Hela residenset är en symfoni av dofter. Från ankbröst och halstrad sötpotatis samt madeirasås med körsbär till lingonparfait med mangocoulis och mjölkchokladcreme. I medelst denna kulinariska dimma funderar jag runt pusselbitar.
För några dagar sedan satt en beskärd del kvartersgrannar ute i solen vid långbord, barn springandes mellan stolarna, vuxna fast i samtal och diskussioner med salongsinfluenser. De flesta av männen samlades runt den stora kolgrillen med sina köttbitar och likt silverryggar slog sig för bröstet och viftade med grilltänger i stilstudie för grottmän. Jag fastnade då i en diskussion om forskning med en annan doktorand (C) inom likasinnat fält samt en redan disputerad statistiker/fysiker (A). Just idag, av oförklarliga skäl, påmindes jag om den kvällen. Resonemangen var till största del logiska och mycket intressanta, främst över hur ens egentliga lilla pyttedel till forskning fullständigt drunknar i det atlantiska brus som forskningssamhället egentligen är. Men i mina ögon så gav C en mycket adekvat förklaring till mentaliteten:
"Tänk dig så här att ditt arbete (avhandling) är en endaste pusselbit. När du är färdig med just din pusselbit så kastar du ut den i ett gigantiskt rum redan fyllt med miljoners andra pusselbitar. Rummet motsvarar all kunskap som världen hittills forskat fram. Vad som händer med din pusselbit får tiden utvisa. Kanske bygger du själv på ytterligare en bit som passar in i just den, eller så plockar du upp en annan och bygger vidare på den. Och kanske, någon gång, är det någon annan som hittar just din pusselbit för att få ihop sina egna pusselbitar. Och vad är det som säger att din pusselbit passar ihop med just medicinska eller naturvetenskapliga pusselbitar? Den kanske är en saknad länk inom humaniora, samhällsvetenskap eller psykologi. För att förstå medicinsk vetenskap behöver vi samtidigt förstå hur vi agerar i våra samhällen och i våra tankebanor, och tvärtom."
Just nu, under influensen av alla dofter är det lätt att spinna vidare på resonemanget till hur forskning betraktas av de som inte håller på med det. När hörs och syns egentligen riktig forskning och inte bara lösa meningar ryckta ur sin kontext för att skapa löpsedelsrubriker? Otaliga är gångerna jag suckat frustrerande uppgivet över löpsedlars dumhet som antingen skrämmer upp eller ingjuter helt falska förhoppningar eftersom de inte är insatta i hela sammanhanget (exemplen är så otaliga att det är överflödigt nämna ens några). De få gånger jag upplevt att forskning presenterats på ett riktigt sätt kan räknas på två fingrar; i samband med utdelning av Nobelpriset samt när de där sällsynta publikationerna kommer som rent sätter hela forskningssamhället i gungning av förvåning. Annars löper det ganska stilla framåt längs sin egen parallella linje bredvid samhället i stort. Sällan korsar det över, vilket jag önskar det gjorde mycket mer. Där har vi som forskare ett väldigt stort ansvar, oavsett vi vill det eller ej.
För några dagar sedan satt en beskärd del kvartersgrannar ute i solen vid långbord, barn springandes mellan stolarna, vuxna fast i samtal och diskussioner med salongsinfluenser. De flesta av männen samlades runt den stora kolgrillen med sina köttbitar och likt silverryggar slog sig för bröstet och viftade med grilltänger i stilstudie för grottmän. Jag fastnade då i en diskussion om forskning med en annan doktorand (C) inom likasinnat fält samt en redan disputerad statistiker/fysiker (A). Just idag, av oförklarliga skäl, påmindes jag om den kvällen. Resonemangen var till största del logiska och mycket intressanta, främst över hur ens egentliga lilla pyttedel till forskning fullständigt drunknar i det atlantiska brus som forskningssamhället egentligen är. Men i mina ögon så gav C en mycket adekvat förklaring till mentaliteten:
"Tänk dig så här att ditt arbete (avhandling) är en endaste pusselbit. När du är färdig med just din pusselbit så kastar du ut den i ett gigantiskt rum redan fyllt med miljoners andra pusselbitar. Rummet motsvarar all kunskap som världen hittills forskat fram. Vad som händer med din pusselbit får tiden utvisa. Kanske bygger du själv på ytterligare en bit som passar in i just den, eller så plockar du upp en annan och bygger vidare på den. Och kanske, någon gång, är det någon annan som hittar just din pusselbit för att få ihop sina egna pusselbitar. Och vad är det som säger att din pusselbit passar ihop med just medicinska eller naturvetenskapliga pusselbitar? Den kanske är en saknad länk inom humaniora, samhällsvetenskap eller psykologi. För att förstå medicinsk vetenskap behöver vi samtidigt förstå hur vi agerar i våra samhällen och i våra tankebanor, och tvärtom."
Just nu, under influensen av alla dofter är det lätt att spinna vidare på resonemanget till hur forskning betraktas av de som inte håller på med det. När hörs och syns egentligen riktig forskning och inte bara lösa meningar ryckta ur sin kontext för att skapa löpsedelsrubriker? Otaliga är gångerna jag suckat frustrerande uppgivet över löpsedlars dumhet som antingen skrämmer upp eller ingjuter helt falska förhoppningar eftersom de inte är insatta i hela sammanhanget (exemplen är så otaliga att det är överflödigt nämna ens några). De få gånger jag upplevt att forskning presenterats på ett riktigt sätt kan räknas på två fingrar; i samband med utdelning av Nobelpriset samt när de där sällsynta publikationerna kommer som rent sätter hela forskningssamhället i gungning av förvåning. Annars löper det ganska stilla framåt längs sin egen parallella linje bredvid samhället i stort. Sällan korsar det över, vilket jag önskar det gjorde mycket mer. Där har vi som forskare ett väldigt stort ansvar, oavsett vi vill det eller ej.
3 kommentarer:
Intressant tanke, det där med pusselbitarna, även om jag själv just nu inte är så insatt i det här med just forskning och hur man tänker runt det när man själv är "insyltad" i det. Förhoppningsvis blir det nog i framtiden.
Underbar beskrivning av de grillande alfahanarna! Jag ser dem tydligt framför mig!
Fin tanke det där med pusselbitarna! Hoppas mitt bidrag till forskningspusslet hittar sina grannbitar någon gång och bidrar till att göra bilden/helheten klarare.
Frida, forskning är både sjukt intressant och kräver emellanåt sin ihärdighet. Men finns intresset så finns möjligheten. Jag kan ju bara hoppas att min lilla del bidrar till en ökad förståelse/insikt i någonting som kommer till allmänhetens nytta i något avseende.
Mellanbarnet, vi grilla. *ugh*
Jag hyser en stark förhoppning att de flesta pusselbitar bidrar till helheten i någon form och på något sätt. Motsatsen vore ju, tråkigt, för att summera (och på den mer seriösa noten synnerligen slösaktigt med forskningsmedel).
Skicka en kommentar