren går. Jag växer upp, flyttar, utbildar mig, bildar min egna familj och vårt liv tillsammans. Min mamma ser så mycket fram emot att gå i pension och kunna tillbringa mycket mer tid med sina barnbarn då vi inte längre bor i samma stad. Det blir aldrig verklighet. Hon börjar bli trött, må dåligt. "Det är cancer" får jag höra igen. Nu går inget att göra. Den sitter på många ställen och dryga året efter diagnosen slutar hon andas. "Så här skulle det ju inte bli! Vi skulle resa till alla de ställen vi pratat om, njuta av livet tillsammans" sa min pappa så många gånger under lång tid. Jag kommer aldrig glömma hur han pratade med och åt alla på minnesstunden efter begravningen, hur stark jag tyckte han var.

Så varför berättar jag det här? Jo, för jag fick se en film. "Det är okej att känna". Och när jag ser den så känner jag. Alla de gamla minnena, förlusten, sorgen, men även hur det kan finnas glädje och tröst i allt det svåra. Den ideella organisationen Ung Cancer har gjort filmen. Titta på den, sprid den, skicka den till någon. Många kan behöva hjälp eller stöd.

Min mamma dog inte ung men långt tidigare än hon hade behövt. Och det är okej att känna, det gjorde jag idag.